Katten i handfatet

Det finns en speciell känsla som infinner sig en dag som denna, när jag, mitt i all värk, all trötthet, all ångest och all otillräcklighet, går in på toaletten för att titta till tumlaren som står och signalerar. Jag möts av det skira ljuset från en vårvintersol som sipprar in genom det frostade fönstret i duschen, och synen av en katt som ligger i handfatet och njuter av tumlarvärmen, och som när jag kommer in, tittar upp på mig och tillgivet blinkar osynkroniserat med ögonen. Jag böjer mig framåt, trots att hela ryggen och bröstkorgen skriker rakt ut i sitt pågående reumatiska skov, och kliar katten lite under hakan samtidigt som jag kisar i det nästan överjordiska ljuset. Då infinner den sig, känslan. Den säger att det finns en chans. Det finns ett hopp. Mitt i ångest, värk och oro inför framtiden. Mitt i utmattningens tunga steg och smärtornas blixtar. Mitt i hela min förtvivlan. Den finns där och jag tänker att kanske, kanske så kommer det att gå bra, mina barn kanske inte begår självmord när de blir vuxna och jag kanske inte kommer att dö ensam. Mänskligheten kanske inte dör i sviterna av miljöförstöring om femtio år.

Jag kanske klarar mig.

Det kanske inte är helt kört.