Jag var människa innan jag visste att jag var kvinna. Jag var kvinna innan jag visste att jag var bisexuell. Jag var bisexuell innan jag blev tjock. Jag var tjock innan jag visste att jag hade en autismdiagnos.
I grunden är jag ändå människa.
Jag är inte rasifierad och utsätts inte för ett sådant förtryck. Jag är vit och har därmed de fördelar som detta idag för med sig. Jag är inte trans, och jag lever just nu i ett heteroförhållande. Jag utsätts inte för transförtryck eller homofobi.
I grunden är jag ändå människa.
Jag kämpar mot orättvisor. Jag kämpar mot förtryck. Jag kämpar för allas lika värde. I vissa kamper kämpar jag genom att stötta och följa de som har tolkningsföreträde, de som kampen gäller. I vissa kamper kämpar jag både för egen del och för andras. Jag är tyst när det inte är min sak att tala. Jag vet att kampen, även om jag alltid för den, inte alltid gäller mig, och det är inget problem, då jag alltid är en människa. Och alla människor har i grunden samma människovärde. Slåss jag för alla så slåss jag för mig själv.
Så kom då en dag då någon tog upp något som jag inte riktigt förstått, på allvar, att det var ett förtryck. En företeelse som jag kanske trott mest gällde mig. Som jag inte orkat ta in då det varit för jobbigt.
Fettförakt.
Som överviktig missgynnas jag i samhället. Värre än så.
Jag hånas. Skambeläggs. Är tillåten och tacksam att göra narr av. Skuldbelägga.
Samhället vill att jag ska banta ner mig och bli smal så att inte alla människor ska behöva betala för min förmodade sjukvård på grund av mina förmodade hälsoproblem uppkomna av min ack så hemska övervikt. Samtidigt vill samhället ha kvar mig som ett varnande exempel. Som ett uppskattat humorinslag.
"Nu finns det ju så mycket vi inte får säga i det här landet, så vad ska vi då säga om vi inte får skratta åt tjockisar?"
Jag såg att det fanns andra som upplevde detta, andra som varit med om samma saker. Många, många andra. Jag började se och förstå att även detta är en del av strukturerna. Det var en lättnad att inte vara ensam, samtidigt som det var och är en sorg att det ser ut så här.
Det är ingen enskilt problem:
* att arbetsgivare ofta väljer bort de överviktiga
* att överviktiga ses som mindre intelligenta än normal och underviktiga
* att många klädaffärer fortfarande inte har storlekar som passar oss
vilket gör det svårt att köpa kläder
* att läkare och vårdpersonal 99 gånger av 100 påpekar vår vikt, oavsett om det har att göra med det vi söker vård för, oavsett om det är relevant.
* att människor ser det som en rättighet att påpeka att vi är tjocka
* att människor ser det som en rättighet att kommentera vad vi äter
* att människor ser det som en rättighet att ge oss hälsotips
* att så många fortfarande tror att övervikt alltid är lika med ohälsa
* att så många fortfarande tror att övervikt alltid beror på lathet och/eller överätande
* att det förutsätts att överviktiga inte kan ha ätstörningar
Det finns så mycket mer att ta upp och jag minns inte ens allt, jag har lärt mig att glömma och förtränga.
När fettföraktet började diskuteras var vi många som var glada. Glada över att äntligen kunna tas på allvar, och glada över att kunna ta kampen för även detta samtidigt som vår övriga kamp. Denna kamp förminskar inte de som fanns innan. Kampen mot orättvisor är sprungen ur kärlek, och kärlek minskar inte när den växer. Det skulle vara en paradox.Vi finns inte på bekostnad av någon annan.
Vi vill bara få finnas, vi också.
