Om patriarkatet

Patriarkatet slår. Sparkar. Hoppar med bägge fötterna på sin motståndare. Kvinnorna. Striden, som inte är en strid, utan en misshandel, har pågått så länge att orsaken är svår att komma ihåg. Patriarkatet vet att det har rätt, om inte det slog och sparkade, vad skulle det vara då? Om det inte vore den rådande härskaren i kampen, vad skulle då finnas? Kvinnornas roll är att ta emot slagen och sparkarna. Att framhäva patriarkatet med sin underlägsenhet, sin ynklighet och sin oförmåga att slå tillbaka.

Men kvinnorna är inte oförmögna att slå tillbaka, kvinnorna har så länge fått höra att de inte KAN slå tillbaka, så de vet inte hur det görs. Kvinnorna är svaga men Patriarkatet är stort. Trots detta kämpar en del av kvinnorna tillbaka. En arm höjs från golvet, stoppar tillfälligtvis en knytnäve från Patriarkatets sida. En fot skjuter ut och försöker fälla ett ben. Kvinnorna vill inte segra i kampen, de vill avsluta kampen, göra något annat än att strida. Patriarkatet vet inte vad det innebär.

Patriarkatet är inte heller enigt, ibland tvekar en arm, någon gång avbryter en fot sin spark. En hand öppnar sig och sträcks ut mot kvinnorna, som för att erbjuda hjälp. Men då rycker resten av patriarkatet till och förbannar sina egensinniga, förrädiska kroppsdelar. Sparkar lite extra hårt, slår lite extra obarmhärtigt. Egentligen oroar sig Patriarkatet inte, det vet att även hos kvinnorna så finns de som stöder dem. Ett ben som inte vill resa sig från golvet, det tjänar ju ändå inget till. Ett öra som har hört så mycket glåpord i kampen att det nu på allvar tror att Patriarkatet har rätt.

Men faktiskt så är inte Patriarkatet en homogen grupp, lika lite som kvinnorna är det. Vi är människor. En grupp människor, som utövar förtryck mot en annan grupp människor. Trots att fler och fler män inte håller med och kämpar emot. Trots att fler och fler kvinnor försöker ta sig upp från golvet. Varför fortsätter förtrycket?

Jag tycker det ska vara slut med detta nu.