Det känns som att det får fan vara nog nu

Vid våldtäkt läggs hela bevisbördan på offret. Hen ska kunna bevisa att övergreppet har skett, vara saklig, komma ihåg allt in i minsta detalj, inte staka sig, må lagom dåligt över det inträffade, så att hen inte verkar oberörd och kallsinnig. Hen ska även ha haft rätt kläder på sig, inte provocerande eller utmanande, inte ha druckit, inte vara påverkad, sjuk, trött, eller ha gått ensam på en mörk väg om natten. Vidare får hen inte ha haft en relation med förövaren, ha en pågående relation med förövaren, vara i beroendeställning till förövaren eller ha varit på träff med förövaren. Hen får absolut inte ha haft sex med förövaren innan, antytt eller sagt rätt ut att hen skulle kunna tänka sig ha sex med förövaren senare och sedan ändrat sig.

Våldtäktsförövaren måste inte bevisa någonting alls, hen kan däremot slänga alla ovanstående påståenden i ansiktet på offret och hävda att hen trodde att offret var med på det eftersom hen "verkade vilja det innan, var utmanande klädd, hade druckit" och framförallt, inte sade "NEJ" högt och tydligt, skrikande, slående, i alla fall inte som förövaren påstår sig komma ihåg.

Vi måste se till att detta ändras. Vi måste se till att lagen ändras, att inställningen till våldtäkt ändras, att fokus ändras från offer till förövare. Det är förövaren som ska vara tvungen att bevisa saker, det är offret som ska kunna sitta trygg och berätta i egna ord vad som hänt, och få full förståelse för att det kan låta rörigt eftersom hen har varit med om något hemskt. Det är förövaren som ska skämmas. Det är offret som ska kunna rakryggad vandra ut från rättsalen.

Jag citerar Femen, från deras aktion vid Hovrätten i morse:

"One girl, six rapists. Still not asking for it!"

Ångest

Aggressivitet och maskulinitet - länk

En mycket bra text om patriarkatet och maskulinitetens orsaker till (i detta fall) masskjutningar och liknande:

Scapegoats and rampage killings, the elephant in the room

Om patriarkatet

Patriarkatet slår. Sparkar. Hoppar med bägge fötterna på sin motståndare. Kvinnorna. Striden, som inte är en strid, utan en misshandel, har pågått så länge att orsaken är svår att komma ihåg. Patriarkatet vet att det har rätt, om inte det slog och sparkade, vad skulle det vara då? Om det inte vore den rådande härskaren i kampen, vad skulle då finnas? Kvinnornas roll är att ta emot slagen och sparkarna. Att framhäva patriarkatet med sin underlägsenhet, sin ynklighet och sin oförmåga att slå tillbaka.

Men kvinnorna är inte oförmögna att slå tillbaka, kvinnorna har så länge fått höra att de inte KAN slå tillbaka, så de vet inte hur det görs. Kvinnorna är svaga men Patriarkatet är stort. Trots detta kämpar en del av kvinnorna tillbaka. En arm höjs från golvet, stoppar tillfälligtvis en knytnäve från Patriarkatets sida. En fot skjuter ut och försöker fälla ett ben. Kvinnorna vill inte segra i kampen, de vill avsluta kampen, göra något annat än att strida. Patriarkatet vet inte vad det innebär.

Patriarkatet är inte heller enigt, ibland tvekar en arm, någon gång avbryter en fot sin spark. En hand öppnar sig och sträcks ut mot kvinnorna, som för att erbjuda hjälp. Men då rycker resten av patriarkatet till och förbannar sina egensinniga, förrädiska kroppsdelar. Sparkar lite extra hårt, slår lite extra obarmhärtigt. Egentligen oroar sig Patriarkatet inte, det vet att även hos kvinnorna så finns de som stöder dem. Ett ben som inte vill resa sig från golvet, det tjänar ju ändå inget till. Ett öra som har hört så mycket glåpord i kampen att det nu på allvar tror att Patriarkatet har rätt.

