Ibland hänger jag på Kramfors debatt på Facebook. Häromsistens gav jag mig in i en diskussion som handlar om den mansdominerade musikscenen. Ursprungsinlägget länkade till denna artikel i Uppsalanyheter.se och trådskaparen menade på att Playsister Camp är ett mycket bra initiativ då musikscenen är väldigt mansdominerad. Genast började det då trilla ner kommentarer (från framförallt män) om hur fel det är med kvotering. Kvotering????? Som bevis för tesen postades länkar till Jämställd festival. Det förekom en hel del kommentarer av rätt många olika slag, som dock alla syftade på samma sak, om kvinnor hade velat bli bokade i samma omfattning som män, så hade de bara behövt visa framfötterna lite mer. Med andra ord, det är kvinnornas eget fel. Det påpekades också att det redan från ung ålder är fler killar än tjejer som spelar musik och har band. Återigen, det är tjejernas eget fel.
Det gör mig så ilsk när jag läser sådant. Så arg, ledsen och trött. För, precis som jag skrev i den kommentar jag postade i tråden, så är det så att kvinnor får kämpa i flera led, på flera olika sätt för att ta sig dit de vill. Och när en kvinna har tragglat sig igenom könsnormer, könsinriktade förväntningar och plöjt sig genom ett igenväxt träsk av påtvingade tankesätt, så blir hon ändå alltför ofta bortsållad och ignorerad, enbart på grund av att hon är kvinna.
Min kommentar i tråden:
Från låg ålder får tjejer lära sig vad "tjejintressen" är för något. Söta flickor, snygga tjejer och sådana som killarna vill ha förknippas med många saker, men aldrig med att de är musiker som tar för sig. Först får vi lära oss att en kvinna inte är någonting utan uppmärksamhet från en man. Sedan får vi lära oss vad som krävs för att vi ska få den uppmärksamheten. Det pratas "tjejtidningar", "tjejgrupper", "kvinnliga artister" mm. Det är något speciellt att musikerna och artisterna är kvinnliga, de manliga är musiker och artister, kort och gott. Och gemensamt för de kvinnliga artisterna är att även då de beröms för sin musik och talang, och även då de ofta är omsvärmade av män, så får vi klart och tydligt veta (från media mm) att männen har de fått på grund av sitt utseende och sin kvinnlighet. Det är så mycket som skulle kunna skrivas vidare om detta, men kontentan av det hela är att när en person från tidig ålder lär sig vad hen "ska" bry sig om hur hur hen "ska" uppföra sig, så ligger den personen redan efter när hen då kanske försöker bryta sig loss från de förutfattade meningarna och t.ex påbörja en musikalisk karriär. När då arrangörer och bokare agerar enligt principen "Åh, en ny (manlig) artist, honom kan vi boka in här mellan de kända, så vi får höra något nytt" när det gäller män, och "Åh, en sjungande tjej, nja, vi vet ju inte om hon är bra, vi tar den här andra (manliga) artisten istället", så är det så att säga rätt kört. Att vi har en hel drös fantastiskt bra kvinnliga artister märks ju inte när det bara är graaaaabbarna som får den där chansen.
Någon talade om detta att det verkar finnas fler kvinnliga singer/songwriters (jag avskyr det uttrycket) än kvinnliga band. Tja, om det är så (kan hålla med om att det ser så ut), så kan ju det eventuellt bero på det faktum att kvinnor från barnsben får lära sig att andra kvinnor är konkurrenter. Och vem vill bilda band med sina konkurrenter? Det kan verka som att jag förstorar upp saker, men jag tror och jag vet att det finns så många små, subtila och ibland större orsaker till fenomen som detta. Allt möjligt samverkar och det är också därför det är så farligt att sätta sig ner och tänka "Japp, nu har jag klarat av detta, nu behöver jag inte göra mer i frågan".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar