tag:blogger.com,1999:blog-86839853098575564142024-03-20T05:40:25.550+01:00The asperger hippie lifeEn aspig hippies tankar om samhället, omvärlden, jämlikhet och allt möjligt annat. Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.comBlogger59125tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-62701734160105197722021-06-20T11:29:00.000+02:002021-06-20T11:29:03.649+02:00Marknadshyror<p> </p><p dir="ltr">Centerns plan är att först införa marknadshyror för nyproduktion, och "införa en modell som går att successivt implementera på det befintliga beståndet" (Ola Johansson (C), <a href="tel:20190703">2019-07-03</a>).<br />
Det är inte ett förslag, som många från S så riktigt påpekar. Det är redan beslutat. Det som nu pågår är att en utredning tillsätts för att ta reda på exakt _hur_ detta införande ska gå till. <br />
Med andra ord, om inte detta stoppas så kommer vi att få marknadshyror. Inte bara i nyproduktion, utan överallt. Det här vet S. De har godkänt det. <br />
Och om vi då skulle ta och titta på hur det har gått i Finland. Marknadshyror infördes. Hyrorna gick upp med ca 40%. Det har de flesta inte råd med, så Finland fick höja bostadsbidragen. Det skulle troligtvis ske här också.<br />
Men, då är ju ingen skada skedd, kanske någon menar. Men det som händer är alltså att pengar går från staten, via bostadsbidrag, till privata företag. Vilket innebär att statens ekonomi urholkas ytterligare. Det är dock inte det enda som händer, för när någon måste söka bostadsbidrag så innebär det också en kontroll av den personen. Det går inte längre att hantera sina egna pengar på samma sätt. Det går inte att spara på samma sätt. Antalet fattiga kommer att öka även bland folk som har normala till bra löner eftersom andelen av lönen som går till boendekostnader kommer att öka. <br />
Det kommer att skapas ytterligare en ny sorts utanförskap, och det befintliga utanförskapet kommer att förvärras något oerhört.</p>
<p dir="ltr">Och det här sitter alltså S och försvarar.</p>
<p dir="ltr">Jag gråter fan.</p>Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-60802781556530655272020-10-13T17:18:00.003+02:002020-10-13T17:18:40.241+02:00Skotten i Ådalen, häxor och annat<p> </p><p style="margin-bottom: 0cm;">Idag besökte vi minnesmonumentet över
skotten i Ådalen, samt häxberget, en bit därifrån.</p>
<p style="margin-bottom: 0cm;">Det slog mig, medan jag vandrade på
stigen tillbaka till bilen efter att ha sett minnesstenarna vid
häxberget att, dessa två saker har mer med varandra att göra än
vad det kan verka som. Bägge skedde i en tid av förändring.
Häxprocesserna kom i en tid då vi, enligt historieindelningen,
tagit oss ur den ”mörka medeltiden”. Samhället gick framåt.
Saker blev bättre. Och så, plötsligt (men ändå inte) så började
det pratas om häxor. Dessa kvinnor, och ibland män, som innan varit
vanliga människor. Lite egna ibland, kunniga inom olika områden.
Och inte så gudfruktiga som det förväntades.
</p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgfzy6dabCVdRtEp0yUw5eVZwQ5VubNg1OTAeTmo8kePYkFDIC79Zf7PoKiuQ65FcDJLXvYG6CBSNalfnTU48CF_oabGQvgTVJyVR-9dUAwX5oi43d-9BgL1G7o09kfLMA1LWlPZsb2SMjP/s2048/IMG_3888.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1365" data-original-width="2048" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgfzy6dabCVdRtEp0yUw5eVZwQ5VubNg1OTAeTmo8kePYkFDIC79Zf7PoKiuQ65FcDJLXvYG6CBSNalfnTU48CF_oabGQvgTVJyVR-9dUAwX5oi43d-9BgL1G7o09kfLMA1LWlPZsb2SMjP/s320/IMG_3888.JPG" width="320" /></a></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><span style="text-align: left;">Och så Ådalen då. 1931. Världen borde och har varit på väg framåt, men sedan några år drabbats av en stor, framförallt industriell, depression. Allt dessa arbetare ville var att överleva.</span></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><p style="margin-bottom: 0cm; text-align: left;">Det kunde dock inte kapitalet tillåta. Dramatiskt, javisst. Trots allt är det ganska så dramatiskt att skjuta folk som demonstrerar för rättvisa förhållanden, mot lönesänkningar, mot strejkbrytare och mot att behandlas som skräp.</p></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEijsnHsoG9l5-93pCqQDKNJRkDTSt3flG-9w-yfcznOtih_xzAJMmcJHKG4SVJZddcCxFFrEqTC-aEtlnxngBtbRynr4m_Js0IT999J5WPW0E2j7QpDlvN0ZoNu3TakX7AjvVPzx9tLYh5G/s2048/IMG_3914.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="2048" data-original-width="1404" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEijsnHsoG9l5-93pCqQDKNJRkDTSt3flG-9w-yfcznOtih_xzAJMmcJHKG4SVJZddcCxFFrEqTC-aEtlnxngBtbRynr4m_Js0IT999J5WPW0E2j7QpDlvN0ZoNu3TakX7AjvVPzx9tLYh5G/s320/IMG_3914.JPG" /></a></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><span style="text-align: left;">Jag ser en tydlig koppling till dagens samhälle. Vi var på väg framåt. Vi blev mer jämlika,mer jämställa och samhället blev tryggare för alla. I den andan föddes jag och växte upp. Sen hände annat i mitt liv, och en dag stannade jag upp och insåg att det fria, det jämlika, det trygga jag växte upp med höll på att försvinna. Jag förstod inte först vad som hände, det var på något sätt diffust, men ändå tydligt. Idag ser jag mer. Grundstenarna i landet raseras, medvetet. När de sedan inte fungerar går det att påpeka att de inte fungerar, och införa privata alternativ. Tryggheten försvinner. Jämlikheten försvinner. Friheten är snart borta. Vi har rester kvar som gör att samhället går runt, någorlunda. Men det kommer nog inte att vara så länge till.</span></div><br /><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjil-YXyLCq8bXueDq2zITyxSkZX3XvhUFJO9miIGjqNaorjBxaoakgbdfKHgOUGyoXEfsFgJgdF91LNfAUKjnlxR96Oo-N95EfsiqNEHSnhTxo1esrBJz1rglm81K8faxvUnx6aCwCdr1i/s2048/IMG_3929.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="2048" data-original-width="1365" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjil-YXyLCq8bXueDq2zITyxSkZX3XvhUFJO9miIGjqNaorjBxaoakgbdfKHgOUGyoXEfsFgJgdF91LNfAUKjnlxR96Oo-N95EfsiqNEHSnhTxo1esrBJz1rglm81K8faxvUnx6aCwCdr1i/s320/IMG_3929.JPG" /></a></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><p style="margin-bottom: 0cm; text-align: left;">Mammons hantlangare har sedan flera decennier gjort sitt yttersta för att modellera fram människor med underutvecklad empati och ett sjukligt stort ego. Och även om resultatet av naturliga skäl inte blir en helt homogen robotlik grupp människor så påverkar det ändå väldigt mycket. Människor växer upp och får lära sig, i skolan, att företagande och framgång är allt.</p><p style="margin-bottom: 0cm; text-align: left;"><br /></p><p style="margin-bottom: 0cm; text-align: left;">När folk protesterar skriker kapitalet i högan sky. Idag skjuts inte människor (än). Idag bränns inte människor på bål (än). Men vi har redan inträtt i ett slags förstadium till den typen av händelser.</p><p style="margin-bottom: 0cm; text-align: left;"><br /></p><p style="margin-bottom: 0cm; text-align: left;">Jag vet att många tycker att jag överdriver. Är outhärdligt idealistisk och naiv. Har fel.</p><p style="margin-bottom: 0cm; text-align: left;"><br /></p><p style="margin-bottom: 0cm; text-align: left;">Det skiter jag i. Jag bryr mig om människor. Jag vill att alla ska ha det bra. Och jag tänker inte acceptera att leva i ett samhälle där ”godhetsknarkare” är ett begrepp, som om det är något dåligt att bry sig om människor.</p><p style="margin-bottom: 0cm; text-align: left;">Jag är inte naiv. Jag är en luttrad och tidvis ganska gnällig kärring, och jag tänker fan inte sluta bry mig.</p></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br /></div><br /><p style="margin-bottom: 0cm;"><br /></p><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj0BitmmiN5XxF_STMdtOIZCGXpRdDRFkYErCQHvfm4QCxzHmDT-ZtGo27gerYuQla7cpXZ_0p8LCKagTwy2-myHJMrvXcaL7PDKEyCh0N5dxtNQXC0w5qke42k7aO0KkPWGcJ2w1JD7WjS/s2048/IMG_3941.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1365" data-original-width="2048" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj0BitmmiN5XxF_STMdtOIZCGXpRdDRFkYErCQHvfm4QCxzHmDT-ZtGo27gerYuQla7cpXZ_0p8LCKagTwy2-myHJMrvXcaL7PDKEyCh0N5dxtNQXC0w5qke42k7aO0KkPWGcJ2w1JD7WjS/s320/IMG_3941.JPG" width="320" /></a></div><p></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><br /></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><br />
</p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><br /></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><br />
</p>
<p style="margin-bottom: 0cm;"><br /></p>
<p style="margin-bottom: 0cm;">
</p>Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-10241375680805891602020-04-12T14:58:00.001+02:002020-04-12T14:58:48.338+02:00Abuse<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
So, it is hard times right now. We are
avoiding contact with others, we isolate and hide in our homes, much
of the time. And I have noticed that it affects me in a way I didn't
realise.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Many who read this knows I have been in
a relationship with mental abuse. Not everyone knows how long the
relationship was, or how sever the abuse was.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Or, that there was also other kinds of
abuse.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
When experts talk about abuse in close
relationships, they talk about a few different kinds (that often
overlap and is intertwined). Physical, mental, sexual and ecomical,
