Just nu är det många som skriver om
kriget i Syrien, flyktingar och människovärde, och som tar upp sin
egen familjs historia. Det är många vars föräldrar eller
farföräldrar har flytt från ett krig. Det är bra att alla dessa
människor hörs, för det är de, som tillsammans med alla andra
utgör landet Sverige idag. Längre tillbaka i tiden fanns andra
flyktingar. Innan någons föräldrar kom hit, var det någons
morföräldrar. Innan dess var det någon farmors farfar eller
mormors mor. Det sträcker sig lika långt bakåt som människans
historia. Vi är intet utan vår historia. Detta, om något borde ju
vara intressant för facisterna som jäser landet runt i
”Sverigevänliga” masker. Den historia de svärmar för är
lösryckta bitar, tagna ur sitt sammanhang och ställda på led så
att det ska se enhetligt ut.
De flesta av oss luras inte. De flesta
av oss kan vår historia, och många, många av oss har en egen
släktbakgrund som visar verkligheten tydligare än någon
folkdräktsklädd dans runt en midsommarstång kan göra. Vi är
barnen och barnbarnen till de som en gång flydde andra krig, och
spåren av flykten sitter i våra gener. Det är inte bara ord,
vetenskapen har sett att traumatiska upplevelser sätter spår, och
påverkar genetiskt i kommande generationer. Vi har alltså i många
fall både en genetisk historia av flykt, och en berättad historia
av flykt.
Mina morföräldrar kom från Estland.
De flydde under kriget, var och en på sitt håll, och träffades
sedan i Sverige, blev kära, fick min mamma och mina mostrar. Min
morfar kom i en av alla de båtar som i tysthet och mörker tog sig
över Östersjön. Han och några andra flydde för sitt liv, som
folk gör under krig, och hade god hjälp av att en av de andra var
dotter till en sjökapten. Hon kunde navigera och hon tog dem över
de mörka vattnen fram till Gotland. Min morfar var en skogsbroder,
en motståndsman. Skogsbröderna kämpade med gerillaliknande metoder
mot den Sovjetiska armén och överlevde i genomsnitt i 2,5 år. Min
morfar gömde sig ibland under familjens hus, men även i hålor i
skogen. Han kunde inte ha stannat, då skulle han varit död. Min
mormor bodde nästintill på den Sovjetiska gränsen. Hon tillhörde
en by med Ingermanlänningar som var delad mitt i tu. Ena halvan av
byn låg i Estland, andra halvan i Sovjet. Sovjethalvan var sedan
flera år utraderad på Sovjetsidan när kriget kom. Mormor och
hennes familj flydde till Finland. Sedan fortsatte de att fly högre
och högre upp, ju längre in i landet fienden kom. En natt mitt i
vintern försökte de, tillsammans med en grupp andra, ta sig över
till Sverige. Rakt över isen på Torne älv. De blev stoppade, en
kvinna i sällskapet blev fångad och hotades med avrättning om inte
de andra kom tillbaka. De hade just passerat gränsen. Bara några
meter om jag förstått saken rätt. Gränsvakterna var eventuellt
finnar, jag minns inte helt hur mormor berättade, men den lilla
gruppen människor lyckades övertala vakterna att släppa kvinnan.
Och så var de över. De var i Sverige.
Min mormor och morfar träffades i
Göteborg. De gifte sig, fick tre barn, och sedermera fyra barnbarn.
Och vi, deras barnbarn, har i sin tur tillsammans snart 7 barn.
Ungefär 30000 balter flydde till Sverige under andra världskriget.
Om så bara 20000 blev kvar, och om så bara 10000 av dem fick barn,
och om vi räknar på 1,5 barn var, så blir det 15000 personer. Med
samma hypotetiska siffror en generation till så är vi uppe i 22500
personer. Vi är garanterat fler som har baltiskt påbrå, och
dessutom var det ju knappast bara balter som flydde. Vi har folk som
flytt från hela Europa. Vi har alla finska krigsbarn. Mina egna barn
har en dubbel flykthistoria bakåt. Dels från mina morföräldrar,
dels från sin farmor som var ett finskt krigsbarn.
Det är viktigt att få fram alla
historier som orkar berättas. Att visa att vi är många, så
väldigt många. Att, om vi bara ser tillräckligt långt bakåt, så
är det vi alla, som har en flyktbakgrund i släkten. Det var min
mormor som stod med sin familj på isen mitt på Torne älv. Det var
min morfar som hukade i en liten öppen båt mitt på Östersjön.
Hela detta land består av flyktingar, invandrare, samt barnen till
flyktingar och invandrare.
Det är vi som byggde landet. Det är
vi som ska välkomna nya byggare till vår gemenskap.
