Tankar om flytt

Det tar på krafterna att flytta, speciellt när flytten är utdragen, väldigt emotionell och speciellt för den som redan är trasig efter år av stress, kronisk utmattning, kronisk värk, diverse sjukdomar och annat. Jag kommer att ägna hela Januari åt att flytta. Jag har förberett mig hela hösten.

Ändå är det så outsägligt jobbigt. Det dränerar mig helt. Gamla trauman gör sig påminda, min PTSD gör sig påmind fem gånger i kvarten, och reumatismmedicinen verkar inte lika bra som förr.

Jag är så nära målet, att äntligen flytta från denna ort, till mannen jag älskar. Men det är jobbigt. Jag kommer att bo så långt från mina barn. Mina underbara barn, som behöver mig fortfarande fast de är så stora. Mina barn som har en far som är .. tja...

Mina barn, som jag går sönder när jag tänker på just nu, det sliter mig i bitar och jag vill yla ut min sorg och förtvivlan mot månen, för jag är så rädd att något ska hända dem, attde ska må dåligt, bli skadade...

jag är så rädd … en av dem har försökt begå självmord i yngre ålder. Jag har levt i fasa ända sen den gången, så rädd att det ska hända igen. Att det ska lyckas denna gång.

Att mitt barn ska dö. Att mina barn ska dö.

Jag är väl medveten om hur dramatisk jag låter, men situationen är speciell, och min nuvarande utmattning gör att jag inte kan filtrera varken intryck eller känslor.

Jag är så oändligt, otroligt trött.

Att vara lite trött är inte att vara utbränd
Att vara mycket trött är inte heller att vara utbränd.
Du kan inte vila bort utbrändhet på ett par veckor, då är det inte utbrändhet.
Det hjälper inte att gå någon hipp innekurs, om du är utbränd.

När du är utbränd kan du ligga i sängen en hel dag och inte våga ta dig upp och äta eftersom du inte är helt säker på att du sen orkar ta dig till toan.
När du är utbränd ligger du inte på soffan och äter praliner, du orkar förmodligen inte ta dig till soffan, och du har troligtvis ingen aptit. Eller råd med praliner.
När du är utbränd kommer du inte ihåg om du köpte smör, eller skrev upp smör på listan. Eller minns vad smör används till.
När du är utbränd har du ångest eftersom du inte orkar hjälpa dina barn. Eller tvätta. Eller städa. Eller ge barnen varm mat. Eller mat.

Det finns tusentals olika symptom på utbrändhet, du kan drabbas av minnesproblem, yrsel, fugor, muskelsvaghet, darrningar, hjärtklappning, blackouter, mm
Men du botas inte på två veckor. Gör du det var du inte utbränd (och det är i sig något att vara glad över).

Det går att återhämta sig från utbrändhet, men jag tror att samhället behöver ta ett större ansvar. Det är så många som faller mellan stolarna idag.
Så många som behöver fångas upp.

Du, vi, alla har ett värde

Samhället skiter i individen. Skiter i människan.
Hellre ha lagar och regler för att vissa människor ska kunna skriva andra på näsan, än att se till vad människor faktiskt behöver.
Hellre bekymrat rynka pannan i media och prata om bostadskrisen, än att satsa på de delar av landet där bostäder finns och folk behövs.
Hellre stoltsera med en "bra" metod, än att se till att den funkar för alla.
Hellre fälla än fria.
Hellre bry sig om sin egen nya bil, än att grannen dör när du råkat köra över hen.
Vi lever i ett liberatistiskt kapitalistiskt samhälle där individen står högt i fokus, ändå misslyckas samhället konsekvent se till sina individers behov. Dessa behov tas bara upp när det gäller rika familjers rätt till barnflicka, eller innerstadsboende familjers rätt till en icke innerstadsaktig miljö. Eller varför inte alla influencers behov av att tjäna pengar på att sälja fillers till småungar.

Jag blir så trött.

Vad kan vi då göra? Bry oss mer låter som en klyscha, men till stor det är det just det vi måste göra. Men vi måste också se till att alla barn och ungdomar lär sig vad empati och medkänsla är. Vi måste inte bara lära våra egna barn, vi måste lära och vara exempel för alla barn och ungdomar.  Lära dem att alla människor har en plats. Att alla har rätt till saker som vård och skola, på lika villkor.

Vi måste visa att alla människor är värda något.
Idag lär sig våra barn motsatsen av samhället.

Mitt barn har blivit stort

Mitt äldsta barn har blivit stort. Vuxen. Ung vuxen i och för sig, men ändå. Det är så underbart, så fantastiskt och så härligt att uppleva när hen pratar om saker som matlagning, och hur en gjutjärnspanna ska skötas.