for instance.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
I have experiened all but direct
physical abuse. I say direct, because, when I went to therapy, my
therapist told me that threats about physical violence also counts as
physical violene. At first I didn't understand what he was talking
about, but then he explained that for instance, when my ex got mad
and smashed a hole in a bookshelf door, that was a threat. He didn't
have to say it or even hint it by then. I got scared, I paniced. I
became easier to control again. He probably didn't even think of it
or plan it. They don't always do that. They are so in tune with you,
it goes on instinct.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
The whole relationship I felt unsure
and afraid. The later years I was actively scared, 24/7. And I didn't
know why. I didn't know at that point what was happening to me. I was
so brainwashed, I thought there was something wrong with me. That I
was doing something. My ex used to call me egoistic and self
centered. I even went to see a psycologist to help me not be so
egoistic. He probably didn't understand why I was there. (Also, he
was an idiot, he should have understood what was going on by the
things I told him.)</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
I have been brainwashed. I mean that
litteraly. It's in the medical journal about my stress diagnos I
think. I have been subjected to gaslighting. I have been raped. I
have been controlled. I have trauma. PTSD. CPTSD. I have repressed
memories. I get flashbacks. I have had people telling me that I sound
so emotionless when I talk about this. That I dont seem to suffer
from it. That maybe, I am exaggerating or even lying.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
If you have no experience of trauma you
should shut up. </div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
It is so hard to talk about this, so
very hard, you have no idea. Sometimes, I have to focus all my will
power to say these things. And I want to talk about it, sort of
naturaly, if that makes sense. I don't want it to be a ”forbidden”
topic. This hurts people. People die from mental abuse as well. Just
not in the same way. But..</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
… Have you ever been in a car, on the
highway, going at about 120 km/h, and your abuser is talking to you,
using all his skills, and you feel dead. You feel like you are
already dead. You don't see a way out. You grab the door handle of
the car and you... just want to open it. Throw yourself out in the
highway. You don't want to exist anymore.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
I have.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
I have had my hand on that door handle
many times. I have unbuckled my seatbelt about three times, I think.
I don't remember. I have quite a lot of memory loss from those
incidents. The thought of my kids helped me to not throw myself out
in the traffic.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Why am I writing this now you ask?
Isn't there more important things in the world right now? Shouldn't
we all focus on the pandemic instead?</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Well.. the pandemic is actually what
made me write this. Since this whole thing started, most people have
likely been feeling (in addition too all other things they've been
feeling) a low key, constant stress, of the fight or flight kind.
Quite natural under the circumstances. But for people with trauma
this can be really devastating. When you are used to live with that
low key fight or flight stress, panic etc, from before, it takes a
rather big toll on you. It awakens memories. It makes you react to
things in weird ways.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
I am developing a depression. My stress
is getting worse again. I am not well.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
But it doesn't really show. Unless you
know me very, very well. And, I am not the only one with these
experiences. We are many. And then there are the people that right
now are in an abusive relationship. They are many. So many you
wouldn't believe. And, again, we hear a lot of how domestic abuse has
gone up horribly during this time of isolation. This is scary,
horrifying. and, again, the reports mostly show physical abuse. only.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
The hidden numbers are uncountable. The
different kinds of aid, and help solutions and ways to secretly
report are so wonderful, but also, not always the best way for all
kinds of abuse. We who have no physical scars are often overlooked.
And sadly (which is not Corona related), we are often not believed or
seen as abuse victims at all.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
I just want you to be aware. Be there.
Look out for your fellow humans. We are all valid and we deserve to
be treated decently.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Oh, and btw. 20 years. That's how long my abusive relationship was.</div>
<br />Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-87770532382616019872020-01-22T14:32:00.000+01:002020-01-22T14:32:15.631+01:00I have reached my fuck it age!<br />
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
I am writing this in
english.</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
Obviously.</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
I'm far too good at
stating the obvious.. but oh well …</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
I have been thinking a lot
about how we grow and mature as humans. As persons and individuals.
What it means to become an adult, to be mature and to find ourselvs
and all that wich people talk about. You start off as a child. You
grow, physically and mentally, and you evolve, you mature and you
keep growing. But why is it that so many people, the majority it
seems, think of ”mature” and ”adult” in a way that indicates
boring and strict?</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
Why are we expected to
become less playful? Why is specific styles in clothing and
personality deemed ”wrong” for an adult? I never got this, but I
have spent way too much time in my life trying to adhere to unwritten
rules that I never saw a reason for.</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
Finding my true self, and
it wasn't so much finding as rediscovering, has been, and still is, a
wonderful thing. I am in no way done yet either. I still find out
more of who I am in different aspects. And I am learning to be who I
am. Completely. Inside and out. This does not mean I will run around
naked in the streets just because I found out I like to be naked
outside in the summer. I do that on my own turf, and does not subject
other too it, for their sake. But I do it. And I do so much more.</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
I find clothes I like.
Really, really like. Not as in, ”I guess this is ok, and people
will not react” but ”I fucking love this thing with ALL THE
COLOURS, and I will wear it wherever I want!!” I will wear my cap,
or a hat or a bonnet or a scarf, I will wear pink plush pants
everywhere I go, or a skirt that people think I am crazy for wearing
to the store. I will have all the haircolours I want. I will dance,
not like nobody is looking, because I DON´T CARE, but like I feel
like. I will dance as much or as little as my body can handle. I will
sing, I will play, I will slaugter monsters in videogames, I will
read, I will draw, paint, sculpt, I will do woodcarving and I will
ride around in our old hippiebus with my wonderful, awesome man who
is himself just like I am myself.</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
And we are both childish
and mature. Adults and silly. We are ourselfs as much as we can.</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
It took so much time to
get here ….</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
But I will never ever
leave!</div>
<br />Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-8530920996846636612019-12-15T18:58:00.002+01:002019-12-15T18:58:47.966+01:00Tankar om flytt<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det tar på krafterna att flytta,
speciellt när flytten är utdragen, väldigt emotionell och
speciellt för den som redan är trasig efter år av stress, kronisk
utmattning, kronisk värk, diverse sjukdomar och annat. Jag kommer
att ägna hela Januari åt att flytta. Jag har förberett mig hela
hösten.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Ändå är det så outsägligt jobbigt.
Det dränerar mig helt. Gamla trauman gör sig påminda, min PTSD gör
sig påmind fem gånger i kvarten, och reumatismmedicinen verkar inte
lika bra som förr.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag är så nära målet, att äntligen
flytta från denna ort, till mannen jag älskar. Men det är jobbigt.
Jag kommer att bo så långt från mina barn. Mina underbara barn,
som behöver mig fortfarande fast de är så stora. Mina barn som har
en far som är .. tja...</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Mina barn, som jag går sönder när
jag tänker på just nu, det sliter mig i bitar och jag vill yla ut
min sorg och förtvivlan mot månen, för jag är så rädd att något
ska hända dem, attde ska må dåligt, bli skadade...
