onsdag 22 januari 2020

I have reached my fuck it age!


I am writing this in english.
Obviously.
I'm far too good at stating the obvious.. but oh well …

I have been thinking a lot about how we grow and mature as humans. As persons and individuals. What it means to become an adult, to be mature and to find ourselvs and all that wich people talk about. You start off as a child. You grow, physically and mentally, and you evolve, you mature and you keep growing. But why is it that so many people, the majority it seems, think of ”mature” and ”adult” in a way that indicates boring and strict?

Why are we expected to become less playful? Why is specific styles in clothing and personality deemed ”wrong” for an adult? I never got this, but I have spent way too much time in my life trying to adhere to unwritten rules that I never saw a reason for.

Finding my true self, and it wasn't so much finding as rediscovering, has been, and still is, a wonderful thing. I am in no way done yet either. I still find out more of who I am in different aspects. And I am learning to be who I am. Completely. Inside and out. This does not mean I will run around naked in the streets just because I found out I like to be naked outside in the summer. I do that on my own turf, and does not subject other too it, for their sake. But I do it. And I do so much more.

I find clothes I like. Really, really like. Not as in, ”I guess this is ok, and people will not react” but ”I fucking love this thing with ALL THE COLOURS, and I will wear it wherever I want!!” I will wear my cap, or a hat or a bonnet or a scarf, I will wear pink plush pants everywhere I go, or a skirt that people think I am crazy for wearing to the store. I will have all the haircolours I want. I will dance, not like nobody is looking, because I DON´T CARE, but like I feel like. I will dance as much or as little as my body can handle. I will sing, I will play, I will slaugter monsters in videogames, I will read, I will draw, paint, sculpt, I will do woodcarving and I will ride around in our old hippiebus with my wonderful, awesome man who is himself just like I am myself.
And we are both childish and mature. Adults and silly. We are ourselfs as much as we can.

It took so much time to get here ….
But I will never ever leave!

söndag 15 december 2019

Tankar om flytt


Det tar på krafterna att flytta, speciellt när flytten är utdragen, väldigt emotionell och speciellt för den som redan är trasig efter år av stress, kronisk utmattning, kronisk värk, diverse sjukdomar och annat. Jag kommer att ägna hela Januari åt att flytta. Jag har förberett mig hela hösten.

Ändå är det så outsägligt jobbigt. Det dränerar mig helt. Gamla trauman gör sig påminda, min PTSD gör sig påmind fem gånger i kvarten, och reumatismmedicinen verkar inte lika bra som förr.
Jag är så nära målet, att äntligen flytta från denna ort, till mannen jag älskar. Men det är jobbigt. Jag kommer att bo så långt från mina barn. Mina underbara barn, som behöver mig fortfarande fast de är så stora. Mina barn som har en far som är .. tja...
Mina barn, som jag går sönder när jag tänker på just nu, det sliter mig i bitar och jag vill yla ut min sorg och förtvivlan mot månen, för jag är så rädd att något ska hända dem, attde ska må dåligt, bli skadade...
jag är så rädd … en av dem har försökt begå självmord i yngre ålder. Jag har levt i fasa ända sen den gången, så rädd att det ska hända igen. Att det ska lyckas denna gång.
Att mitt barn ska dö. Att mina barn ska dö.
Jag är väl medveten om hur dramatisk jag låter, men situationen är speciell, och min nuvarande utmattning gör att jag inte kan filtrera varken intryck eller känslor.

Jag är så oändligt, otroligt trött.

måndag 25 november 2019

Att vara lite trött är inte att vara utbränd
Att vara mycket trött är inte heller att vara utbränd.
Du kan inte vila bort utbrändhet på ett par veckor, då är det inte utbrändhet.
Det hjälper inte att gå någon hipp innekurs, om du är utbränd.