Men ändå finns ångesten där. Kommer hen att klara sig? Hur blir det med jobb, ekonomi, boende? Jag är så rädd att hen förtränger vissa saker för att de är för jobbiga, och samtidigt blir jag arg på mig själv för att jag inte har tillit fullt ut. Hur ska du göra som förälder när du vet hur det har varit historiskt sett? När du vet att ditt barn tidigare förträngt saker som är jobbiga ända tills de kraschat rakt in i verkligheten med en hård jävla smäll som kunnat rasera en hel värld?

Jag älskar mitt barn så att det gör ont. Och jag vill låta mitt barn stå på egna ben, samtidigt som jag vill hjälpa. Jag vill finnas där, i bakgrunden, för att kunna fånga upp om allt skiter sig. Och det som är extra jobbigt är att just det har jag inte ekonomisk möjlighet till. Jag har inga pengar. Jag kan inte hjälpa. Hela mitt väsen skriker att jag måste förebygga, fixa, säga åt barnet..att.. en hel massa saker. Men det fungerar inte så. Jag gör det jag kan. Finns där som stöd. Finns ett telefonsamtal bort. Finns på diverse appar på mobilen, spelappar, och annat. Barnet vägrar mer aktiv hjälp. Och jag har inte råd med den akuta kraschhjälpen, om den behövs. Det är så enormt ångestframkallande. Men det är så verkligheten ser ut.

Det finns ju så mycket att glädjas åt också. Promenader, gemensamma intressen. Prat om foto, spel, teknik och annat. Nörderi om gamla spelkonsoler och datorer. Jag har världens underbaraste unge, och jag är så lycklig! Och så rädd.

Citat från verkligheten

”Måste du sminka dig, du ser ut som en tvättbjörn.” Efter en försiktig vända med mascara.
”Haha, raccoon!” De påföljande gångerna med smink.
”Jag föraktar folk som dricker.” Efter att jag försiktigt smakat på nyårschampanjen.

”Måste du ha så speciella kläder, det är billigare att vi köper likadana på Jula.” Jag behövde ny jacka, eller nya byxor, eller nya skor.
”Du får inte klippa håret av dig.” I skojfrisk ton.
”Jag menar det.” Fortfarande skojfrisk ton, men med allvar i blicken.

”Korthåriga kvinnor är så okvinnliga.” Varje gång vo träffat en korthårig kvinna.

”Jag tog första bästa.” Om hur vi träffades.
”Stora bröst i alla fall, haha, sa min bror. Haha.Hahahahahaha. Ha.” Berättar vad hans bror sagt efter att ha träffat mig första gången.

”Nu vill jag att du tackar min bror och ger honom en kram! Annars skäms jag.” Efter att vi fått hans brors gamla TV.

”Du är så egoistisk.”

”Du är så lat.”

”Du tänker bara på dig själv.” Jag ville köpa ett ritblock och ett par blyertspennor.

”Kan man tjäna pengar på det?” Varje gång jag var intresserad av något.

”Du städar inte ordentligt.” När jag var utbränd och hade svår värk.

Jag har fler citat. Kommer inte alltid ihåg alla. Det finns även mycket jag har förträngt. Det dyker upp minnen och detaljer ur minnen med jämna mellanrum.

Att röka eller inte röka

Det fanns en tid när jag skulle tyckt att ett totalt rökförbud var bra och logiskt. Det var på den tiden jag ibland var ute med kompisar på kvällarna och den som inte rökte var en paria. Det var också lite senare i livet då jag som gravid fick rök blåst i ansiktet av folk som tyckte det var löjligt att oroa sig och att jag bara borde hålla käften, åtföljt av ett hånfullt flabb. Sen utvecklades jag som människa, och framförallt, lärde mig att det alltid finns och kommer att finnas idioter, oavsett område, oavsett gruppering, oavsett politisk ideologi. Det handlar inte om rökandet. Jag avskyr fortfarande rök, och jag tål det synnerligen dåligt. Andra saker jag tål synnerligen dåligt, till och med ännu sämre, är lukten av starka parfymer, rakvatten, vissa rengöringsmedel, ljudet av människor som pratar för högt på tåg, buss och tunnelbana, folksamlingar, och mycket mer. 
Det går inte att förbjuda allt, och vi ska inte förbjuda allt. Det är inte en bra sak. Jag förstår mycket väl att det hade krävts ett enormt arbete för att komma på hur folk ska kunna röka utan att det drabbar andra, men det hade varit värt det. Och för övrigt så kommer det ju att krävas ett enormt arbete med att upprätthålla den nya lagen också. Jag gillar inte förbud, rent generellt. Ska förbud finnas ska de vara ytterst väl underbyggda. Detta känns inte så. Låt rökarna röka och hjälp istället till att fixa så att vi andra inte dör av röken på ett sätt som inte innebär förbud som kommer att vara nästintill omöjliga att hålla. Världen behöver inte fler förbud, den behöver färre.

