Du, vi, alla har ett värde

Samhället skiter i individen. Skiter i människan.
Hellre ha lagar och regler för att vissa människor ska kunna skriva andra på näsan, än att se till vad människor faktiskt behöver.
Hellre bekymrat rynka pannan i media och prata om bostadskrisen, än att satsa på de delar av landet där bostäder finns och folk behövs.
Hellre stoltsera med en "bra" metod, än att se till att den funkar för alla.
Hellre fälla än fria.
Hellre bry sig om sin egen nya bil, än att grannen dör när du råkat köra över hen.
Vi lever i ett liberatistiskt kapitalistiskt samhälle där individen står högt i fokus, ändå misslyckas samhället konsekvent se till sina individers behov. Dessa behov tas bara upp när det gäller rika familjers rätt till barnflicka, eller innerstadsboende familjers rätt till en icke innerstadsaktig miljö. Eller varför inte alla influencers behov av att tjäna pengar på att sälja fillers till småungar.

Jag blir så trött.

Vad kan vi då göra? Bry oss mer låter som en klyscha, men till stor det är det just det vi måste göra. Men vi måste också se till att alla barn och ungdomar lär sig vad empati och medkänsla är. Vi måste inte bara lära våra egna barn, vi måste lära och vara exempel för alla barn och ungdomar.  Lära dem att alla människor har en plats. Att alla har rätt till saker som vård och skola, på lika villkor.

Vi måste visa att alla människor är värda något.
Idag lär sig våra barn motsatsen av samhället.

Åttonde Mars

I dag är det internationella kvinnodagen. Säg inte grattis. Säg fan inte grattis. (Det vore som att säga grattis till HIV-smittade på internationella HIV-dagen, ungefär.)
Jag är trött idag, som alla dagar, av många orsaker.

Jag är trött på att människor fortfarande säger till små flickor att "pojkar är sådär", och "han slår dig bara för att han tycker om dig", och "försök att bara strunta i honom".
Jag är trött på att pojkar förväntas leka vilda och tuffa lekar, medan flickor som gör det blir tillsagda att ta det lugnt och uppföra sig.
Jag är trött på att flickor sällan ges en chans att få höras.
Jag är trött på att pojkar drillas i att vara kalla, hårda, tuffa och aldrig gråta, visa känslor eller vara respektfulla.
Jag är trött på att män, vuxna män, anses ha noll kontroll över sig själva när de är upphetsade. Eller arga. Eller provocerade. Eller inte förstod. Eller trodde något annat. Eller...osv.
Jag är trött på att kvinnor anses ha ansvar för hela kontrollbiten, oavsett om hon sover. Är medvetslös. Stel av skräck. Dyngfull. Osv.
Jag är trött på alla trista, skambeläggande skämt som "bara är roliga" och "men gud asså, har du ingen humor", när de alltid handlar om att nedvärdera kvinnor, eller nedvärdera män som "beter sig" som kvinnor. Eller män som gör bort sig pga att de inte kan hjälpa sina drifter (haha så kul, de kan ju verkligen inte det, vi låter kvinnorna ta den biten så löser sig allt, ti-fucking-hi.). Eller kvinnor som inte förstår, kan köra bil, kan backa in i ett garage, kan någonting alls. Våldtäktskämt. Kalla män för bög-skämt. Osv. Skrattar du åt dessa skämt så upprätthåller du strukturen.

Jag är trött på jävligt mänga saker. Vården t.ex. Jag vet inte hur många fall det gäller, det vet nog ingen, men det finns otaliga sjukdomar och annat där kvinnor feldiagnosticeras på grund av att alla studier hittills har gjorts på män, och det visar sig nu att det inte alltid ser lika dant ut för kvinnor. ADHD och Autism är en sådan sak. Det börjar bli bättre nu, men fortfarande "anses" det att dessa två saker är vanligare bland pojkar och män. Trots att experter alltså kommit på att"Aj fan, det kan ju se helt olika ut för flickor och kvinnor".
Jag kan ta ett annat exempel från mitt eget liv. Jag blev nyligen diagnosticerad med det som förut kallades Bechterews sjukdom, en sorts reumatism. Baserat på de skelettförändringar magnetröntgen visade så har jag haft sjukdomen länge, ca 20 år gissar de. För 20 år sedan var jag gravid och fick mitt första barn. Jag hade groteska djävulska smärtor, som jag trodde var foglossning som inte gick över efter förlossningen. Jag minns att jag frågade om det skulle vara så redan tidigt, men viftades bort. Ca ett år senare, vacklade jag in till min dåvarande läkare och nästan grät, han tittade lite snabbt, sa att "Nej, foglossning går över ganska direkt, det är det inte. Det är nått vi brukar kalla "dysfunktionellt bäcken", det är en diagnos vi sätter när vi inte riktigt kan hitta orsaken. Du får gå till en sjukgymnast. Jo, och en del blir så dåliga att de hamnar i rullstol. Hej då."
Han kunde "inte riktigt hitta orsaken" efter att ha tittat på mig i fem minuter. Han bemödade sig inte mer än så, och diagnoskriterierna för Bechterews är bland annat att det är mest vanligt bland män, och att dessa män har vissa typiska problem och går som fällknivar. Case closed liksom. Ingen hade nog på den tiden kommit på tanken att kvinnor också kunde få detta samt att symptomen kanske kunde vara lite annorlunda. Bland annat vet man numera att kvinnor drabbas av just den typiska smärta jag har haft från början, den som ironiskt nog påminner om en slags förvrängd foglossning. Men vad vet jag, jag är ju bara kvinna. Nog om just detta.. (Jag hade kunnat tala i evigheter om hur det forskas mycket lite om kvinnosjukdommar etc, men orkar inte just nu)