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
jag är så rädd … en av dem har
försökt begå självmord i yngre ålder. Jag har levt i fasa ända
sen den gången, så rädd att det ska hända igen. Att det ska
lyckas denna gång.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Att mitt barn ska dö. Att mina barn
ska dö.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag är väl medveten om hur dramatisk
jag låter, men situationen är speciell, och min nuvarande
utmattning gör att jag inte kan filtrera varken intryck eller
känslor.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag är så oändligt, otroligt trött.</div>
<br />Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-20609886327092028182019-11-25T17:15:00.000+01:002019-11-25T17:15:04.154+01:00Att vara lite trött är inte att vara utbränd<br />
Att vara mycket trött är inte heller att vara utbränd.<br />
Du kan inte vila bort utbrändhet på ett par veckor, då är det inte utbrändhet.<br />
Det hjälper inte att gå någon hipp innekurs, om du är utbränd.<br />
<br />
När du är utbränd kan du ligga i sängen en hel dag och inte våga ta dig upp och äta eftersom du inte är helt säker på att du sen orkar ta dig till toan.<br />
När du är utbränd ligger du inte på soffan och äter praliner, du orkar förmodligen inte ta dig till soffan, och du har troligtvis ingen aptit. Eller råd med praliner.<br />
När du är utbränd kommer du inte ihåg om du köpte smör, eller skrev upp smör på listan. Eller minns vad smör används till.<br />
När du är utbränd har du ångest eftersom du inte orkar hjälpa dina barn. Eller tvätta. Eller städa. Eller ge barnen varm mat. Eller mat.<br />
<br />
Det finns tusentals olika symptom på utbrändhet, du kan drabbas av minnesproblem, yrsel, fugor, muskelsvaghet, darrningar, hjärtklappning, blackouter, mm<br />
Men du botas inte på två veckor. Gör du det var du inte utbränd (och det är i sig något att vara glad över).<br />
<br />
Det går att återhämta sig från utbrändhet, men jag tror att samhället behöver ta ett större ansvar. Det är så många som faller mellan stolarna idag.<br />
Så många som behöver fångas upp.Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-26408561960078319492019-10-14T16:07:00.000+02:002019-10-14T16:07:12.793+02:00Du, vi, alla har ett värdeSamhället skiter i individen. Skiter i människan.<br />
Hellre ha lagar och regler för att vissa människor ska kunna skriva andra på näsan, än att se till vad människor faktiskt behöver.<br />
Hellre bekymrat rynka pannan i media och prata om bostadskrisen, än att satsa på de delar av landet där bostäder finns och folk behövs.<br />
Hellre stoltsera med en "bra" metod, än att se till att den funkar för alla.<br />
Hellre fälla än fria.<br />
Hellre bry sig om sin egen nya bil, än att grannen dör när du råkat köra över hen.<br />
Vi lever i ett liberatistiskt kapitalistiskt samhälle där individen står högt i fokus, ändå misslyckas samhället konsekvent se till sina individers behov. Dessa behov tas bara upp när det gäller rika familjers rätt till barnflicka, eller innerstadsboende familjers rätt till en icke innerstadsaktig miljö. Eller varför inte alla influencers behov av att tjäna pengar på att sälja fillers till småungar.<br />
<br />
Jag blir så trött.<br />
<br />
Vad kan vi då göra? Bry oss mer låter som en klyscha, men till stor det är det just det vi måste göra. Men vi måste också se till att alla barn och ungdomar lär sig vad empati och medkänsla är. Vi måste inte bara lära våra egna barn, vi måste lära och vara exempel för alla barn och ungdomar. Lära dem att alla människor har en plats. Att alla har rätt till saker som vård och skola, på lika villkor.<br />
<br />
Vi måste visa att alla människor är värda något.<br />
Idag lär sig våra barn motsatsen av samhället.Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-69841618559413098882019-07-13T19:28:00.000+02:002019-07-13T19:28:38.457+02:00Mitt barn har blivit stort<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Mitt äldsta barn har blivit stort.
Vuxen. Ung vuxen i och för sig, men ändå. Det är så underbart,
så fantastiskt och så härligt att uppleva när hen pratar om saker
som matlagning, och hur en gjutjärnspanna ska skötas.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Men ändå finns ångesten där. Kommer
hen att klara sig? Hur blir det med jobb, ekonomi, boende? Jag är så
rädd att hen förtränger vissa saker för att de är för jobbiga,
och samtidigt blir jag arg på mig själv för att jag inte har
tillit fullt ut. Hur ska du göra som förälder när du vet hur det
har varit historiskt sett? När du vet att ditt barn tidigare
förträngt saker som är jobbiga ända tills de kraschat rakt in i
verkligheten med en hård jävla smäll som kunnat rasera en hel
värld?</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag älskar mitt barn så att det gör
ont. Och jag vill låta mitt barn stå på egna ben, samtidigt som
jag vill hjälpa. Jag vill finnas där, i bakgrunden, för att kunna
fånga upp om allt skiter sig. Och det som är extra jobbigt är att
just det har jag inte ekonomisk möjlighet till. Jag har inga pengar.
Jag kan inte hjälpa. Hela mitt väsen skriker att jag måste
förebygga, fixa, säga åt barnet..att.. en hel massa saker. Men det
fungerar inte så. Jag gör det jag kan. Finns där som stöd. Finns
ett telefonsamtal bort. Finns på diverse appar på mobilen,
spelappar, och annat. Barnet vägrar mer aktiv hjälp. Och jag har
inte råd med den akuta kraschhjälpen, om den behövs. Det är så
enormt ångestframkallande. Men det är så verkligheten ser ut.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det finns ju så mycket att glädjas åt
också. Promenader, gemensamma intressen. Prat om foto, spel, teknik
och annat. Nörderi om gamla spelkonsoler och datorer. Jag har
världens underbaraste unge, och jag är så lycklig! Och så rädd.</div>
<br />Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-49000415044022352282019-07-09T20:13:00.000+02:002019-07-09T20:13:05.106+02:00Citat från verkligheten<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
”Måste du sminka dig, du ser ut som
en tvättbjörn.” Efter en försiktig vända med mascara.<br />”Haha,
raccoon!” De påföljande gångerna med smink.<br />”Jag föraktar
folk som dricker.” Efter att jag försiktigt smakat på
nyårschampanjen.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
”Måste du ha så speciella kläder,
det är billigare att vi köper likadana på Jula.” Jag behövde ny
jacka, eller nya byxor, eller nya skor.<br />”Du får inte klippa
håret av dig.” I skojfrisk ton.<br />”Jag menar det.”
Fortfarande skojfrisk ton, men med allvar i blicken.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
”Korthåriga kvinnor är så
okvinnliga.” Varje gång vo träffat en korthårig kvinna.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
”Jag tog första bästa.” Om hur vi
träffades.<br />”Stora bröst i alla fall, haha, sa min bror.
Haha.Hahahahahaha. Ha.” Berättar vad hans bror sagt efter att ha
träffat mig första gången.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
”Nu vill jag att du tackar min bror
och ger honom en kram! Annars skäms jag.” Efter att vi fått hans
brors gamla TV.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
”Du är så egoistisk.”</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
”Du är så lat.”</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
”Du tänker bara på dig själv.”
Jag ville köpa ett ritblock och ett par blyertspennor.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
”Kan man tjäna pengar på det?”
Varje gång jag var intresserad av något.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
”Du städar inte ordentligt.” När
jag var utbränd och hade svår värk.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag har fler citat. Kommer inte alltid
ihåg alla. Det finns även mycket jag har förträngt. Det dyker upp
minnen och detaljer ur minnen med jämna mellanrum.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<br />Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-24171881701813777052019-07-01T20:31:00.000+02:002019-07-01T20:31:18.432+02:00Att röka eller inte röka<br />
<div align="LEFT" style="margin-bottom: 0cm; margin-left: 0.03cm; margin-right: 0.03cm; orphans: 2; widows: 2;">
<span style="color: #1c1e21;"><span style="font-family: Helvetica, Arial, sans-serif;"><span style="font-size: x-small;"><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
fanns en tid när jag skulle tyckt att ett totalt rökförbud var bra
och logiskt. Det var på den tiden jag ibland var ute med kompisar på
kvällarna och den som inte rökte var en paria. Det var också lite
senare i livet då jag som gravid fick rök blåst i ansiktet av folk
som tyckte det var löjligt att oroa sig och att jag bara borde hålla
käften, åtföljt av ett hånfullt flabb. Sen utvecklades jag som
människa, och framförallt, lärde mig att det alltid finns och
kommer att finnas idioter, oavsett område, oavsett gruppering,
oavsett politisk ideologi. Det handlar inte om rökandet. Jag avskyr
fortfarande rök, och jag tål det synnerligen dåligt. Andra saker
jag tål synnerligen dåligt, till och med ännu sämre, är lukten
av starka parfymer, rakvatten, vissa rengöringsmedel, ljudet av
människor som pratar för högt på tåg, buss och tunnelbana,
folksamlingar, och mycket mer. </span></span></span></span></span><br /><span style="color: #1c1e21;"><span style="font-family: Helvetica, Arial, sans-serif;"><span style="font-size: x-small;"><span style="font-style: normal;"><span style="font-weight: normal;">Det
går inte att förbjuda allt, och vi ska inte förbjuda allt. Det är
inte en bra sak. Jag förstår mycket väl att det hade krävts ett
enormt arbete för att komma på hur folk ska kunna röka utan att
det drabbar andra, men det hade varit värt det. Och för övrigt så
kommer det ju att krävas ett enormt arbete med att upprätthålla
den nya lagen också. Jag gillar inte förbud, rent generellt. Ska
förbud finnas ska de vara ytterst väl underbyggda. Detta känns
inte så. Låt rökarna röka och hjälp istället till att fixa så
att vi andra inte dör av röken på ett sätt som inte innebär
förbud som kommer att vara nästintill omöjliga att hålla. Världen
behöver inte fler förbud, den behöver färre.</span></span></span></span></span></div>
<br />Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-10535579935143391682019-06-27T09:51:00.001+02:002019-06-27T09:51:11.139+02:00När debatteringsorken tar slut<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag skulle vilja skriva om
mänsklighetens stora lust att förstöra för sig själv, men jag
orkar inte. Det är för deprimerande. Istället gör jag vad jag kan
för miljön, samhället och annat, utan att ge mig in i debatter på
sociala medier. Numera består dessa ändå bara av troll som slänger
halmgubbar omkring sig och hävdar att klimatkrisen är en myt och
att lusten att gruppvåldta svenska kvinnor ligger i generna hos
utomnordiska män. Det går inte att debattera med sådana människor.