När du är utbränd kan du ligga i sängen en hel dag och inte våga ta dig upp och äta eftersom du inte är helt säker på att du sen orkar ta dig till toan.
När du är utbränd ligger du inte på soffan och äter praliner, du orkar förmodligen inte ta dig till soffan, och du har troligtvis ingen aptit. Eller råd med praliner.
När du är utbränd kommer du inte ihåg om du köpte smör, eller skrev upp smör på listan. Eller minns vad smör används till.
När du är utbränd har du ångest eftersom du inte orkar hjälpa dina barn. Eller tvätta. Eller städa. Eller ge barnen varm mat. Eller mat.

Det finns tusentals olika symptom på utbrändhet, du kan drabbas av minnesproblem, yrsel, fugor, muskelsvaghet, darrningar, hjärtklappning, blackouter, mm
Men du botas inte på två veckor. Gör du det var du inte utbränd (och det är i sig något att vara glad över).

Det går att återhämta sig från utbrändhet, men jag tror att samhället behöver ta ett större ansvar. Det är så många som faller mellan stolarna idag.
Så många som behöver fångas upp.

måndag 14 oktober 2019

Du, vi, alla har ett värde

Samhället skiter i individen. Skiter i människan.
Hellre ha lagar och regler för att vissa människor ska kunna skriva andra på näsan, än att se till vad människor faktiskt behöver.
Hellre bekymrat rynka pannan i media och prata om bostadskrisen, än att satsa på de delar av landet där bostäder finns och folk behövs.
Hellre stoltsera med en "bra" metod, än att se till att den funkar för alla.
Hellre fälla än fria.
Hellre bry sig om sin egen nya bil, än att grannen dör när du råkat köra över hen.
Vi lever i ett liberatistiskt kapitalistiskt samhälle där individen står högt i fokus, ändå misslyckas samhället konsekvent se till sina individers behov. Dessa behov tas bara upp när det gäller rika familjers rätt till barnflicka, eller innerstadsboende familjers rätt till en icke innerstadsaktig miljö. Eller varför inte alla influencers behov av att tjäna pengar på att sälja fillers till småungar.

Jag blir så trött.

Vad kan vi då göra? Bry oss mer låter som en klyscha, men till stor det är det just det vi måste göra. Men vi måste också se till att alla barn och ungdomar lär sig vad empati och medkänsla är. Vi måste inte bara lära våra egna barn, vi måste lära och vara exempel för alla barn och ungdomar.  Lära dem att alla människor har en plats. Att alla har rätt till saker som vård och skola, på lika villkor.

Vi måste visa att alla människor är värda något.
Idag lär sig våra barn motsatsen av samhället.

lördag 13 juli 2019

Mitt barn har blivit stort


Mitt äldsta barn har blivit stort. Vuxen. Ung vuxen i och för sig, men ändå. Det är så underbart, så fantastiskt och så härligt att uppleva när hen pratar om saker som matlagning, och hur en gjutjärnspanna ska skötas.
Men ändå finns ångesten där. Kommer hen att klara sig? Hur blir det med jobb, ekonomi, boende? Jag är så rädd att hen förtränger vissa saker för att de är för jobbiga, och samtidigt blir jag arg på mig själv för att jag inte har tillit fullt ut. Hur ska du göra som förälder när du vet hur det har varit historiskt sett? När du vet att ditt barn tidigare förträngt saker som är jobbiga ända tills de kraschat rakt in i verkligheten med en hård jävla smäll som kunnat rasera en hel värld?
Jag älskar mitt barn så att det gör ont. Och jag vill låta mitt barn stå på egna ben, samtidigt som jag vill hjälpa. Jag vill finnas där, i bakgrunden, för att kunna fånga upp om allt skiter sig. Och det som är extra jobbigt är att just det har jag inte ekonomisk möjlighet till. Jag har inga pengar. Jag kan inte hjälpa. Hela mitt väsen skriker att jag måste förebygga, fixa, säga åt barnet..att.. en hel massa saker. Men det fungerar inte så. Jag gör det jag kan. Finns där som stöd. Finns ett telefonsamtal bort. Finns på diverse appar på mobilen, spelappar, och annat. Barnet vägrar mer aktiv hjälp. Och jag har inte råd med den akuta kraschhjälpen, om den behövs. Det är så enormt ångestframkallande. Men det är så verkligheten ser ut.
Det finns ju så mycket att glädjas åt också. Promenader, gemensamma intressen. Prat om foto, spel, teknik och annat. Nörderi om gamla spelkonsoler och datorer. Jag har världens underbaraste unge, och jag är så lycklig! Och så rädd.

