onsdag 17 maj 2017

The ever ongoing story about life

And so, she panicked.

The reality right now was too much. Always problems, with money, with the kids, with all the conditions she had, with the pain and exhaustion. The kids themselves were no problem, but it killed her when they didn't feel well, when they were sad and depressed and nothing she did helped. There had been so many years. So many days. So many hours. She had hugged, listened, comforted. She had been to meetings in their schools, with doctors, psycologists. Working her ass off to make everything as good as possible. Constantly struggeling upphills. Like pissing against the wind.
And everytime she thought she could se something better in the future, when the future came, there was always something else. She had to defend her kids in front of school staff, headmasters, teachers, doctors and everyone. She had to care for them as all parents do. And she had to care for them so much more. She had to walk on the edge of a blade, breathing silently, in the upper part of the lungs, carefully threding to not fall down, or slice up her feet.
Her wonderful, beautiful children.
And also, her wonderful beautiful man.
Not the father of the kids. Sadly. But constantly mistreated, constantly getting squeezed between everybody and everything. Constantly helping, caring, loving her. Beeing there. There was nobody like him, nobody in the whole wide world.
She hated how she treated him. She hated how she was incapable to do the one thing he asked her too. And he didn't even ask for his own sake, but for hers. Because he ached when he saw how much pain it gave her. How much pain this person gave her. The father of her kids. The man who had taken over twenty years of her life, and continued to take, continued to hurt. And she couldn't cut him off. Because of the kids. It was years since the divorce, and she had been to therapy for many of them. And yet she couldn't cut him off. She couldn't even explain it herself, it just wasn't possible, yet. She was afraid, so afraid.
She tried to do things, like a million miniature cut offs. Maybe she was just fooling herself. But still.
The thoughts were rambling in her head, she felt tied up, bound, and not in a good way. What could she do, what could she DO, what COULD she do, WHAT.........


…...and so, she panicked.

onsdag 8 mars 2017

Åttonde Mars

I dag är det internationella kvinnodagen. Säg inte grattis. Säg fan inte grattis. (Det vore som att säga grattis till HIV-smittade på internationella HIV-dagen, ungefär.)
Jag är trött idag, som alla dagar, av många orsaker.

Jag är trött på att människor fortfarande säger till små flickor att "pojkar är sådär", och "han slår dig bara för att han tycker om dig", och "försök att bara strunta i honom".
Jag är trött på att pojkar förväntas leka vilda och tuffa lekar, medan flickor som gör det blir tillsagda att ta det lugnt och uppföra sig.
Jag är trött på att flickor sällan ges en chans att få höras.
Jag är trött på att pojkar drillas i att vara kalla, hårda, tuffa och aldrig gråta, visa känslor eller vara respektfulla.
Jag är trött på att män, vuxna män, anses ha noll kontroll över sig själva när de är upphetsade. Eller arga. Eller provocerade. Eller inte förstod. Eller trodde något annat. Eller...osv.
Jag är trött på att kvinnor anses ha ansvar för hela kontrollbiten, oavsett om hon sover. Är medvetslös. Stel av skräck. Dyngfull. Osv.
Jag är trött på alla trista, skambeläggande skämt som "bara är roliga" och "men gud asså, har du ingen humor", när de alltid handlar om att nedvärdera kvinnor, eller nedvärdera män som "beter sig" som kvinnor. Eller män som gör bort sig pga att de inte kan hjälpa sina drifter (haha så kul, de kan ju verkligen inte det, vi låter kvinnorna ta den biten så löser sig allt, ti-fucking-hi.). Eller kvinnor som inte förstår, kan köra bil, kan backa in i ett garage, kan någonting alls. Våldtäktskämt. Kalla män för bög-skämt. Osv. Skrattar du åt dessa skämt så upprätthåller du strukturen.

