Flykt och historia

Just nu är det många som skriver om kriget i Syrien, flyktingar och människovärde, och som tar upp sin egen familjs historia. Det är många vars föräldrar eller farföräldrar har flytt från ett krig. Det är bra att alla dessa människor hörs, för det är de, som tillsammans med alla andra utgör landet Sverige idag. Längre tillbaka i tiden fanns andra flyktingar. Innan någons föräldrar kom hit, var det någons morföräldrar. Innan dess var det någon farmors farfar eller mormors mor. Det sträcker sig lika långt bakåt som människans historia. Vi är intet utan vår historia. Detta, om något borde ju vara intressant för facisterna som jäser landet runt i ”Sverigevänliga” masker. Den historia de svärmar för är lösryckta bitar, tagna ur sitt sammanhang och ställda på led så att det ska se enhetligt ut.

De flesta av oss luras inte. De flesta av oss kan vår historia, och många, många av oss har en egen släktbakgrund som visar verkligheten tydligare än någon folkdräktsklädd dans runt en midsommarstång kan göra. Vi är barnen och barnbarnen till de som en gång flydde andra krig, och spåren av flykten sitter i våra gener. Det är inte bara ord, vetenskapen har sett att traumatiska upplevelser sätter spår, och påverkar genetiskt i kommande generationer. Vi har alltså i många fall både en genetisk historia av flykt, och en berättad historia av flykt.

Mina morföräldrar kom från Estland. De flydde under kriget, var och en på sitt håll, och träffades sedan i Sverige, blev kära, fick min mamma och mina mostrar. Min morfar kom i en av alla de båtar som i tysthet och mörker tog sig över Östersjön. Han och några andra flydde för sitt liv, som folk gör under krig, och hade god hjälp av att en av de andra var dotter till en sjökapten. Hon kunde navigera och hon tog dem över de mörka vattnen fram till Gotland. Min morfar var en skogsbroder, en motståndsman. Skogsbröderna kämpade med gerillaliknande metoder mot den Sovjetiska armén och överlevde i genomsnitt i 2,5 år. Min morfar gömde sig ibland under familjens hus, men även i hålor i skogen. Han kunde inte ha stannat, då skulle han varit död. Min mormor bodde nästintill på den Sovjetiska gränsen. Hon tillhörde en by med Ingermanlänningar som var delad mitt i tu. Ena halvan av byn låg i Estland, andra halvan i Sovjet. Sovjethalvan var sedan flera år utraderad på Sovjetsidan när kriget kom. Mormor och hennes familj flydde till Finland. Sedan fortsatte de att fly högre och högre upp, ju längre in i landet fienden kom. En natt mitt i vintern försökte de, tillsammans med en grupp andra, ta sig över till Sverige. Rakt över isen på Torne älv. De blev stoppade, en kvinna i sällskapet blev fångad och hotades med avrättning om inte de andra kom tillbaka. De hade just passerat gränsen. Bara några meter om jag förstått saken rätt. Gränsvakterna var eventuellt finnar, jag minns inte helt hur mormor berättade, men den lilla gruppen människor lyckades övertala vakterna att släppa kvinnan. Och så var de över. De var i Sverige.

Min mormor och morfar träffades i Göteborg. De gifte sig, fick tre barn, och sedermera fyra barnbarn. Och vi, deras barnbarn, har i sin tur tillsammans snart 7 barn. Ungefär 30000 balter flydde till Sverige under andra världskriget. Om så bara 20000 blev kvar, och om så bara 10000 av dem fick barn, och om vi räknar på 1,5 barn var, så blir det 15000 personer. Med samma hypotetiska siffror en generation till så är vi uppe i 22500 personer. Vi är garanterat fler som har baltiskt påbrå, och dessutom var det ju knappast bara balter som flydde. Vi har folk som flytt från hela Europa. Vi har alla finska krigsbarn. Mina egna barn har en dubbel flykthistoria bakåt. Dels från mina morföräldrar, dels från sin farmor som var ett finskt krigsbarn.

Det är viktigt att få fram alla historier som orkar berättas. Att visa att vi är många, så väldigt många. Att, om vi bara ser tillräckligt långt bakåt, så är det vi alla, som har en flyktbakgrund i släkten. Det var min mormor som stod med sin familj på isen mitt på Torne älv. Det var min morfar som hukade i en liten öppen båt mitt på Östersjön. Hela detta land består av flyktingar, invandrare, samt barnen till flyktingar och invandrare.

Det är vi som byggde landet. Det är vi som ska välkomna nya byggare till vår gemenskap.