Pust.
I dag är det internationella kvinnodagen.
Så mycket har blivit bättre, det får vi inte glömma.
Men det som skrämmer mig, verkligen skrämmer mig, på riktigt, är att det har börjat vända. Plötsligt har vi krafter som vill stänga in kvinnor i kök och barnkammare igen, som vill förbjuda abort, och i vissa fall även preventivmedel, och kvinnohälsa osv. Krafter som anser att kvinnor ska stanna hemma med barnen och att män ska arbeta. Att kvinnor ska vara "fina flickor" medan män kan "ta för sig". Osv, osv i all oändlighet. Dessa idioter har alltid funnits, men nu vädrar de plötsligt morgonluft. (och som en parentes kan vi fundera på hur och om detta på något sätt hänger ihop med den högervåg världen just nu upplever. Svar kommer i slutet av skrivelsen)
Vi kan inte sluta kämpa. Vi måste orka, måste fortsätta. Alla kan inte orka jämt, alla kan inte göra allt. Men vi kan inte ge upp. Aldrig någonsin.

"Sett till hela arbetsmarknaden har kvinnor, när alla löner är uppräknade till heltid, 87 procent av mäns lön."
Kvinnor som blir utsatta för våld i nära relationer får fortfarande höra, alldeles för ofta, att "Det är inte ens fel när två träter."
Män våldtar kvinnor. Män våldtar män. Andelen kvinnor som våldtar är försvinnande liten. Ändå skriker män i kör om dessa få exempel, varje gång någon dristar sig att ta upp en diskussion om VARFÖR det är främst män som våldtar.
Kvinnor skuldbeläggs för allting. När vi sminkar oss. När vi inte sminkar oss. När vi rakar benen. När vi inte rakar benen. När vi arbetar heltid, när vi arbetar deltid, när vi är hemma med barnen. När vi inte är hemma med barnen.
Män "hjälper till" hemma och "passar" sina egna barn.
Varje gång en kvinna tar upp något i stil med att hon känner sig otrygg när hon går hem sent (Ja men var inte ute sent då!), eller inte har lika mycket betalt som sina manliga kollegor för samma jobb (Jamen du måste ju lära dig att löneförhandla lilla gumman), eller är trött på att vara den som gör allt hushållsarbete (Du måste ju säga till, hur ska jag annars veta när och om jag ska städa/tvätta/ta hand om mina egna barn), så kommer alla dessa män som just fått väldigt ont i sitt kränkthetscenter. De brukar ha med sig några så kallade patriarkala pleasers (PP (tack Full Patte för den ypperliga termen) som säger att DE minsann aldrig upplevt det de där andra kvinnorna pratar om, och därför måste alla andra kvinnor ljuga. Alla andra miljoners miljoner kvinnor. Måste ljuga. Och männen myser.

Jag vill att idag, den åttonde Mars, Internationella kvinnodagen, så tar alla män som faktiskt är vettiga (och ni är ju SÅ jävla många, på riktigt!) och börjar agera. Sluta skratta åt sexistiska skämt och våldtäktsskämt. Våga visa er sårbara, ömsinta, mänskliga, vackra och kanske till och med fåniga. Säg till era "schyssta polare", era "duuudes", era "snubbar", era "bro's" varje gång de säger puckade saker om kvinnor. Säg till dem när de uttrycker sig kvinnofientligt, när de skryter om att de "fått ligga, för hon orkade inte stå emot tjatet", eller "var rätt full", eller "sov redan" eller något annat lika jävla dumt. Säg till dem när de börjat rya om hur feminister är hemska och onda och vill döda alla män.
Jag lovar, de gånger feminister faktiskt eventuellt VILL döda alla män är just när män uttrycker sig på det sättet..