Jag är trött på jävligt mänga saker. Vården t.ex. Jag vet inte hur många fall det gäller, det vet nog ingen, men det finns otaliga sjukdomar och annat där kvinnor feldiagnosticeras på grund av att alla studier hittills har gjorts på män, och det visar sig nu att det inte alltid ser lika dant ut för kvinnor. ADHD och Autism är en sådan sak. Det börjar bli bättre nu, men fortfarande "anses" det att dessa två saker är vanligare bland pojkar och män. Trots att experter alltså kommit på att"Aj fan, det kan ju se helt olika ut för flickor och kvinnor".
Jag kan ta ett annat exempel från mitt eget liv. Jag blev nyligen diagnosticerad med det som förut kallades Bechterews sjukdom, en sorts reumatism. Baserat på de skelettförändringar magnetröntgen visade så har jag haft sjukdomen länge, ca 20 år gissar de. För 20 år sedan var jag gravid och fick mitt första barn. Jag hade groteska djävulska smärtor, som jag trodde var foglossning som inte gick över efter förlossningen. Jag minns att jag frågade om det skulle vara så redan tidigt, men viftades bort. Ca ett år senare, vacklade jag in till min dåvarande läkare och nästan grät, han tittade lite snabbt, sa att "Nej, foglossning går över ganska direkt, det är det inte. Det är nått vi brukar kalla "dysfunktionellt bäcken", det är en diagnos vi sätter när vi inte riktigt kan hitta orsaken. Du får gå till en sjukgymnast. Jo, och en del blir så dåliga att de hamnar i rullstol. Hej då."
Han kunde "inte riktigt hitta orsaken" efter att ha tittat på mig i fem minuter. Han bemödade sig inte mer än så, och diagnoskriterierna för Bechterews är bland annat att det är mest vanligt bland män, och att dessa män har vissa typiska problem och går som fällknivar. Case closed liksom. Ingen hade nog på den tiden kommit på tanken att kvinnor också kunde få detta samt att symptomen kanske kunde vara lite annorlunda. Bland annat vet man numera att kvinnor drabbas av just den typiska smärta jag har haft från början, den som ironiskt nog påminner om en slags förvrängd foglossning. Men vad vet jag, jag är ju bara kvinna. Nog om just detta.. (Jag hade kunnat tala i evigheter om hur det forskas mycket lite om kvinnosjukdommar etc, men orkar inte just nu)

Pust.
I dag är det internationella kvinnodagen.
Så mycket har blivit bättre, det får vi inte glömma.
Men det som skrämmer mig, verkligen skrämmer mig, på riktigt, är att det har börjat vända. Plötsligt har vi krafter som vill stänga in kvinnor i kök och barnkammare igen, som vill förbjuda abort, och i vissa fall även preventivmedel, och kvinnohälsa osv. Krafter som anser att kvinnor ska stanna hemma med barnen och att män ska arbeta. Att kvinnor ska vara "fina flickor" medan män kan "ta för sig". Osv, osv i all oändlighet. Dessa idioter har alltid funnits, men nu vädrar de plötsligt morgonluft. (och som en parentes kan vi fundera på hur och om detta på något sätt hänger ihop med den högervåg världen just nu upplever. Svar kommer i slutet av skrivelsen)
Vi kan inte sluta kämpa. Vi måste orka, måste fortsätta. Alla kan inte orka jämt, alla kan inte göra allt. Men vi kan inte ge upp. Aldrig någonsin.

"Sett till hela arbetsmarknaden har kvinnor, när alla löner är uppräknade till heltid, 87 procent av mäns lön."
Kvinnor som blir utsatta för våld i nära relationer får fortfarande höra, alldeles för ofta, att "Det är inte ens fel när två träter."
Män våldtar kvinnor. Män våldtar män. Andelen kvinnor som våldtar är försvinnande liten. Ändå skriker män i kör om dessa få exempel, varje gång någon dristar sig att ta upp en diskussion om VARFÖR det är främst män som våldtar.
Kvinnor skuldbeläggs för allting. När vi sminkar oss. När vi inte sminkar oss. När vi rakar benen. När vi inte rakar benen. När vi arbetar heltid, när vi arbetar deltid, när vi är hemma med barnen. När vi inte är hemma med barnen.
Män "hjälper till" hemma och "passar" sina egna barn.
Varje gång en kvinna tar upp något i stil med att hon känner sig otrygg när hon går hem sent (Ja men var inte ute sent då!), eller inte har lika mycket betalt som sina manliga kollegor för samma jobb (Jamen du måste ju lära dig att löneförhandla lilla gumman), eller är trött på att vara den som gör allt hushållsarbete (Du måste ju säga till, hur ska jag annars veta när och om jag ska städa/tvätta/ta hand om mina egna barn), så kommer alla dessa män som just fått väldigt ont i sitt kränkthetscenter. De brukar ha med sig några så kallade patriarkala pleasers (PP (tack Full Patte för den ypperliga termen) som säger att DE minsann aldrig upplevt det de där andra kvinnorna pratar om, och därför måste alla andra kvinnor ljuga. Alla andra miljoners miljoner kvinnor. Måste ljuga. Och männen myser.

