Jag är så trött på allt skitsnack från högermänniskor och liberaler. Detta eviga gnäll om frihet och valfrihet och hur viktigt det är för dem.
Sanningen är att den frihet som dessa människor hela tiden åberopar mest verkar gälla saker som rätten att välja en icke kommunal men ändå statligt stödd friskola, eller en icke landstingsägd vårdinrättning. Här skriks det med upprörda stämmor om inte lille Sixten "får" gå där hans föräldrar vill (och det är på något magiskt sätt aldrig i den kommunala skolan.), men intressant nog så skriks det inte lika högt när lille Sixtens jämnåriga med fattigare föräldrar inte har möjlighet att få en bra start i livet, likvärdiga möjligheter, ordentligt med mat på bordet samt adekvat klädsel under den kalla årstiden. För detta räknas inte som frihet enligt dessa människor.
Ändå finns det inget som är så befriande som möjligheter. Möjligheten att ha ett bra liv. Möjligheten att kunna använda sina talanger. Möjligheten att vara fri och kunna utvecklas till sin maximala potential. Liberaler och högermänniskor, inte helt lika varandra, men bägge skriker om frihet. Och det är så tragiskt att se.
Frihet ligger i att alla får samma möjligheter så långt det bara går. Men den valfrihet som nu har införts segregerar.
Högern och liberalerna ser inte helt lika på detta med frihet dock. En liberal talar stort och fint om vikten av FRIHET, alltid uttalat med stooora bokstäver och anade fanfarer i bakgrunden. Liberalen menar att alla, utan undantag kan ta sig dit de vill i livet. En människas bakgrund, uppväxt och andra förutsättningar har ingen som helst betydelse, alla kan ta sig dit de vill. Och eftersom alla kan, så ska ingen få hjälp. Det behövs ju inte och då blir det orättvist. Detta sägs ofta av liberaler som kommer från över- och medelklasshem, där de har fått stöd hemifrån, aldrig behövt gå hungriga, där de från dag ett har fått lära sig att de har möjligheter och kommer att lyckas. De ser inte skillnaden på sin egen situation, och situationen för den som är uppväxt i fattigdom med föräldrar som är missbrukare, inget stöd någonstans, allt vederbörande får höra är hur värdelös hen är. Liberalen upprepar, som en trasig grammofonskiva, "Alla har samma möjligheter".
Högermänniskan har en något annorlunda inställning. Utåt rabblar hen samma sak "Alla har samma möjligheter". Men inom sig vet högermänniskan att alla inte alls har samma möjligheter. Högermänniskan vill inte att alla ska ha samma möjligheter, för om det vore så, så skulle hens eget värde falla och inte vara förmer än andras längre. Högermänniskan vet dock att det nog inte skulle tas emot så bra om dessa åsikter kom fram, så hen skanderar högt och tydligt med i Liberalens ramsa. "Alla har samma möjligheter."
Det finns flera paradoxer med högermänniskans och liberalens sätt att se på samhället.
De gnäller om hur det måste bli lättare att starta företag, samtidigt som de älskar att framhäva hur "allt går med hårt arbete"
De är inkonsekventa, säger sig tänka på alla människor, vara feminister och vilja alla väl, men samtidigt har deras politiker röstat nej till det mesta som skulle gynna låginkomsttagare, kvinnor, invandrare och hbtqfolk. Som lösning på alla problem föreslås skattesänkning och/eller att göra det lättare för företagen. Detta framförs gärna samtidigt med en känga till vänstern, där det påstås att det enda vänstern vill är att bestraffa folk som jobbar hårt, att höja skatter och förstöra för de stackars företagen.
Det enda som hörs är till slut ett grötigt och entonigt rabbel. "Alla har samma möjligheter. Det måste bli bättre för företagen. Det får inte vara fult att tjäna pengar. Alla har samma möjligheter"
Allt detta är en jävla lögn, och de flesta som upprepar den vet om det.
Högern och liberalerna vill ha frihet för alla som kan skaffa sig det. Vänstern vill att alla ska kunna skaffa sig frihet.
Vänstern är frihet.
