Det tar på krafterna att flytta,
speciellt när flytten är utdragen, väldigt emotionell och
speciellt för den som redan är trasig efter år av stress, kronisk
utmattning, kronisk värk, diverse sjukdomar och annat. Jag kommer
att ägna hela Januari åt att flytta. Jag har förberett mig hela
hösten.
Ändå är det så outsägligt jobbigt.
Det dränerar mig helt. Gamla trauman gör sig påminda, min PTSD gör
sig påmind fem gånger i kvarten, och reumatismmedicinen verkar inte
lika bra som förr.
Jag är så nära målet, att äntligen
flytta från denna ort, till mannen jag älskar. Men det är jobbigt.
Jag kommer att bo så långt från mina barn. Mina underbara barn,
som behöver mig fortfarande fast de är så stora. Mina barn som har
en far som är .. tja...
Mina barn, som jag går sönder när
jag tänker på just nu, det sliter mig i bitar och jag vill yla ut
min sorg och förtvivlan mot månen, för jag är så rädd att något
ska hända dem, attde ska må dåligt, bli skadade...
jag är så rädd … en av dem har
försökt begå självmord i yngre ålder. Jag har levt i fasa ända
sen den gången, så rädd att det ska hända igen. Att det ska
lyckas denna gång.
Att mitt barn ska dö. Att mina barn
ska dö.
Jag är väl medveten om hur dramatisk
jag låter, men situationen är speciell, och min nuvarande
utmattning gör att jag inte kan filtrera varken intryck eller
känslor.
Jag är så oändligt, otroligt trött.