Det finns också en stor grupp människor som, enligt sig själva,
kämpar hårt och aktivt mot rasism och annat. Det brukar fungera så
att de hålls i en av tusen antirasistiska grupper på Facebook, vid
namn ”Vi som inte röstar på SD” eller ”Vad som helst utom SD”
eller nått liknande. I den gruppen lägger de så ut artiklar om
Sd-politiker som sagt något rasistiskt, gärna med utropet. ”Dessa
svin! Sa jag inte att de var rasister, VA?!?!??!”</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Sen att alla vet detta redan, och att
artikeln är fem år gammal, verkar inte vara viktigt. Alla pratar
upprört en stund, med stora bokstäver, sen råder stiltje tills
nästa utrop och gamla artikel delas.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Nej, jag orkar inte. Folk är så ofta
blinda, de tänker inte. Och samhället har i årtionden jobbat på
bra med att hjärntvätta sina invånare.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag orkar inte.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Istället försöker jag odla min egen
ork. Skapa, läsa, göra roliga saker. Det är ju inte alltid så
lätt, men det kan vara livsviktigt. Det krångliga med att vara
autistisk är dock att det är så lätt att snöa in på saker. Jag
har lärt mig att hantera det till en viss grad, men det går inte
alltid. Sålunda har jag de senaste dagarna startat en biosfär i en
gammal burk, samt håller på att lära mig om hydroponisk odling.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Varför?</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Inte fan vet jag … Min hjärna tyckte
att det var en bra idé.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Och så distraherar det mig från
verklighetens tragik.</div>
<br />Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-31317787653895375002019-06-22T07:00:00.000+02:002019-06-22T07:00:15.733+02:00Att älska sina barn så du går sönder<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Vissa beslut är lätta, andra är
överjordiskt svåra. Beslut som rör dina barn kan vara det svåraste
du någonsin ställs inför.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Hur förklarar du för dina barn att de
inte längre kan bo hos dig? Hur förklarar du att du kommer att
flytta över femtio mil från dem? Det går inte. Eller, det går,
men just nu kan jag inte ta in hur. Det gör för ont, och det är så
mycket annat som gjort ont på sistone. Dock överskuggar detta allt.
Det är mina barn. Det hjälper inte att de inte är små, det
hjälper inte att en av dem redan flyttat hemifrån. De behöver mig.
De är inte som andra barn. Jag vill vara nära dem. Men jag är för
trasig och för fattig för att bo kvar där jag bor.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Min rädsla har i alla år varit deras
far, hur arg han skulle bli, hur väldigt arg han kommer att bli på
mig. Jag är fortfarande rädd, väldigt rädd för det. Men det
spelar inte längre någon roll. Jag har inget val. Jag har inte råd
att bo kvar, har inte råd med någon annan lägenhet i närheten.
Jag mår för dåligt för att göra något alls. Jag existerar i en
konstant ångest som bara dämpas stundtals för att sedan komma
tillbaka med dubblad styrka. Jag kan analysera och gå igenom saker,
älta upp och ner och ut och in, det hjälper inte. Det hjälper inte
att jag vet varför det blev så här, det hjälper inte att felet
inte är mitt.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag kommer att behöva flytta ifrån
mina barn och det är som att slita hjärtat ur kroppen. När jag
flyttar kommer de inte att höra av sig. De har inte den förmågan,
och deras far har sedan många år hjärntvättat dem också, på
sätt och vis. Jag vet att de älskar mig, men jag är inte helt och
hållet en tillräknelig människa för dem.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag funderar och funderar, tänker,
vänder på saker, funderar ett varv till. Dock ser jag ingen annan
lösning. Bilen håller på att gå sönder igen. Jag har inte råd
att reparera den. Hyran har höjts, parkeringsavgiften likaså. Nu
höjs elen också. Det som inte höjs är min sjukersättning. Jag
klarar mig på väldigt lite pengar, och det har gått förvånansvärt
bra. Men nu går det inte längre, inte mer en hyra på närmare
niotusen kronor. Soc vill inte betala, de tycker att min hyra är för
hög och att barnen kan bo hos sin far. Jamen dåså.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag har fortfarande svårt att ta det
faktiska beslutet.</div>
<br />Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-70823251616825007962019-06-21T15:25:00.000+02:002019-06-21T15:25:33.540+02:00En bättre dagDet är en bättre dag idag. Jag har klarat av samvaro, många människor på samma plats, att äta under mindre ordnade former och mycket mer. Några konstiga samtal har det blivit. Jag är en mästare på att vara udda och tafatt. Awkward. Men det är ok. Värdfamiljens bebis är fascinerad av mitt illgula nagellack. Två boxrar röjer runt och är överlyckliga, med viftande snärtande svansar. Laxen gick sönder på grillen men var jättegod, och så åt jag laktosfri gräddfil med gräslök.<br />
Det är midsommar.Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-57648720187820394132019-06-20T21:38:00.000+02:002019-06-20T21:39:10.732+02:00När autismen slår tillJag är vanlig, tänker jag ibland. Nästan normal. Jag klarar ju en hel massa saker. Kan träffa folk (under rätt förutsättningar). Kan gå på festival (och däcka i veckor efteråt). Kan göra så mycket.<br />
Sen slår stressen till, i en ovan situation, och hux flux ligger jag och gråter i vår lilla folkabuss, hungrig, utan kvällsmat, för att jag inte klarar av att stå i ett okänt kök och fixa en macka, med eget smör, eget bröd och egen ost. För att det känns konstigt och obekvämt, och som att jag inte borde eller får. Jag vet inte vilket smör som är vårt då jag inte var den som ställde in det i kylen. Jag vet inte om jag förväntas leta reda på fat och mugg själv eller om jag bör fråga. Stämningen är på något sätt så självklar att jag får panik och känner mig utanför fast jag vet att det inte är så.<br />
Och så är jag trött. Trött efter en lång resa som blev dubbelt så lång på grund av köer, regn och felkörningar, där jag inte var skyldig till de två förstnämnda men väl de sistnämnda. Vi hann fram i tid till en fotbollsmatch min partner sett fram emot, och som jag sett fram emot att se med honom och resten av folket.<br />
Istället fick jag alltså panik och ursäktade mig halvkvävt med att jag skulle ut och lägga mig i bussen.<br />
Jag är dock jävligt bra på att maskera hur jag känner, så ingen anade nått.<br />
Och jag som sett så fram emot detta vill nu mest av allt åka hem och drunkna i ångest ifred.Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-50517003185423522782019-06-14T20:38:00.000+02:002019-06-14T20:38:11.531+02:00Sorg och ilska<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Idag tog jag bort en vän på Facebook,
vilken antagligen motsvarar att säga upp bekantskapen så här i de
sociala mediernas tidevarv. Det gjorde ont. Väldigt ont. På flera
sätt.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag är inte bortskämd med vänner,
senast jag hade nära vänner var i högstadiet, och jag har insett
såhär efteråt att de kanske inte var lika förtjusta i mig som jag
var i dem. Jag hade ingen aning om min Aspergerdiagnos då, och mina
minnen av den tiden, mina vänskapsminnen, är ljusa. Annat jobbigt
hände då, men mina vänner fanns. Och sen gick vi ut nian, och de
fortsatte till gymnasiet, och jag, som var autistisk och råkat ut
för en idiot till syokonsulent gick inte vidare till gymnasiet.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Åren som följde träffade jag mitt
ex, flyttade hemifrån, började plugga på komvux och annat. Jag
ringde mina vänner, jag hörde av mig till mina vänner, jag ville
ju fortsätta umgås.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
De hörde aldrig av sig till mig. En av
dem kom på mitt bröllop. Jag har idag ingen kontakt med dem, och
det är synd. Jag hade velat veta hur de egentligen såg på vår
vänskap, på mig. Om inte annat för att lära mig något.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Men jag kommer ifrån ämnet...</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Vännen jag tog bort idag hade jag
kämpat att umgås normalt med, jag gick många gånger med på att
ses även då jag pga utmattning mm inte orkade, för jag ville inte
förlora en vän igen. Men så började min vän gå på min partner
i olika diskussioner. Jag förstod ingenting. Ingenting alls. Jag
trodde det var ett misstag i stundens hetta, men det dök upp några
gånger för mycket. Jag funderade. Samtidigt började en person
närstående till min vän gå in och skriva lite förvirrande
kommentarer på vissa saker jag delade på Facebook. Konstigt, men
alla är ju olika. Jag förstod inte vad som menades, men tänkte att
hen kanske bara uttryckte sig lite otydlig. När det hände en gång
till, under ett inlägg där jag länkat till en väldigt tydlig och
väldigt lättförståelig artikel så kom personen in igen och skrev
en otydlig kommentar, som möjligtvis var någon mindre otydlig än
förut. Dock till det mer negativa hållet. Det kändes jobbigt men
jag visste inte riktigt vad jag skulle göra åt saken. Jag var och
är så utmattad just nu. På gränsen att falla ner i ett djupt hål,
och ångesten äter mig levande. Jag orkade inte ta tag i saken. Min
partner tog tag i saken och frågade vad som menades, och personen
svarade på ett sätt som plötsligt gjorde det väldigt tydligt att
den inledande kommentaren hade varit ett totalt förkastande av allt
som stod i artikeln jag delade. Dock framfördes det som att artikel
var otydlig och orättvis. Jag såg plötsligt klart, men blev ännu
tröttare, och sjönk ännu djupare ned i mitt hål. Det var så
väldigt jobbigt och jag var så väldigt ledsen. Detta är ju en
person som är väldigt viktig för min vän. En person jag har varit
väldigt glad att min vän har.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det hände för någon dag sedan. Och
så kom då idag.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag och min partner hade tidigare
kommenterat en länk någon helt annan person delat, min partner
först, sen jag. Vi hade uppmärksammat en sak vi tyckte var lite
lustig, och konstaterade det. <br />Det var inget negativt, det var ett
neutralt påpekande eftersom vi tyckte det var intressant. Dessa
kommentarer skedde också för någon dag sedan. Idag kom min vän in
och skrev en kommentar som jag tyckte kändes ganska så hätsk. Jag
blev förvånad. Min vän tyckte att vi var onödigt negativa, och
avslutade med en liten syrlighet. Jag blev helt paff och svarade
genast och förklarade hur vi menade och såg på saken. Och fick ett
svar till om bland annat att min partner alltid är så negativ i
allt som skrivs. Och jag orkade inte mer. Jag blev så jäkla ledsen.