Men faktiskt så är inte Patriarkatet en homogen grupp, lika lite som kvinnorna är det. Vi är människor. En grupp människor, som utövar förtryck mot en annan grupp människor. Trots att fler och fler män inte håller med och kämpar emot. Trots att fler och fler kvinnor försöker ta sig upp från golvet. Varför fortsätter förtrycket?

Jag tycker det ska vara slut med detta nu.

Dagens länk

Idag vill jag bara dela med mig av en länk:

http://www.arsinoe.se/jag-tanker-inte-lagga-en-enda-javla-sekund-pa-att-bevisa-nagot-patriarkat/

Fanny skriver så direkt, så exakt och så jävla sant. Läs!

Den musikaliska jämlikheten

Ibland hänger jag på Kramfors debatt på Facebook. Häromsistens gav jag mig in i en diskussion som handlar om den mansdominerade musikscenen. Ursprungsinlägget länkade till denna artikel i Uppsalanyheter.se och trådskaparen menade på att Playsister Camp är ett mycket bra initiativ då musikscenen är väldigt mansdominerad. Genast började det då trilla ner kommentarer (från framförallt män) om hur fel det är med kvotering. Kvotering????? Som bevis för tesen postades länkar till Jämställd festival. Det förekom en hel del kommentarer av rätt många olika slag, som dock alla syftade på samma sak, om kvinnor hade velat bli bokade i samma omfattning som män, så hade de bara behövt visa framfötterna lite mer. Med andra ord, det är kvinnornas eget fel. Det påpekades också att det redan från ung ålder är fler killar än tjejer som spelar musik och har band. Återigen, det är tjejernas eget fel.

Det gör mig så ilsk när jag läser sådant. Så arg, ledsen och trött. För, precis som jag skrev i den kommentar jag postade i tråden, så är det så att kvinnor får kämpa i flera led, på flera olika sätt för att ta sig dit de vill. Och när en kvinna har tragglat sig igenom könsnormer, könsinriktade förväntningar och plöjt sig genom ett igenväxt träsk av påtvingade tankesätt, så blir hon ändå alltför ofta bortsållad och ignorerad, enbart på grund av att hon är kvinna.

Min kommentar i tråden:
Från låg ålder får tjejer lära sig vad "tjejintressen" är för något. Söta flickor, snygga tjejer och sådana som killarna vill ha förknippas med många saker, men aldrig med att de är musiker som tar för sig. Först får vi lära oss att en kvinna inte är någonting utan uppmärksamhet från en man. Sedan får vi lära oss vad som krävs för att vi ska få den uppmärksamheten. Det pratas "tjejtidningar", "tjejgrupper", "kvinnliga artister" mm. Det är något speciellt att musikerna och artisterna är kvinnliga, de manliga är musiker och artister, kort och gott. Och gemensamt för de kvinnliga artisterna är att även då de beröms för sin musik och talang, och även då de ofta är omsvärmade av män, så får vi klart och tydligt veta (från media mm) att männen har de fått på grund av sitt utseende och sin kvinnlighet. Det är så mycket som skulle kunna skrivas vidare om detta, men kontentan av det hela är att när en person från tidig ålder lär sig vad hen "ska" bry sig om hur hur hen "ska" uppföra sig, så ligger den personen redan efter när hen då kanske försöker bryta sig loss från de förutfattade meningarna och t.ex påbörja en musikalisk karriär. När då arrangörer och bokare agerar enligt principen "Åh, en ny (manlig) artist, honom kan vi boka in här mellan de kända, så vi får höra något nytt" när det gäller män, och "Åh, en sjungande tjej, nja, vi vet ju inte om hon är bra, vi tar den här andra (manliga) artisten istället", så är det så att säga rätt kört. Att vi har en hel drös fantastiskt bra kvinnliga artister märks ju inte när det bara är graaaaabbarna som får den där chansen.