Jag är trött. Jag orkar inte skriva mer just nu.
Planeten snurrar varve efter varv i en evigt framrusande bana runt solen, på väg genom ett oändligt universum.
Kan vi inte bara vara snälla mot varann?

(Svaret på den tidigare frågan är "Ja", det hänger ihop. Rasism, sexism, kvinnohat, white supremacy, homofobi etc, allmänt äckliga åsikter om allt.)

Vem tror du våldtar

Det har varit så mycket snack om våldtäkter, våldtäktsmän och övergrepp. Det har också varit väldigt mycket snack om hur inte alla män våldtar, hur det mest är ickesvenskar som våldtar och hur det nog egentligen inte var några våldtäkter alls, om man tänker efter.
Jag är så trött. Så väldigt trött. När en person inte förstår själva grunden i ett samtal du för med hen, då är det svårt att föra ett vettigt samtal. Om du diskuterar färglära med någon och personen i fråga besvarar dina kommentarer om varma respektive kalla färger med "aaa, men jag tycker att gult är fult", då blir det inte någon vettig diskussion. Om du diskuterar fotboll (för att ta ett annat aktuellt ämne) och du pratar om olika lags försvarstaktiker och den du pratar med säger "Jo, men jag gillar Ronaldo så att han är alltid bäst." som svar på allt du säger, då blir det inte så givande. Och vidare, diskuterar du de strukturer i samhället som är ansvariga för att män våldtar, samt att det är just män som våldtar, och den du pratar med säger t.ex.  "Inte alla män" eller "Fast det där var ju knappast någon våldtäkt" eller "Men tänka på alla miljoners miljarders falska anmälningar då" eller någon av de tusentals andra saker vi får höra, vi som diskuterar detta, då blir det inte någon särskilt konstruktiv diskussion. Det blir ett hån mot alla som utsatts och kommer att utsättas för våldtäkt och övergrepp.
Män som grupp måste lära sig att kvinnor är människor. Att det de inte skulle komma på tanken att göra mot sina polare, inte är ok att göra mot någon de är intresserade av. Det finns så många vettiga män, män som inte våldtar, män som vet att män som grupp har en jävligt skev syn på kvinnor, män som aktivt arbetar mot patriarkatet och som inte tar åt sig när någon hatar män, för de vet varför, och de vill bidra till att det ändras. Tyvärr är dessa män så få.
Män säger att de är trötta på att folk generaliserar och hatar män.
Män säger att de minsann aldrig skulle våldta någon.
Män säger att manshat är fel.
Män säger att vi borde sparka ut alla invandrare så att de inte våldtar "våra" kvinnor.
Män säger att de flesta våldtäktsanmälningar är falska.

Jag är trött på att prata med väggar, trött på att förklara utan att få gehör.
Trött på att ingen lyssnar på offren.
Trött på att det absolut mest upprörande vid en våldtäkt nyligen, inte var själva våldtäkten, utan hur en person reagerade efteråt.
"Ja, det var ju dumt att någon blev våldtagen, men hon sa ju faktiskt att HON HATAR MÄN!!!!!!"

Perspektiv people. Om du gråter och är kränkt för att någon säger sig hata män precis efter att en man våldtagit någon, då har du problem. Stora problem. Klart det känns jobbigt att bli hopbuntad med våldtäktsmän, men vet du vad? Det är fan så mycket värre att bli våldtagen.

Du kan fråga nästan vilken kvinna som helst. Det är ju inte som att vi är få.

Årsskifte

Gott nytt år..
..skriver människor över hela Internet. Jag kan hålla med om att det är en trevlig önskan. Den är däremot inte särskilt realistisk.
Det är krig i världen. Otrygghet och utanförskap ökar. Egoism och girighet ökar.Medmänskligheten minskar. Den tekniska utvecklingen går framåt med en svindlande hastighet, men den sociala samhällsutvecklingen går bakåt. Fortsätter vi på det här sättet kommer vi inom ett par år ha återinfört slaveriet, apartheid och rasbiologi, samt ha tagit bort rösträtten för kvinnor. Vi har redan ett rasistiskt parti riksdagen.

Jag har väldigt lite hopp om att vi kommer att klara oss ur den människofientliga tid som stundar, men jag har lite större hopp om att det trots allt kommer att finnas många som aldrig slutar kämpa emot de mörka krafterna i samhället.
Det hade bara varit lite lättare att slippa organisera motståndsrörelser och skapa underjordiska nätverk.
Jag är trött och sjuk och har egna problem. Sa hon gnälligt.