Jag vill att idag, den åttonde Mars, Internationella kvinnodagen, så tar alla män som faktiskt är vettiga (och ni är ju SÅ jävla många, på riktigt!) och börjar agera. Sluta skratta åt sexistiska skämt och våldtäktsskämt. Våga visa er sårbara, ömsinta, mänskliga, vackra och kanske till och med fåniga. Säg till era "schyssta polare", era "duuudes", era "snubbar", era "bro's" varje gång de säger puckade saker om kvinnor. Säg till dem när de uttrycker sig kvinnofientligt, när de skryter om att de "fått ligga, för hon orkade inte stå emot tjatet", eller "var rätt full", eller "sov redan" eller något annat lika jävla dumt. Säg till dem när de börjat rya om hur feminister är hemska och onda och vill döda alla män.
Jag lovar, de gånger feminister faktiskt eventuellt VILL döda alla män är just när män uttrycker sig på det sättet..

Jag är trött. Jag orkar inte skriva mer just nu.
Planeten snurrar varve efter varv i en evigt framrusande bana runt solen, på väg genom ett oändligt universum.
Kan vi inte bara vara snälla mot varann?

(Svaret på den tidigare frågan är "Ja", det hänger ihop. Rasism, sexism, kvinnohat, white supremacy, homofobi etc, allmänt äckliga åsikter om allt.)


måndag 4 juli 2016

Vem tror du våldtar

Det har varit så mycket snack om våldtäkter, våldtäktsmän och övergrepp. Det har också varit väldigt mycket snack om hur inte alla män våldtar, hur det mest är ickesvenskar som våldtar och hur det nog egentligen inte var några våldtäkter alls, om man tänker efter.
Jag är så trött. Så väldigt trött. När en person inte förstår själva grunden i ett samtal du för med hen, då är det svårt att föra ett vettigt samtal. Om du diskuterar färglära med någon och personen i fråga besvarar dina kommentarer om varma respektive kalla färger med "aaa, men jag tycker att gult är fult", då blir det inte någon vettig diskussion. Om du diskuterar fotboll (för att ta ett annat aktuellt ämne) och du pratar om olika lags försvarstaktiker och den du pratar med säger "Jo, men jag gillar Ronaldo så att han är alltid bäst." som svar på allt du säger, då blir det inte så givande. Och vidare, diskuterar du de strukturer i samhället som är ansvariga för att män våldtar, samt att det är just män som våldtar, och den du pratar med säger t.ex.  "Inte alla män" eller "Fast det där var ju knappast någon våldtäkt" eller "Men tänka på alla miljoners miljarders falska anmälningar då" eller någon av de tusentals andra saker vi får höra, vi som diskuterar detta, då blir det inte någon särskilt konstruktiv diskussion. Det blir ett hån mot alla som utsatts och kommer att utsättas för våldtäkt och övergrepp.
Män som grupp måste lära sig att kvinnor är människor. Att det de inte skulle komma på tanken att göra mot sina polare, inte är ok att göra mot någon de är intresserade av. Det finns så många vettiga män, män som inte våldtar, män som vet att män som grupp har en jävligt skev syn på kvinnor, män som aktivt arbetar mot patriarkatet och som inte tar åt sig när någon hatar män, för de vet varför, och de vill bidra till att det ändras. Tyvärr är dessa män så få.
Män säger att de är trötta på att folk generaliserar och hatar män.
Män säger att de minsann aldrig skulle våldta någon.
Män säger att manshat är fel.
Män säger att vi borde sparka ut alla invandrare så att de inte våldtar "våra" kvinnor.
Män säger att de flesta våldtäktsanmälningar är falska.

Jag är trött på att prata med väggar, trött på att förklara utan att få gehör.
Trött på att ingen lyssnar på offren.
Trött på att det absolut mest upprörande vid en våldtäkt nyligen, inte var själva våldtäkten, utan hur en person reagerade efteråt.
"Ja, det var ju dumt att någon blev våldtagen, men hon sa ju faktiskt att HON HATAR MÄN!!!!!!"

Perspektiv people. Om du gråter och är kränkt för att någon säger sig hata män precis efter att en man våldtagit någon, då har du problem. Stora problem. Klart det känns jobbigt att bli hopbuntad med våldtäktsmän, men vet du vad? Det är fan så mycket värre att bli våldtagen.

Du kan fråga nästan vilken kvinna som helst. Det är ju inte som att vi är få.

måndag 23 maj 2016

Ångest på ett fat

Ångest.
Det finns så många olika sorter, så många varianter. Det finns den där ångesten du känner när du tänker på dina barn, och hoppas att de ska bli lyckliga i livet. Den är vanligtvis inte så farlig. Sen finns det ångesten då du tänker på dina barn och deras diagnoser, och mående, och problem, och då jävlar är det inte lika trevligt längre.

Det finns ångesten som smyger sig på om morgonen, illvilligt och förlamande, och ångesten som kommer slibbande om kvällen, svart, klibbig, som en gammal stickad kofta någon släpat genom ett kärr och sedan lindat om din hals och ditt bröst.

Det finns ångesten som slår till sekundsnabbt, i ett läge då du trodde allt var bra, men sen kom exet och sa någonting, i stil med "Förstår du hur komplicerat det här blir för mig?", och så dör du. Eller inte, fast det känns så.

Det finns ångesten som får det att slå över, sekundsnabb den också, så att du tappar kontrollen över din kropp, helt och hållet, och bara skriker och skriker... och skriker... och kastar saker.. och gör illa dig själv. Den efterlämnar blåmärken.

Det finns ångesten du inte vet om, och inte märker, förrän något förändras och den försvinner, och plötsligt förstår du vad det var som fanns där hela tiden innan, och då får en ny ångest av rädslan för att den konstanta ångesten ska komma tillbaka. När den gör det, känner du den hela tiden. Hela. Tiden.

Det finns så många varianter. Jag har bara nämnt sju. Sju sorters ångest.


Välkommen, får jag bjuda på sju sorters ångest, jag har själv upplevt dem!

torsdag 31 december 2015

Årsskifte

Gott nytt år..
..skriver människor över hela Internet. Jag kan hålla med om att det är en trevlig önskan. Den är däremot inte särskilt realistisk.
Det är krig i världen. Otrygghet och utanförskap ökar. Egoism och girighet ökar.Medmänskligheten minskar. Den tekniska utvecklingen går framåt med en svindlande hastighet, men den sociala samhällsutvecklingen går bakåt. Fortsätter vi på det här sättet kommer vi inom ett par år ha återinfört slaveriet, apartheid och rasbiologi, samt ha tagit bort rösträtten för kvinnor. Vi har redan ett rasistiskt parti riksdagen.

Jag har väldigt lite hopp om att vi kommer att klara oss ur den människofientliga tid som stundar, men jag har lite större hopp om att det trots allt kommer att finnas många som aldrig slutar kämpa emot de mörka krafterna i samhället.
Det hade bara varit lite lättare att slippa organisera motståndsrörelser och skapa underjordiska nätverk.
Jag är trött och sjuk och har egna problem. Sa hon gnälligt.

Intressant nog verkar det ofta vara just de som själva inte mår bra som kämpar. De som inte orkar, lyfter. De som inte har råd, ger. De som är friska, starka och rika går förbi orättvisor, rasism utanförskap utan att ens höja blicken.

Empatilöshet säger nog många, och ja, så är nog fallet väldigt ofta. Men det är inte hela sanningen. Sedan över en generations tillbaka så har samhället format nya människor till att vara egoistiska, se enbart till sig själva och lärt dem att vinsten är allt. Vad väntade vi oss egentligen? Uppfostrar vi giriga små narcissister så är det giriga små narcissister vi får. Och de lär inte vilja återgå till att försöka skapa ett jämlikt, jämställt samhälle, för det skulle ju inte gagna dem personligen lika mycket, och då skulle det ju bli fult att tjäna pengar genom att klättra över andras lik.