Någon talade om detta att det verkar finnas fler kvinnliga singer/songwriters (jag avskyr det uttrycket) än kvinnliga band. Tja, om det är så (kan hålla med om att det ser så ut), så kan ju det eventuellt bero på det faktum att kvinnor från barnsben får lära sig att andra kvinnor är konkurrenter. Och vem vill bilda band med sina konkurrenter? Det kan verka som att jag  förstorar upp saker, men jag tror och jag vet att det finns så många små, subtila och ibland större orsaker till fenomen som detta. Allt möjligt samverkar och det är också därför det är så farligt att sätta sig ner och tänka "Japp, nu har jag klarat av detta, nu behöver jag inte göra mer i frågan".

Angående respekt

Att ha en grundläggande respekt för alla människor är inte samma sak som att ha en specifik respekt för en individ. På samma sätt kan jag respektera alla människors rätt att ha en åsikt, men inte att agera enligt den åsikten när den skadar eller kränker andra människor. Begreppet respekt har blivit både för stort och för urvattnat på samma gång, det krävs att vi respekterar människor i parti och minut, att vi respekterar vad de gör, vilka de är, vad de tror på. Men det blir helt fel. Respekt bör förtjänas. Den grundläggande respekten ska finnas där, men utöver den så är det inget tvång, det är inte ens nyttigt att gå runt och respektera alla människor man möter på högsta nivå. Att jag inte hyser den största respekt för en viss person innebär inte att jag föraktar denne. Det innebär endast att jag, förutom min generella respekt för personen som människa, inte känner vederbörande tillräckligt ännu, inte har kunnat bilda mig en uppfattning, eller kanske till och med har en viss uppfattning, som inte inger någon ytterligare respekt.

Googling

Jag har googlat. Först om allianspartierna, sedan om kungafamiljen. Intressant var det..

Alliansen:

Jag vet inte riktigt vad en ska säga om detta. Alliansen är rökt, moderaterna är nazister och i övrigt verkar en viss förvirring råda.

I fråga om kungafamiljen är det också rätt intressant:

Här kan vi konstatera att kvinnorna i kungafamiljen antingen förväntas vara gravida eller sjuka, medan prinsen däremot är utbildad, medan kungen eventuellt är död.

Att återta välfärden

Sverige faller i bitar. Den en gång så berömda välfärden smulas ner till intet och folket lider och hukar i smulregnet. Åren med Alliansen har tagit hårt på alla utom de rikaste.

Det är lätt att beskylla politikerna för den misär som nu breder ut sig, och det är på ett väldigt direkt sätt politikernas ansvar, fel, om man så vill, men ska vi någonsin kunna lösa detta måste vi tänka ett steg längre. Vi måste tänka på vilka som röstade fram dessa politiker. Om och om igen. Svenska folket. Inte jag, och kanske inte du, men många många andra. Tillräckligt många. Varför blev det så? Var det enbart lägre skatter som lockade eller hade vi det så bra att folk inte insåg vad som skulle hända? Det var inte bara några få som ville minska bidragen till behövande och sälja ut välfärden, privatisera vård och skolor, det var många. Och det är fortfarande ganska många, även om antalet har minskat. Det var nog också många som ville ha en förändring, på något sätt, osäkert vilket, och som tyckte att Alliansens politik lät bra. Det har blivit en hård läxa för dem under dessa år. Men, vi kommer hela tiden tillbaka till det att Svenska folket valde Alliansen. Valde en grupp människor som medvetet drev landet i botten.

Varför?

Oppositionen har ett hårt jobb framför sig. Det gäller att återta och bygga upp. Inte bara laga och plåstra om den välfärd vi en gång hade. Det är för sent för det, och det är inte rätt väg att gå, trots allt var det under denna välfärd som folket började rösta för en annan väg. Vi behöver ett jämlikt samhälle. Ett rättvist samhälle. Ett samhälle som bryr sig om. Ett samhälle som inte är kallt, hårt och egoistiskt. Ett samhälle som värnar om oss som bor i det.

För om vi inte kan skapa detta samhälle, då kommer vi inte att finnas kvar.