Intressant nog verkar det ofta vara just de som själva inte mår bra som kämpar. De som inte orkar, lyfter. De som inte har råd, ger. De som är friska, starka och rika går förbi orättvisor, rasism utanförskap utan att ens höja blicken.

Empatilöshet säger nog många, och ja, så är nog fallet väldigt ofta. Men det är inte hela sanningen. Sedan över en generations tillbaka så har samhället format nya människor till att vara egoistiska, se enbart till sig själva och lärt dem att vinsten är allt. Vad väntade vi oss egentligen? Uppfostrar vi giriga små narcissister så är det giriga små narcissister vi får. Och de lär inte vilja återgå till att försöka skapa ett jämlikt, jämställt samhälle, för det skulle ju inte gagna dem personligen lika mycket, och då skulle det ju bli fult att tjäna pengar genom att klättra över andras lik.

Och så kan vi ju inte ha det.
Nej, då är det bättre att rösta på partier som förstår värdet av att alla ska få göra som de vill, även om några mindre värda människor går åt i processen. För vad gör det Albert, i toppen av kedjan, att Olga, Klara och Abdul inte kan betala sina räkningar, och än mindre en privat sjukförsäkring? Han ska väl inte betala för dem heller! Om alla skulle ta hand om varandra skulle mänskligheten gå under.
Eller, vänta....

Nej mina vänner, jag orkar inte ha hopp om särskilt mycket. Min hjärna är för trasig för det, min ork är obefintlig och hela mitt jag är urskrapat ända ner i botten.

Jag är bara för envis för att ge mig.

Så min önskan inför 2016, är att det ska finnas fler som inte ger sig. Fler som kämpar vidare trots att det gör ont i varje cell i kroppen (plus några celler till, som inte ens finns på riktigt), och jag önskar att åtminstone några fler av de där som växt upp i den empatilösa generationen har råkat få lite empati ändå (genom mutation kanske), så att vi som inte har någon ork kvar kan få vila, yttepyttelite i alla fall. Jag önskar att de som inte orkar själva ska kunna ta en välbehövlig paus och skita i allt ett tag, utan att för den skull bli anklagade för saker.
Jag vill att Albert (eller Nils, eller Kenneth, eller Boris, eller vad de nu heter) i sin topposition ska drabbas av medmänsklighet. Tjong, rätt i plytet liksom. Eller kanske snarare i magen, som en rak höger, som för dem att vika sig dubbla och hosta, och så när smärtan har avtagit lite så kan de resa sig upp och se världen med nya ögon.
Och så önskar jag att du ska ha det bra. Må bra. Och att ingen någonsin ska dö.

Du som slår på dina egna

Du
Just du, du som talar om människors lika värde.
Du som talar passionerat om att vi inte får låta rasismen växa.
Du som engagerar dig, som skriver artiklar, blogginlägg, insändare,
som går på möten, som uttalar dig i media, som lägger ner all din tid på att
motarbeta och varna
för rasism.
Men som samtidigt fördömer de som demonstrerar.
de som vägrar ta normaliseringen.
de som påpekar din del i vissa skeenden.
I samma ögonblick som du förkastar en hel grupp människor
för att någon enstaka av dem kanske eventuellt kastade en sten
under förhållanden som du personligen inte vet något om.
I samma ögonblick som du försvarar polisens agerande
när de slår
mejar ner
kör över
och misshandlar de som vill skydda och kämpa för oss alla
I samma ögonblick som du säger
"Vi har faktiskt yttrandefrihet"
och med det menar att hatiska organisationer ska få hålla demonstrationer
oemotsagda
Så är alla dina tidigare gärningar i godhetens namn,
alla dina antirasistiska ord
och allt du berömt dig för och skrutit med
Noll och intet.

8:e Mars

Vi är inte tysta
vi tänker aldrig mer vara tysta
vad ni än gör
vad ni än säger
vi är den tusenhövdade hydran
hugger du av ett huvud,
kommer hundra åter
Ni tror att vi hatar er
vill kuva er
vill störta er
Men det vi hatar är patriarkatet
det vill vi störta
döda
förstöra
Tusen miljoner systrar
vill ha tusen miljoner bröder
på lika villkor
ni är inte våra herrar
vi är inte era slavar och konkubiner
vi har redan så många bröder på vår sida
det som faktiskt är allas sida
vi kämpar tillsammans som människor
men strukturerna består
vi tar ner dem, lite i taget
men de består
vi naggar dem i kanten
men de består
Vi hugger och hackar bort dem
men de består
De består
för att kapitalet stöttar dem
alltså måste vi även hacka bort kapitalet.
Vi, och alla våra bröder och systrar.
Vi, människorna.