Det finns så många olika sorter, så många varianter. Det finns den där ångesten du känner när du tänker på dina barn, och hoppas att de ska bli lyckliga i livet. Den är vanligtvis inte så farlig. Sen finns det ångesten då du tänker på dina barn och deras diagnoser, och mående, och problem, och då jävlar är det inte lika trevligt längre.
Det finns ångesten som smyger sig på om morgonen, illvilligt och förlamande, och ångesten som kommer slibbande om kvällen, svart, klibbig, som en gammal stickad kofta någon släpat genom ett kärr och sedan lindat om din hals och ditt bröst.
Det finns ångesten som slår till sekundsnabbt, i ett läge då du trodde allt var bra, men sen kom exet och sa någonting, i stil med "Förstår du hur komplicerat det här blir för mig?", och så dör du. Eller inte, fast det känns så.
Det finns ångesten som får det att slå över, sekundsnabb den också, så att du tappar kontrollen över din kropp, helt och hållet, och bara skriker och skriker... och skriker... och kastar saker.. och gör illa dig själv. Den efterlämnar blåmärken.
Det finns ångesten du inte vet om, och inte märker, förrän något förändras och den försvinner, och plötsligt förstår du vad det var som fanns där hela tiden innan, och då får en ny ångest av rädslan för att den konstanta ångesten ska komma tillbaka. När den gör det, känner du den hela tiden. Hela. Tiden.
Det finns så många varianter. Jag har bara nämnt sju. Sju sorters ångest.
Välkommen, får jag bjuda på sju sorters ångest, jag har själv upplevt dem!
