tisdag 13 oktober 2020

Skotten i Ådalen, häxor och annat

 

Idag besökte vi minnesmonumentet över skotten i Ådalen, samt häxberget, en bit därifrån.

Det slog mig, medan jag vandrade på stigen tillbaka till bilen efter att ha sett minnesstenarna vid häxberget att, dessa två saker har mer med varandra att göra än vad det kan verka som. Bägge skedde i en tid av förändring. Häxprocesserna kom i en tid då vi, enligt historieindelningen, tagit oss ur den ”mörka medeltiden”. Samhället gick framåt. Saker blev bättre. Och så, plötsligt (men ändå inte) så började det pratas om häxor. Dessa kvinnor, och ibland män, som innan varit vanliga människor. Lite egna ibland, kunniga inom olika områden. Och inte så gudfruktiga som det förväntades.


Och så Ådalen då. 1931. Världen borde och har varit på väg framåt, men sedan några år drabbats av en stor, framförallt industriell, depression. Allt dessa arbetare ville var att överleva.

Det kunde dock inte kapitalet tillåta. Dramatiskt, javisst. Trots allt är det ganska så dramatiskt att skjuta folk som demonstrerar för rättvisa förhållanden, mot lönesänkningar, mot strejkbrytare och mot att behandlas som skräp.


Jag ser en tydlig koppling till dagens samhälle. Vi var på väg framåt. Vi blev mer jämlika,mer jämställa och samhället blev tryggare för alla. I den andan föddes jag och växte upp. Sen hände annat i mitt liv, och en dag stannade jag upp och insåg att det fria, det jämlika, det trygga jag växte upp med höll på att försvinna. Jag förstod inte först vad som hände, det var på något sätt diffust, men ändå tydligt. Idag ser jag mer. Grundstenarna i landet raseras, medvetet. När de sedan inte fungerar går det att påpeka att de inte fungerar, och införa privata alternativ. Tryggheten försvinner. Jämlikheten försvinner. Friheten är snart borta. Vi har rester kvar som gör att samhället går runt, någorlunda. Men det kommer nog inte att vara så länge till.

Mammons hantlangare har sedan flera decennier gjort sitt yttersta för att modellera fram människor med underutvecklad empati och ett sjukligt stort ego. Och även om resultatet av naturliga skäl inte blir en helt homogen robotlik grupp människor så påverkar det ändå väldigt mycket. Människor växer upp och får lära sig, i skolan, att företagande och framgång är allt.


När folk protesterar skriker kapitalet i högan sky. Idag skjuts inte människor (än). Idag bränns inte människor på bål (än). Men vi har redan inträtt i ett slags förstadium till den typen av händelser.


Jag vet att många tycker att jag överdriver. Är outhärdligt idealistisk och naiv. Har fel.


Det skiter jag i. Jag bryr mig om människor. Jag vill att alla ska ha det bra. Och jag tänker inte acceptera att leva i ett samhälle där ”godhetsknarkare” är ett begrepp, som om det är något dåligt att bry sig om människor.

Jag är inte naiv. Jag är en luttrad och tidvis ganska gnällig kärring, och jag tänker fan inte sluta bry mig.












Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

My blog links


My life in photos My old photoblog.

Living with the monkeyboys My old blog about the kids and their problems.

Explaining mental abuse My blog about mental abuse. I started it as a help for myself to work with all the remaining issues of my experience of this.


Search this blog for things