Och så kan vi ju inte ha det.
Nej, då är det bättre att rösta på partier som förstår värdet av att alla ska få göra som de vill, även om några mindre värda människor går åt i processen. För vad gör det Albert, i toppen av kedjan, att Olga, Klara och Abdul inte kan betala sina räkningar, och än mindre en privat sjukförsäkring? Han ska väl inte betala för dem heller! Om alla skulle ta hand om varandra skulle mänskligheten gå under.
Eller, vänta....

Nej mina vänner, jag orkar inte ha hopp om särskilt mycket. Min hjärna är för trasig för det, min ork är obefintlig och hela mitt jag är urskrapat ända ner i botten.

Jag är bara för envis för att ge mig.

Så min önskan inför 2016, är att det ska finnas fler som inte ger sig. Fler som kämpar vidare trots att det gör ont i varje cell i kroppen (plus några celler till, som inte ens finns på riktigt), och jag önskar att åtminstone några fler av de där som växt upp i den empatilösa generationen har råkat få lite empati ändå (genom mutation kanske), så att vi som inte har någon ork kvar kan få vila, yttepyttelite i alla fall. Jag önskar att de som inte orkar själva ska kunna ta en välbehövlig paus och skita i allt ett tag, utan att för den skull bli anklagade för saker.
Jag vill att Albert (eller Nils, eller Kenneth, eller Boris, eller vad de nu heter) i sin topposition ska drabbas av medmänsklighet. Tjong, rätt i plytet liksom. Eller kanske snarare i magen, som en rak höger, som för dem att vika sig dubbla och hosta, och så när smärtan har avtagit lite så kan de resa sig upp och se världen med nya ögon.
Och så önskar jag att du ska ha det bra. Må bra. Och att ingen någonsin ska dö.



tisdag 8 september 2015

Flykt och historia

Just nu är det många som skriver om kriget i Syrien, flyktingar och människovärde, och som tar upp sin egen familjs historia. Det är många vars föräldrar eller farföräldrar har flytt från ett krig. Det är bra att alla dessa människor hörs, för det är de, som tillsammans med alla andra utgör landet Sverige idag. Längre tillbaka i tiden fanns andra flyktingar. Innan någons föräldrar kom hit, var det någons morföräldrar. Innan dess var det någon farmors farfar eller mormors mor. Det sträcker sig lika långt bakåt som människans historia. Vi är intet utan vår historia. Detta, om något borde ju vara intressant för facisterna som jäser landet runt i ”Sverigevänliga” masker. Den historia de svärmar för är lösryckta bitar, tagna ur sitt sammanhang och ställda på led så att det ska se enhetligt ut.

De flesta av oss luras inte. De flesta av oss kan vår historia, och många, många av oss har en egen släktbakgrund som visar verkligheten tydligare än någon folkdräktsklädd dans runt en midsommarstång kan göra. Vi är barnen och barnbarnen till de som en gång flydde andra krig, och spåren av flykten sitter i våra gener. Det är inte bara ord, vetenskapen har sett att traumatiska upplevelser sätter spår, och påverkar genetiskt i kommande generationer. Vi har alltså i många fall både en genetisk historia av flykt, och en berättad historia av flykt.

Mina morföräldrar kom från Estland. De flydde under kriget, var och en på sitt håll, och träffades sedan i Sverige, blev kära, fick min mamma och mina mostrar. Min morfar kom i en av alla de båtar som i tysthet och mörker tog sig över Östersjön. Han och några andra flydde för sitt liv, som folk gör under krig, och hade god hjälp av att en av de andra var dotter till en sjökapten. Hon kunde navigera och hon tog dem över de mörka vattnen fram till Gotland. Min morfar var en skogsbroder, en motståndsman. Skogsbröderna kämpade med gerillaliknande metoder mot den Sovjetiska armén och överlevde i genomsnitt i 2,5 år. Min morfar gömde sig ibland under familjens hus, men även i hålor i skogen. Han kunde inte ha stannat, då skulle han varit död. Min mormor bodde nästintill på den Sovjetiska gränsen. Hon tillhörde en by med Ingermanlänningar som var delad mitt i tu. Ena halvan av byn låg i Estland, andra halvan i Sovjet. Sovjethalvan var sedan flera år utraderad på Sovjetsidan när kriget kom. Mormor och hennes familj flydde till Finland. Sedan fortsatte de att fly högre och högre upp, ju längre in i landet fienden kom. En natt mitt i vintern försökte de, tillsammans med en grupp andra, ta sig över till Sverige. Rakt över isen på Torne älv. De blev stoppade, en kvinna i sällskapet blev fångad och hotades med avrättning om inte de andra kom tillbaka. De hade just passerat gränsen. Bara några meter om jag förstått saken rätt. Gränsvakterna var eventuellt finnar, jag minns inte helt hur mormor berättade, men den lilla gruppen människor lyckades övertala vakterna att släppa kvinnan. Och så var de över. De var i Sverige.