Denna människa som jag trodde var min vän, var helt uppenbarligen
inte det.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Så jag tog bort min vän från
Facebook.<br />Och det gör ont.<br /><br />Men jag har min bästa vän
kvar. Kanske är jag inte skapt för att ha nära vänner annat än
den jag är tillsammans med. Är det så, så är det så. <br /><br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag har funderat mycket i flera timmar
nu. Något jag rent generellt tycker ha ökat på sociala medier är
att det inte finns något neutralläge längre. Skriver du något
neutralt tror folk att du är negativ. Allt måste innehålla tio ton
socker med lite glitterströssel på toppen, annars anklagas du för
att vara negativ, bitter och arg. Jag orkar fan inte, jag vill vara
neutral i fred, och min partners sätt att skriva är en lisa. Ibland
skrivs det argt, ibland, glatt, och ibland neutralt. Inget lull, inga
omskrivningar, inget tjo och tjim om det inte är just det som
avses. Jag vet att många stör sig på min partner på grund av
vissa kommentarer, min partner kan vara väldigt rak, och även
otrevlig ibland. När folk har varit otrevliga först. Men
framförallt rak, faktamässig och inte lismande och gullande. Jag
älskar det och jag älskar min partner.<br /><br />Jag är ändå ledsen
just nu.</div>
<br />Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-72753481894818587812019-03-22T18:29:00.003+01:002019-03-22T18:29:58.323+01:00GlestHerrejävlar vad jag glömmer bort denna stackars blogg.<br />Minnesproblem och utmattning bidrar. Hoppas på bättring. Lever ju än.<br />
Ha.<br />
Ha.Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-62905685186121651062018-02-09T12:33:00.000+01:002018-02-09T12:33:10.312+01:00Katten i handfatet<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det finns en speciell känsla som
infinner sig en dag som denna, när jag, mitt i all värk, all
trötthet, all ångest och all otillräcklighet, går in på
toaletten för att titta till tumlaren som står och signalerar. Jag
möts av det skira ljuset från en vårvintersol som sipprar in genom
det frostade fönstret i duschen, och synen av en katt som ligger i
handfatet och njuter av tumlarvärmen, och som när jag kommer in,
tittar upp på mig och tillgivet blinkar osynkroniserat med ögonen.
Jag böjer mig framåt, trots att hela ryggen och bröstkorgen
skriker rakt ut i sitt pågående reumatiska skov, och kliar katten
lite under hakan samtidigt som jag kisar i det nästan överjordiska
ljuset. Då infinner den sig, känslan. Den säger att det finns en
chans. Det finns ett hopp. Mitt i ångest, värk och oro inför
framtiden. Mitt i utmattningens tunga steg och smärtornas blixtar.
Mitt i hela min förtvivlan. Den finns där och jag tänker att
kanske, kanske så kommer det att gå bra, mina barn kanske inte
begår självmord när de blir vuxna och jag kanske inte kommer att
dö ensam. Mänskligheten kanske inte dör i sviterna av
miljöförstöring om femtio år.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Jag kanske klarar mig.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det kanske inte är helt kört.</div>
<br />Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-54571472054343235602018-02-05T09:30:00.002+01:002018-02-05T09:30:46.359+01:00Är vi förlorade, eller finns det hopp?<div style="margin-bottom: 0cm;">
Sedan människan började skriva böcker
så har det funnits böcker som handlar om framtiden.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Sedan det började göras filmer och
serier så har det funnits sådana som handlar om framtiden. Sedan
lång tid tillbaka har dessa böcker, filmer och serier handlat om
olika varianter av en dystopisk framtid, efter en katastrof av något
slag. Ett kärnvapenkrig, eller en utomjordisk attack, eller en
meteorit. Någonting som sker hastigt, plötsligt och är omvälvande
och kraftfullt.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Någonstans har människan insett att
hon kan dö ut. Sålunda skapar hon fiktiva scenarier att förhålla
sig till, bekämpa och överleva.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Sanningen är att vi nog redan är
dömda. Det kommer dock troligtvis inte bli ett hastigt kraftfullt
kärnvapenkrig som utraderar oss, och troligtvis inte heller en
utomjordisk attack eller meteorit. Det som kommer att ta död på
mänskligheten pågår redan. Vi har börjat göra oss av med vår
empati, vår förmåga att förstå och känna med andra människor.
Vi har aktivt främjat egoism och ignorans. Nu dör den värld vi
känner och behöver. Vår planet gör sig redo att rensa ut det
gamla och börja på något nytt. Men det går långsamt. Vi kommer
inte att dö ut hastigt. Vi håller redan på att dö ut långsamt.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Människan är ett flockdjur och vi
behöver varandra. Vi är som en stor levande organism som endast kan
överleva om alla beståndsdelar jobbar mot samma mål, att se till
organismens, flockens, bästa. Idag lär vi våra barn att de ska bry
sig om sig själva, men ingen annan. Vi lär dem att empati är för
den svage och att alla har rätt till allt de kan ta. Kliv gärna på
din medmänniskas rygg om det behövs, hugg för all del ned folk för
att komma framåt, vill de inte bli nedhuggna så kan de flytta sig.
Vi lyssnar inte på varandra och vi lyssnar inte till de signaler som
så tydligt varnar oss för vår egen undergång. Vi låter oss bli
avledda.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Kom och köp, billiga varor här.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Kom och res, billiga flygresor där.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
För den som faktiskt bryr sig om natur
och klimat finns avledningar av alla de slag. Global uppvärmning?
Inga problem, den finns inte, eller så kan den lösas genom att
sluta äta kött, eller så kan den lösas genom att kompostera
själv, eller så är det bara en konspiration, eller så...</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Vi kan i alla fall inte gå på
storföretagen, de som spyr ut gifter, avgaser, rök, de som flyger
mest, förorenar mest och bryr sig minst.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Vem är du om du inte kan köpa billiga
varor från Asien? Byta kök var femte år? Flyga till Thailand varje
år. Kanske två gånger per år till och med.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Vi är så indoktrinerade att vi inte
förmår se och förstå vad som händer. Ju fler människor som
växer upp utan empati, desto fler uppfostrar sina barn utan empati.