tisdag 9 juli 2019

Citat från verkligheten


”Måste du sminka dig, du ser ut som en tvättbjörn.” Efter en försiktig vända med mascara.
”Haha, raccoon!” De påföljande gångerna med smink.
”Jag föraktar folk som dricker.” Efter att jag försiktigt smakat på nyårschampanjen.
”Måste du ha så speciella kläder, det är billigare att vi köper likadana på Jula.” Jag behövde ny jacka, eller nya byxor, eller nya skor.
”Du får inte klippa håret av dig.” I skojfrisk ton.
”Jag menar det.” Fortfarande skojfrisk ton, men med allvar i blicken.
”Korthåriga kvinnor är så okvinnliga.” Varje gång vo träffat en korthårig kvinna.
”Jag tog första bästa.” Om hur vi träffades.
”Stora bröst i alla fall, haha, sa min bror. Haha.Hahahahahaha. Ha.” Berättar vad hans bror sagt efter att ha träffat mig första gången.
”Nu vill jag att du tackar min bror och ger honom en kram! Annars skäms jag.” Efter att vi fått hans brors gamla TV.
”Du är så egoistisk.”
”Du är så lat.”
”Du tänker bara på dig själv.” Jag ville köpa ett ritblock och ett par blyertspennor.
”Kan man tjäna pengar på det?” Varje gång jag var intresserad av något.
”Du städar inte ordentligt.” När jag var utbränd och hade svår värk.

Jag har fler citat. Kommer inte alltid ihåg alla. Det finns även mycket jag har förträngt. Det dyker upp minnen och detaljer ur minnen med jämna mellanrum.



måndag 1 juli 2019

Att röka eller inte röka


Det fanns en tid när jag skulle tyckt att ett totalt rökförbud var bra och logiskt. Det var på den tiden jag ibland var ute med kompisar på kvällarna och den som inte rökte var en paria. Det var också lite senare i livet då jag som gravid fick rök blåst i ansiktet av folk som tyckte det var löjligt att oroa sig och att jag bara borde hålla käften, åtföljt av ett hånfullt flabb. Sen utvecklades jag som människa, och framförallt, lärde mig att det alltid finns och kommer att finnas idioter, oavsett område, oavsett gruppering, oavsett politisk ideologi. Det handlar inte om rökandet. Jag avskyr fortfarande rök, och jag tål det synnerligen dåligt. Andra saker jag tål synnerligen dåligt, till och med ännu sämre, är lukten av starka parfymer, rakvatten, vissa rengöringsmedel, ljudet av människor som pratar för högt på tåg, buss och tunnelbana, folksamlingar, och mycket mer. 
Det går inte att förbjuda allt, och vi ska inte förbjuda allt. Det är inte en bra sak. Jag förstår mycket väl att det hade krävts ett enormt arbete för att komma på hur folk ska kunna röka utan att det drabbar andra, men det hade varit värt det. Och för övrigt så kommer det ju att krävas ett enormt arbete med att upprätthålla den nya lagen också. Jag gillar inte förbud, rent generellt. Ska förbud finnas ska de vara ytterst väl underbyggda. Detta känns inte så. Låt rökarna röka och hjälp istället till att fixa så att vi andra inte dör av röken på ett sätt som inte innebär förbud som kommer att vara nästintill omöjliga att hålla. Världen behöver inte fler förbud, den behöver färre.

My blog links


My life in photos My old photoblog.

Living with the monkeyboys My old blog about the kids and their problems.

Explaining mental abuse My blog about mental abuse. I started it as a help for myself to work with all the remaining issues of my experience of this.


Search this blog for things