Peppardoft

Saker som sker gradvis under en väldigt lång tid märks oftast inte. Så plötsligt är det något som kastar en tillbaka till hur det var från början, och du inser att skillnaden är milsvid.

Ta detta med kryddor. Jag lagar mat och kryddar ungefär som jag alltid gjort. Jag har lärt mig nya varianter under årens lopp, men grunderna är som förut. Jag fyller 42 år i höst, så jag har haft några år på mig att laga och krydda mat. Jag har inte reflekterat över detta med kryddor särskilt mycket, annat än att vissa kryddningar är goda, andra inte så goda, vissa är si, andra så.

Och så började jag köpa ekologiska kryddor. Och kastades genast tillbaka i tiden.
Mitten av 70-talet. Det lagas mat i köket i radhuset där min familj bor. Någon använder svartpeppar. Och jävlar vilken doft. Det går inte att beskriva, det handlar inte om mängd, det handlar inte om användningsförfarande. Det handlar om en bra råvara. Ett pepparkorn som fått växa i frid och ro, som fått må bra och inte blivit stressat (eller vad nu pepparns motsvarighet till stress är).

Detta gör mig både lycklig och gråtfärdig på en gång. En sån liten sak som ett pepparkorn, och ändå ett så tydligt tecken på att något inte är som det ska. Min peppar är uppenbarligen som den ska. Men pepparn jag använt under alla dessa år, hur var det med den? Jag önskar att vi, som mänsklighet, vaknar upp upp tar tag i problemet.

Själv står jag med tårar i ögonvrårna och peppardoft i näsan och ser framför mig köket vi hade när jag var liten.