Ju fler som växer upp med inställningen att pengar är allt och
medmänsklighet är förkastligt, desto fler uppfostrar sina barn
till samma synsätt. Det har kommit smygande så länge nu. De som
ser ropar förgäves. Det har gått för långt.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Mänskligheten kommer inte att dö i en
enda stor smäll.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Vi vrider oss redan i dödsvånda, och
det är troligtvis för sent att stoppa.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-91306066531508931682017-05-17T22:34:00.001+02:002017-05-17T22:34:44.456+02:00The ever ongoing story about life<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
And so, she panicked.</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
The reality right now was
too much. Always problems, with money, with the kids, with all the
conditions she had, with the pain and exhaustion. The kids themselves
were no problem, but it killed her when they didn't feel well, when
they were sad and depressed and nothing she did helped. There had
been so many years. So many days. So many hours. She had hugged,
listened, comforted. She had been to meetings in their schools, with
doctors, psycologists. Working her ass off to make everything as good
as possible. Constantly struggeling upphills. Like pissing against
the wind.
</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
And everytime she thought
she could se something better in the future, when the future came,
there was always something else. She had to defend her kids in front
of school staff, headmasters, teachers, doctors and everyone. She had
to care for them as all parents do. And she had to care for them so
much more. She had to walk on the edge of a blade, breathing silently,
in the upper part of the lungs, carefully threding to not fall down,
or slice up her feet.
</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
Her wonderful, beautiful
children.</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
And also, her wonderful
beautiful man.
</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
Not the father of the
kids. Sadly. But constantly mistreated, constantly getting squeezed
between everybody and everything. Constantly helping, caring, loving
her. Beeing there. There was nobody like him, nobody in the whole
wide world.</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
She hated how she treated
him. She hated how she was incapable to do the one thing he asked her
too. And he didn't even ask for his own sake, but for hers. Because
he ached when he saw how much pain it gave her. How much pain this
person gave her. The father of her kids. The man who had taken over
twenty years of her life, and continued to take, continued to hurt.
And she couldn't cut him off. Because of the kids. It was years since
the divorce, and she had been to therapy for many of them. And yet
she couldn't cut him off. She couldn't even explain it herself, it
just wasn't possible, yet. She was afraid, so afraid.
</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
She tried to do things,
like a million miniature cut offs. Maybe she was just fooling
herself. But still.</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
The thoughts were rambling
in her head, she felt tied up, bound, and not in a good way. What
could she do, what could she DO, what COULD she do, WHAT.........</div>
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<br />
<div lang="en-US" style="margin-bottom: 0cm;">
…...and so, she
panicked.</div>
Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-26160417865293076852017-03-08T11:07:00.000+01:002017-03-08T11:07:50.020+01:00Åttonde MarsI dag är det internationella kvinnodagen. Säg inte grattis. Säg fan inte grattis. (Det vore som att säga grattis till HIV-smittade på internationella HIV-dagen, ungefär.)<br />
Jag är trött idag, som alla dagar, av många orsaker.<br />
<br />
Jag är trött på att människor fortfarande säger till små flickor att "pojkar är sådär", och "han slår dig bara för att han tycker om dig", och "försök att bara strunta i honom".<br />
Jag är trött på att pojkar förväntas leka vilda och tuffa lekar, medan flickor som gör det blir tillsagda att ta det lugnt och uppföra sig.<br />
Jag är trött på att flickor sällan ges en chans att få höras.<br />
Jag är trött på att pojkar drillas i att vara kalla, hårda, tuffa och aldrig gråta, visa känslor eller vara respektfulla.<br />
Jag är trött på att män, vuxna män, anses ha noll kontroll över sig själva när de är upphetsade. Eller arga. Eller provocerade. Eller inte förstod. Eller trodde något annat. Eller...osv.<br />
Jag är trött på att kvinnor anses ha ansvar för hela kontrollbiten, oavsett om hon sover. Är medvetslös. Stel av skräck. Dyngfull. Osv.<br />
Jag är trött på alla trista, skambeläggande skämt som "bara är roliga" och "men gud asså, har du ingen humor", när de alltid handlar om att nedvärdera kvinnor, eller nedvärdera män som "beter sig" som kvinnor. Eller män som gör bort sig pga att de inte kan hjälpa sina drifter (haha så kul, de kan ju verkligen inte det, vi låter kvinnorna ta den biten så löser sig allt, ti-fucking-hi.). Eller kvinnor som inte förstår, kan köra bil, kan backa in i ett garage, kan någonting alls. Våldtäktskämt. Kalla män för bög-skämt. Osv. Skrattar du åt dessa skämt så upprätthåller du strukturen.<br />
<br />
Jag är trött på jävligt mänga saker. Vården t.ex. Jag vet inte hur många fall det gäller, det vet nog ingen, men det finns otaliga sjukdomar och annat där kvinnor feldiagnosticeras på grund av att alla studier hittills har gjorts på män, och det visar sig nu att det inte alltid ser lika dant ut för kvinnor. ADHD och Autism är en sådan sak. Det börjar bli bättre nu, men fortfarande "anses" det att dessa två saker är vanligare bland pojkar och män. Trots att experter alltså kommit på att"Aj fan, det kan ju se helt olika ut för flickor och kvinnor".<br />
Jag kan ta ett annat exempel från mitt eget liv. Jag blev nyligen diagnosticerad med det som förut kallades Bechterews sjukdom, en sorts reumatism. Baserat på de skelettförändringar magnetröntgen visade så har jag haft sjukdomen länge, ca 20 år gissar de. För 20 år sedan var jag gravid och fick mitt första barn. Jag hade groteska djävulska smärtor, som jag trodde var foglossning som inte gick över efter förlossningen. Jag minns att jag frågade om det skulle vara så redan tidigt, men viftades bort. Ca ett år senare, vacklade jag in till min dåvarande läkare och nästan grät, han tittade lite snabbt, sa att "Nej, foglossning går över ganska direkt, det är det inte. Det är nått vi brukar kalla "dysfunktionellt bäcken", det är en diagnos vi sätter när vi inte riktigt kan hitta orsaken. Du får gå till en sjukgymnast. Jo, och en del blir så dåliga att de hamnar i rullstol. Hej då."<br />
Han kunde "inte riktigt hitta orsaken" efter att ha tittat på mig i fem minuter. Han bemödade sig inte mer än så, och diagnoskriterierna för Bechterews är bland annat att det är mest vanligt bland män, och att dessa män har vissa typiska problem och går som fällknivar. Case closed liksom. Ingen hade nog på den tiden kommit på tanken att kvinnor också kunde få detta samt att symptomen kanske kunde vara lite annorlunda. Bland annat vet man numera att kvinnor drabbas av just den typiska smärta jag har haft från början, den som ironiskt nog påminner om en slags förvrängd foglossning. Men vad vet jag, jag är ju bara kvinna. Nog om just detta.. (Jag hade kunnat tala i evigheter om hur det forskas mycket lite om kvinnosjukdommar etc, men orkar inte just nu)<br />
<br />
Pust.<br />
I dag är det internationella kvinnodagen.<br />
Så mycket har blivit bättre, det får vi inte glömma.<br />
Men det som skrämmer mig, verkligen skrämmer mig, på riktigt, är att det har börjat vända. Plötsligt har vi krafter som vill stänga in kvinnor i kök och barnkammare igen, som vill förbjuda abort, och i vissa fall även preventivmedel, och kvinnohälsa osv. Krafter som anser att kvinnor ska stanna hemma med barnen och att män ska arbeta. Att kvinnor ska vara "fina flickor" medan män kan "ta för sig". Osv, osv i all oändlighet. Dessa idioter har alltid funnits, men nu vädrar de plötsligt morgonluft. (och som en parentes kan vi fundera på hur och om detta på något sätt hänger ihop med den högervåg världen just nu upplever. Svar kommer i slutet av skrivelsen)<br />
Vi kan inte sluta kämpa. Vi måste orka, måste fortsätta. Alla kan inte orka jämt, alla kan inte göra allt. Men vi kan inte ge upp. Aldrig någonsin.<br />
<br />
"Sett till hela arbetsmarknaden har kvinnor, när alla löner är uppräknade till heltid, 87 procent av mäns lön."<br />
Kvinnor som blir utsatta för våld i nära relationer får fortfarande höra, alldeles för ofta, att "Det är inte ens fel när två träter."<br />
Män våldtar kvinnor. Män våldtar män. Andelen kvinnor som våldtar är försvinnande liten. Ändå skriker män i kör om dessa få exempel, varje gång någon dristar sig att ta upp en diskussion om VARFÖR det är främst män som våldtar.<br />
Kvinnor skuldbeläggs för allting. När vi sminkar oss. När vi inte sminkar oss. När vi rakar benen. När vi inte rakar benen. När vi arbetar heltid, när vi arbetar deltid, när vi är hemma med barnen. När vi inte är hemma med barnen.<br />
Män "hjälper till" hemma och "passar" sina egna barn.<br />
Varje gång en kvinna tar upp något i stil med att hon känner sig otrygg när hon går hem sent (Ja men var inte ute sent då!), eller inte har lika mycket betalt som sina manliga kollegor för samma jobb (Jamen du måste ju lära dig att löneförhandla lilla gumman), eller är trött på att vara den som gör allt hushållsarbete (Du måste ju säga till, hur ska jag annars veta när och om jag ska städa/tvätta/ta hand om mina egna barn), så kommer alla dessa män som just fått väldigt ont i sitt kränkthetscenter. De brukar ha med sig några så kallade patriarkala pleasers (PP (tack Full Patte för den ypperliga termen) som säger att DE minsann aldrig upplevt det de där andra kvinnorna pratar om, och därför måste alla andra kvinnor ljuga. Alla andra miljoners miljoner kvinnor. Måste ljuga. Och männen myser.<br />
<br />
Jag vill att idag, den åttonde Mars, Internationella kvinnodagen, så tar alla män som faktiskt är vettiga (och ni är ju SÅ jävla många, på riktigt!) och börjar agera. Sluta skratta åt sexistiska skämt och våldtäktsskämt. Våga visa er sårbara, ömsinta, mänskliga, vackra och kanske till och med fåniga. Säg till era "schyssta polare", era "duuudes", era "snubbar", era "bro's" varje gång de säger puckade saker om kvinnor. Säg till dem när de uttrycker sig kvinnofientligt, när de skryter om att de "fått ligga, för hon orkade inte stå emot tjatet", eller "var rätt full", eller "sov redan" eller något annat lika jävla dumt. Säg till dem när de börjat rya om hur feminister är hemska och onda och vill döda alla män.<br />
Jag lovar, de gånger feminister faktiskt eventuellt VILL döda alla män är just när män uttrycker sig på det sättet..<br />
<br />
Jag är trött. Jag orkar inte skriva mer just nu.<br />
Planeten snurrar varve efter varv i en evigt framrusande bana runt solen, på väg genom ett oändligt universum.<br />
Kan vi inte bara vara snälla mot varann?<br />
<br />
(Svaret på den tidigare frågan är "Ja", det hänger ihop. Rasism, sexism, kvinnohat, white supremacy, homofobi etc, allmänt äckliga åsikter om allt.)<br />
<br />
<br />Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-23897706779032977782016-07-04T00:06:00.000+02:002016-07-04T00:09:28.648+02:00Vem tror du våldtarDet har varit så mycket snack om våldtäkter, våldtäktsmän och övergrepp. Det har också varit väldigt mycket snack om hur inte alla män våldtar, hur det mest är ickesvenskar som våldtar och hur det nog egentligen inte var några våldtäkter alls, om man tänker efter.<br />
Jag är så trött. Så väldigt trött. När en person inte förstår själva grunden i ett samtal du för med hen, då är det svårt att föra ett vettigt samtal. Om du diskuterar färglära med någon och personen i fråga besvarar dina kommentarer om varma respektive kalla färger med "aaa, men jag tycker att gult är fult", då blir det inte någon vettig diskussion. Om du diskuterar fotboll (för att ta ett annat aktuellt ämne) och du pratar om olika lags försvarstaktiker och den du pratar med säger "Jo, men jag gillar Ronaldo så att han är alltid bäst." som svar på allt du säger, då blir det inte så givande. Och vidare, diskuterar du de strukturer i samhället som är ansvariga för att män våldtar, samt att det är just män som våldtar, och den du pratar med säger t.ex. "Inte alla män" eller "Fast det där var ju knappast någon våldtäkt" eller "Men tänka på alla miljoners miljarders falska anmälningar då" eller någon av de tusentals andra saker vi får höra, vi som diskuterar detta, då blir det inte någon särskilt konstruktiv diskussion. Det blir ett hån mot alla som utsatts och kommer att utsättas för våldtäkt och övergrepp.<br />
Män som grupp måste lära sig att kvinnor är människor. Att det de inte skulle komma på tanken att göra mot sina polare, inte är ok att göra mot någon de är intresserade av. Det finns så många vettiga män, män som inte våldtar, män som vet att män som grupp har en jävligt skev syn på kvinnor, män som aktivt arbetar mot patriarkatet och som inte tar åt sig när någon hatar män, för de vet varför, och de vill bidra till att det ändras. Tyvärr är dessa män så få.<br />
Män säger att de är trötta på att folk generaliserar och hatar män.<br />
Män säger att de minsann aldrig skulle våldta någon.<br />
Män säger att manshat är fel.<br />
Män säger att vi borde sparka ut alla invandrare så att de inte våldtar "våra" kvinnor.<br />
Män säger att de flesta våldtäktsanmälningar är falska.<br />
<br />
Jag är trött på att prata med väggar, trött på att förklara utan att få gehör.<br />
Trött på att ingen lyssnar på offren.<br />
Trött på att det absolut mest upprörande vid en våldtäkt nyligen, inte var själva våldtäkten, utan hur en person reagerade efteråt.<br />
"Ja, det var ju dumt att någon blev våldtagen, men hon sa ju faktiskt att HON HATAR MÄN!!!!!!"<br />
<br />
Perspektiv people. Om du gråter och är kränkt för att någon säger sig hata män precis efter att en man våldtagit någon, då har du problem. Stora problem. Klart det känns jobbigt att bli hopbuntad med våldtäktsmän, men vet du vad? Det är fan så mycket värre att bli våldtagen.<br />
<br />
Du kan fråga nästan vilken kvinna som helst. Det är ju inte som att vi är få.Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-1443564799177676332016-05-23T21:36:00.000+02:002016-05-23T21:40:54.164+02:00Ångest på ett fatÅngest.<br />
Det finns så många olika sorter, så många varianter. Det finns den där ångesten du känner när du tänker på dina barn, och hoppas att de ska bli lyckliga i livet. Den är vanligtvis inte så farlig. Sen finns det ångesten då du tänker på dina barn och deras diagnoser, och mående, och problem, och då jävlar är det inte lika trevligt längre.<br />
<br />
Det finns ångesten som smyger sig på om morgonen, illvilligt och förlamande, och ångesten som kommer slibbande om kvällen, svart, klibbig, som en gammal stickad kofta någon släpat genom ett kärr och sedan lindat om din hals och ditt bröst.<br />
<br />
Det finns ångesten som slår till sekundsnabbt, i ett läge då du trodde allt var bra, men sen kom exet och sa någonting, i stil med "Förstår du hur komplicerat det här blir för mig?", och så dör du. Eller inte, fast det känns så.<br />
<br />
Det finns ångesten som får det att slå över, sekundsnabb den också, så att du tappar kontrollen över din kropp, helt och hållet, och bara skriker och skriker... och skriker... och kastar saker.. och gör illa dig själv. Den efterlämnar blåmärken.<br />
<br />
Det finns ångesten du inte vet om, och inte märker, förrän något förändras och den försvinner, och plötsligt förstår du vad det var som fanns där hela tiden innan, och då får en ny ångest av rädslan för att den konstanta ångesten ska komma tillbaka. När den gör det, känner du den hela tiden. Hela. Tiden.<br />
<br />
Det finns så många varianter. Jag har bara nämnt sju. Sju sorters ångest.<br />
<br />
<br />
Välkommen, får jag bjuda på sju sorters ångest, jag har själv upplevt dem!<br />
<div>
<br /></div>
Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-6199213111895638022015-12-31T11:35:00.000+01:002015-12-31T11:35:25.398+01:00ÅrsskifteGott nytt år..<br />
..skriver människor över hela Internet. Jag kan hålla med om att det är en trevlig önskan. Den är däremot inte särskilt realistisk.<br />
Det är krig i världen. Otrygghet och utanförskap ökar. Egoism och girighet ökar.Medmänskligheten minskar. Den tekniska utvecklingen går framåt med en svindlande hastighet, men den sociala samhällsutvecklingen går bakåt. Fortsätter vi på det här sättet kommer vi inom ett par år ha återinfört slaveriet, apartheid och rasbiologi, samt ha tagit bort rösträtten för kvinnor. Vi har redan ett rasistiskt parti riksdagen.<br />
<br />
Jag har väldigt lite hopp om att vi kommer att klara oss ur den människofientliga tid som stundar, men jag har lite större hopp om att det trots allt kommer att finnas många som aldrig slutar kämpa emot de mörka krafterna i samhället.<br />
Det hade bara varit lite lättare att slippa organisera motståndsrörelser och skapa underjordiska nätverk.<br />
Jag är trött och sjuk och har egna problem. Sa hon gnälligt.<br />
<br />
Intressant nog verkar det ofta vara just de som själva inte mår bra som kämpar. De som inte orkar, lyfter. De som inte har råd, ger. De som är friska, starka och rika går förbi orättvisor, rasism utanförskap utan att ens höja blicken.<br />
<br />