Min mormor och morfar träffades i Göteborg. De gifte sig, fick tre barn, och sedermera fyra barnbarn. Och vi, deras barnbarn, har i sin tur tillsammans snart 7 barn. Ungefär 30000 balter flydde till Sverige under andra världskriget. Om så bara 20000 blev kvar, och om så bara 10000 av dem fick barn, och om vi räknar på 1,5 barn var, så blir det 15000 personer. Med samma hypotetiska siffror en generation till så är vi uppe i 22500 personer. Vi är garanterat fler som har baltiskt påbrå, och dessutom var det ju knappast bara balter som flydde. Vi har folk som flytt från hela Europa. Vi har alla finska krigsbarn. Mina egna barn har en dubbel flykthistoria bakåt. Dels från mina morföräldrar, dels från sin farmor som var ett finskt krigsbarn.

Det är viktigt att få fram alla historier som orkar berättas. Att visa att vi är många, så väldigt många. Att, om vi bara ser tillräckligt långt bakåt, så är det vi alla, som har en flyktbakgrund i släkten. Det var min mormor som stod med sin familj på isen mitt på Torne älv. Det var min morfar som hukade i en liten öppen båt mitt på Östersjön. Hela detta land består av flyktingar, invandrare, samt barnen till flyktingar och invandrare.


Det är vi som byggde landet. Det är vi som ska välkomna nya byggare till vår gemenskap.

måndag 10 augusti 2015

Peppardoft

Saker som sker gradvis under en väldigt lång tid märks oftast inte. Så plötsligt är det något som kastar en tillbaka till hur det var från början, och du inser att skillnaden är milsvid.

Ta detta med kryddor. Jag lagar mat och kryddar ungefär som jag alltid gjort. Jag har lärt mig nya varianter under årens lopp, men grunderna är som förut. Jag fyller 42 år i höst, så jag har haft några år på mig att laga och krydda mat. Jag har inte reflekterat över detta med kryddor särskilt mycket, annat än att vissa kryddningar är goda, andra inte så goda, vissa är si, andra så.

Och så började jag köpa ekologiska kryddor. Och kastades genast tillbaka i tiden.
Mitten av 70-talet. Det lagas mat i köket i radhuset där min familj bor. Någon använder svartpeppar. Och jävlar vilken doft. Det går inte att beskriva, det handlar inte om mängd, det handlar inte om användningsförfarande. Det handlar om en bra råvara. Ett pepparkorn som fått växa i frid och ro, som fått må bra och inte blivit stressat (eller vad nu pepparns motsvarighet till stress är).

Detta gör mig både lycklig och gråtfärdig på en gång. En sån liten sak som ett pepparkorn, och ändå ett så tydligt tecken på att något inte är som det ska. Min peppar är uppenbarligen som den ska. Men pepparn jag använt under alla dessa år, hur var det med den? Jag önskar att vi, som mänsklighet, vaknar upp upp tar tag i problemet.

Själv står jag med tårar i ögonvrårna och peppardoft i näsan och ser framför mig köket vi hade när jag var liten.

My blog links

Happy Goats Me and the man writes sporadically about our thoughts and what we hope to do in the future. Eco living and commune thinking. In Swedish. (do use google translate)

Fattigloppans spartips My blog about household saving tips for the poor people :) In Swedish (use google translate if you want)

My life in photos My old photoblog.

Living with the monkeyboys My old blog about the kids and their problems.

Explaining mental abuse My blog about mental abuse. I started it as a help for myself to work with all the remaining issues of my experience of this.


Search this blog for things