Genusdebatt på svenska

Jag läste nyligen denna artikel av Alf B Svensson, som handlar om att Alf anser att vi bör behandla pojkar och flickor annorlunda eftersom det faktiskt finns skillnader mellan könen och då är vi dumma om vi bortser från det. Alf menar att pojkar med sitt testosteron inte kan rå för att de är aggressiva och att de måste tränas i att hantera sin ilska. Han menar på att flickor inte är bra på att ta för sig, och då måste tränas i detta. Som grund för dessa påståenden tar han bland annat upp det faktum att personalen i skola och förskola under många år försökt motverka traditionella könsroller. Men att trots detta så är fortfarande 98% av förskollärarna kvinnor, och 90% av alla våldsbrott begås av män. Det är intressant att Alf tycker att detta bevisar hans tes, då det redan har konstaterats att dessa försök från skolan och förskolans sida inte fungerar riktigt som de ska. Det har kunnat bevisas att personalen, trots vad de själva tror, gör skillnader när de talar med, och umgås med, barnen. Sedan har vi samhället i stort. Det är inte det minsta könsneutralt och då är det väldigt dumt att tro att ett försök som inte lyckas helt, i förskola och skola, skulle ha någon större inverkan.

Min tanke är, varför behandlar vi inte barn som människor och individer. Att män är aggressivare har visat sig bero mer på vad vi förväntar oss av dem än på hormonet testosteron. Att kvinnor är tysta söta och snälla beror på att det är vad som förväntas av dem. Även om vi skulle införa en könsskilt förhållningssätt och undervisning i skolan, så skulle dessa samhällsstrukturer bestå, och resultatet skulle bli förvirring. Dessutom är det en förolämpning mot både män och kvinnor att prata om män som att de inte kan hjälpa sin aggressivitet och inte kan ta ansvar för sitt eget lärande, och kvinnor som att de måste lära sig tro på sig själva och ta för sig. Kvinnor har detta att kämpa emot dagligen och visst måste det uppmärksammas, men detta är fel sätt. Män och deras problem måste också få ta plats, men då kan en inte bara skylla på testosteron som ett slags "oj, men de kan inte hjälpa det" grej. Visst, män och kvinnor har (uppenbarligen) biologiska skillnader, men den största skillnaden är hur vi behandlar män, respektive kvinnor, och hur samhället ser på dem. Det är samhällsstrukturerna som måste ändras, i grunden. Inte hur vi hanterar och behandlar barnen i skolan. För där ska de behandlas likvärdigt, med fokus på individen, annars kommer vi aldrig att se någon ändring.

Saken är den att, om ett barn behandlas likadant, oavsett om det är en flicka eller pojke, från födseln, och då menar jag av alla, av samhället, så har det barnet, om det är en pojke, redan i sig väldigt många redskap att hantera sitt ack så faaaarliga testosteron, när han blir äldre. Mognadsstadier finns, och kan vara jobbiga, krångliga, pest, och fan vet allt, men det kan man ta sig igenom. Har däremot pojken sedan dag ett lärt sig att killar och män ska vara tuffa, slåss, panga med vapen, styra, ställa, bestämma, och framförallt, inte kan hjälpa att de är bråkiga, samt att det är naturligt för en pojke att få mer hjälp med saker (te.x i förskolan), ja, då har vi redan skapat ett potentiellt monster. Om barnet är en flicka och behandlas likadant och likvärdigt, så uppstår aldrig situationen där hon lär sig att hon, till skillnad mot pojkarna, måste vara tyst, snäll och duktig. Hon kan då utvecklas utan hämmande åsikter och syn på vem och vad hon är. Hon kommer förmodligen på grund av detta att slippa det mesta av den ångest hon annars skulle kunna ha haft när det gäller studier och skola, och hon kan gå vidare i livet utan att känna att hon måste vara dubbelt så duktig, dubbelt så bra, och dessutom söt, rar och underbar, för att räknas _nästan_ lika mycket som en man.

Amazing earth:

http://www.treehugger.com/slideshows/natural-sciences/nature-blows-my-mind-80000-year-old-aspen-grove-clones-itself/