Empatilöshet säger nog många, och ja, så är nog fallet väldigt ofta. Men det är inte hela sanningen. Sedan över en generations tillbaka så har samhället format nya människor till att vara egoistiska, se enbart till sig själva och lärt dem att vinsten är allt. Vad väntade vi oss egentligen? Uppfostrar vi giriga små narcissister så är det giriga små narcissister vi får. Och de lär inte vilja återgå till att försöka skapa ett jämlikt, jämställt samhälle, för det skulle ju inte gagna dem personligen lika mycket, och då skulle det ju bli fult att tjäna pengar genom att klättra över andras lik.<br />
<br />
Och så kan vi ju inte ha det.<br />
Nej, då är det bättre att rösta på partier som förstår värdet av att alla ska få göra som de vill, även om några mindre värda människor går åt i processen. För vad gör det Albert, i toppen av kedjan, att Olga, Klara och Abdul inte kan betala sina räkningar, och än mindre en privat sjukförsäkring? Han ska väl inte betala för dem heller! Om alla skulle ta hand om varandra skulle mänskligheten gå under.<br />
Eller, vänta....<br />
<br />
Nej mina vänner, jag orkar inte ha hopp om särskilt mycket. Min hjärna är för trasig för det, min ork är obefintlig och hela mitt jag är urskrapat ända ner i botten.<br />
<br />
Jag är bara för envis för att ge mig.<br />
<br />
Så min önskan inför 2016, är att det ska finnas fler som inte ger sig. Fler som kämpar vidare trots att det gör ont i varje cell i kroppen (plus några celler till, som inte ens finns på riktigt), och jag önskar att åtminstone några fler av de där som växt upp i den empatilösa generationen har råkat få lite empati ändå (genom mutation kanske), så att vi som inte har någon ork kvar kan få vila, yttepyttelite i alla fall. Jag önskar att de som inte orkar själva ska kunna ta en välbehövlig paus och skita i allt ett tag, utan att för den skull bli anklagade för saker.<br />
Jag vill att Albert (eller Nils, eller Kenneth, eller Boris, eller vad de nu heter) i sin topposition ska drabbas av medmänsklighet. Tjong, rätt i plytet liksom. Eller kanske snarare i magen, som en rak höger, som för dem att vika sig dubbla och hosta, och så när smärtan har avtagit lite så kan de resa sig upp och se världen med nya ögon.<br />
Och så önskar jag att du ska ha det bra. Må bra. Och att ingen någonsin ska dö.<br />
<br />
<br />
<div>
<br /></div>
Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-76885928336437454682015-09-08T08:32:00.000+02:002015-09-08T08:32:18.346+02:00Flykt och historia<div style="margin-bottom: 0cm;">
Just nu är det många som skriver om
kriget i Syrien, flyktingar och människovärde, och som tar upp sin
egen familjs historia. Det är många vars föräldrar eller
farföräldrar har flytt från ett krig. Det är bra att alla dessa
människor hörs, för det är de, som tillsammans med alla andra
utgör landet Sverige idag. Längre tillbaka i tiden fanns andra
flyktingar. Innan någons föräldrar kom hit, var det någons
morföräldrar. Innan dess var det någon farmors farfar eller
mormors mor. Det sträcker sig lika långt bakåt som människans
historia. Vi är intet utan vår historia. Detta, om något borde ju
vara intressant för facisterna som jäser landet runt i
”Sverigevänliga” masker. Den historia de svärmar för är
lösryckta bitar, tagna ur sitt sammanhang och ställda på led så
att det ska se enhetligt ut.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
De flesta av oss luras inte. De flesta
av oss kan vår historia, och många, många av oss har en egen
släktbakgrund som visar verkligheten tydligare än någon
folkdräktsklädd dans runt en midsommarstång kan göra. Vi är
barnen och barnbarnen till de som en gång flydde andra krig, och
spåren av flykten sitter i våra gener. Det är inte bara ord,
vetenskapen har sett att traumatiska upplevelser sätter spår, och
påverkar genetiskt i kommande generationer. Vi har alltså i många
fall både en genetisk historia av flykt, och en berättad historia
av flykt.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Mina morföräldrar kom från Estland.
De flydde under kriget, var och en på sitt håll, och träffades
sedan i Sverige, blev kära, fick min mamma och mina mostrar. Min
morfar kom i en av alla de båtar som i tysthet och mörker tog sig
över Östersjön. Han och några andra flydde för sitt liv, som
folk gör under krig, och hade god hjälp av att en av de andra var
dotter till en sjökapten. Hon kunde navigera och hon tog dem över
de mörka vattnen fram till Gotland. Min morfar var en skogsbroder,
en motståndsman. Skogsbröderna kämpade med gerillaliknande metoder
mot den Sovjetiska armén och överlevde i genomsnitt i 2,5 år. Min
morfar gömde sig ibland under familjens hus, men även i hålor i
skogen. Han kunde inte ha stannat, då skulle han varit död. Min
mormor bodde nästintill på den Sovjetiska gränsen. Hon tillhörde
en by med Ingermanlänningar som var delad mitt i tu. Ena halvan av
byn låg i Estland, andra halvan i Sovjet. Sovjethalvan var sedan
flera år utraderad på Sovjetsidan när kriget kom. Mormor och
hennes familj flydde till Finland. Sedan fortsatte de att fly högre
och högre upp, ju längre in i landet fienden kom. En natt mitt i
vintern försökte de, tillsammans med en grupp andra, ta sig över
till Sverige. Rakt över isen på Torne älv. De blev stoppade, en
kvinna i sällskapet blev fångad och hotades med avrättning om inte
de andra kom tillbaka. De hade just passerat gränsen. Bara några
meter om jag förstått saken rätt. Gränsvakterna var eventuellt
finnar, jag minns inte helt hur mormor berättade, men den lilla
gruppen människor lyckades övertala vakterna att släppa kvinnan.
Och så var de över. De var i Sverige.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Min mormor och morfar träffades i
Göteborg. De gifte sig, fick tre barn, och sedermera fyra barnbarn.
Och vi, deras barnbarn, har i sin tur tillsammans snart 7 barn.
Ungefär 30000 balter flydde till Sverige under andra världskriget.
Om så bara 20000 blev kvar, och om så bara 10000 av dem fick barn,
och om vi räknar på 1,5 barn var, så blir det 15000 personer. Med
samma hypotetiska siffror en generation till så är vi uppe i 22500
personer. Vi är garanterat fler som har baltiskt påbrå, och
dessutom var det ju knappast bara balter som flydde. Vi har folk som
flytt från hela Europa. Vi har alla finska krigsbarn. Mina egna barn
har en dubbel flykthistoria bakåt. Dels från mina morföräldrar,
dels från sin farmor som var ett finskt krigsbarn.
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det är viktigt att få fram alla
historier som orkar berättas. Att visa att vi är många, så
väldigt många. Att, om vi bara ser tillräckligt långt bakåt, så
är det vi alla, som har en flyktbakgrund i släkten. Det var min
mormor som stod med sin familj på isen mitt på Torne älv. Det var
min morfar som hukade i en liten öppen båt mitt på Östersjön.
Hela detta land består av flyktingar, invandrare, samt barnen till
flyktingar och invandrare.</div>
<div style="margin-bottom: 0cm;">
<br />
</div>
<br />
<div style="margin-bottom: 0cm;">
Det är vi som byggde landet. Det är
vi som ska välkomna nya byggare till vår gemenskap.</div>
Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8683985309857556414.post-87537902449610230482015-08-10T18:43:00.002+02:002015-08-10T18:43:51.235+02:00PeppardoftSaker som sker gradvis under en väldigt lång tid märks oftast inte. Så plötsligt är det något som kastar en tillbaka till hur det var från början, och du inser att skillnaden är milsvid.<br />
<br />
Ta detta med kryddor. Jag lagar mat och kryddar ungefär som jag alltid gjort. Jag har lärt mig nya varianter under årens lopp, men grunderna är som förut. Jag fyller 42 år i höst, så jag har haft några år på mig att laga och krydda mat. Jag har inte reflekterat över detta med kryddor särskilt mycket, annat än att vissa kryddningar är goda, andra inte så goda, vissa är si, andra så.<br />
<br />
Och så började jag köpa ekologiska kryddor. Och kastades genast tillbaka i tiden.<br />
Mitten av 70-talet. Det lagas mat i köket i radhuset där min familj bor. Någon använder svartpeppar. Och jävlar vilken doft. Det går inte att beskriva, det handlar inte om mängd, det handlar inte om användningsförfarande. Det handlar om en bra råvara. Ett pepparkorn som fått växa i frid och ro, som fått må bra och inte blivit stressat (eller vad nu pepparns motsvarighet till stress är).<br />
<br />
Detta gör mig både lycklig och gråtfärdig på en gång. En sån liten sak som ett pepparkorn, och ändå ett så tydligt tecken på att något inte är som det ska. Min peppar är uppenbarligen som den ska. Men pepparn jag använt under alla dessa år, hur var det med den? Jag önskar att vi, som mänsklighet, vaknar upp upp tar tag i problemet.<br />
<br />
Själv står jag med tårar i ögonvrårna och peppardoft i näsan och ser framför mig köket vi hade när jag var liten.Ehttp://www.blogger.com/profile/03041111285388619653noreply@blogger.com0