När debatteringsorken tar slut

Jag skulle vilja skriva om mänsklighetens stora lust att förstöra för sig själv, men jag orkar inte. Det är för deprimerande. Istället gör jag vad jag kan för miljön, samhället och annat, utan att ge mig in i debatter på sociala medier. Numera består dessa ändå bara av troll som slänger halmgubbar omkring sig och hävdar att klimatkrisen är en myt och att lusten att gruppvåldta svenska kvinnor ligger i generna hos utomnordiska män. Det går inte att debattera med sådana människor. Det finns också en stor grupp människor som, enligt sig själva, kämpar hårt och aktivt mot rasism och annat. Det brukar fungera så att de hålls i en av tusen antirasistiska grupper på Facebook, vid namn ”Vi som inte röstar på SD” eller ”Vad som helst utom SD” eller nått liknande. I den gruppen lägger de så ut artiklar om Sd-politiker som sagt något rasistiskt, gärna med utropet. ”Dessa svin! Sa jag inte att de var rasister, VA?!?!??!”

Sen att alla vet detta redan, och att artikeln är fem år gammal, verkar inte vara viktigt. Alla pratar upprört en stund, med stora bokstäver, sen råder stiltje tills nästa utrop och gamla artikel delas.

Nej, jag orkar inte. Folk är så ofta blinda, de tänker inte. Och samhället har i årtionden jobbat på bra med att hjärntvätta sina invånare.

Jag orkar inte.

Istället försöker jag odla min egen ork. Skapa, läsa, göra roliga saker. Det är ju inte alltid så lätt, men det kan vara livsviktigt. Det krångliga med att vara autistisk är dock att det är så lätt att snöa in på saker. Jag har lärt mig att hantera det till en viss grad, men det går inte alltid. Sålunda har jag de senaste dagarna startat en biosfär i en gammal burk, samt håller på att lära mig om hydroponisk odling.

Varför?

Inte fan vet jag … Min hjärna tyckte att det var en bra idé.

Och så distraherar det mig från verklighetens tragik.

Att älska sina barn så du går sönder

Vissa beslut är lätta, andra är överjordiskt svåra. Beslut som rör dina barn kan vara det svåraste du någonsin ställs inför.

Hur förklarar du för dina barn att de inte längre kan bo hos dig? Hur förklarar du att du kommer att flytta över femtio mil från dem? Det går inte. Eller, det går, men just nu kan jag inte ta in hur. Det gör för ont, och det är så mycket annat som gjort ont på sistone. Dock överskuggar detta allt. Det är mina barn. Det hjälper inte att de inte är små, det hjälper inte att en av dem redan flyttat hemifrån. De behöver mig. De är inte som andra barn. Jag vill vara nära dem. Men jag är för trasig och för fattig för att bo kvar där jag bor.

Min rädsla har i alla år varit deras far, hur arg han skulle bli, hur väldigt arg han kommer att bli på mig. Jag är fortfarande rädd, väldigt rädd för det. Men det spelar inte längre någon roll. Jag har inget val. Jag har inte råd att bo kvar, har inte råd med någon annan lägenhet i närheten. Jag mår för dåligt för att göra något alls. Jag existerar i en konstant ångest som bara dämpas stundtals för att sedan komma tillbaka med dubblad styrka. Jag kan analysera och gå igenom saker, älta upp och ner och ut och in, det hjälper inte. Det hjälper inte att jag vet varför det blev så här, det hjälper inte att felet inte är mitt.

Jag kommer att behöva flytta ifrån mina barn och det är som att slita hjärtat ur kroppen. När jag flyttar kommer de inte att höra av sig. De har inte den förmågan, och deras far har sedan många år hjärntvättat dem också, på sätt och vis. Jag vet att de älskar mig, men jag är inte helt och hållet en tillräknelig människa för dem.

Jag funderar och funderar, tänker, vänder på saker, funderar ett varv till. Dock ser jag ingen annan lösning. Bilen håller på att gå sönder igen. Jag har inte råd att reparera den. Hyran har höjts, parkeringsavgiften likaså. Nu höjs elen också. Det som inte höjs är min sjukersättning. Jag klarar mig på väldigt lite pengar, och det har gått förvånansvärt bra. Men nu går det inte längre, inte mer en hyra på närmare niotusen kronor. Soc vill inte betala, de tycker att min hyra är för hög och att barnen kan bo hos sin far. Jamen dåså.

Jag har fortfarande svårt att ta det faktiska beslutet.

En bättre dag

Det är en bättre dag idag. Jag har klarat av samvaro, många människor på samma plats, att äta under mindre ordnade former och mycket mer. Några konstiga samtal har det blivit. Jag är en mästare på att vara udda och tafatt. Awkward. Men det är ok. Värdfamiljens bebis är fascinerad av mitt illgula nagellack. Två boxrar röjer runt och är överlyckliga, med viftande snärtande svansar. Laxen gick sönder på grillen men var jättegod, och så åt jag laktosfri gräddfil med gräslök.
Det är midsommar.

När autismen slår till

Jag är vanlig, tänker jag ibland. Nästan normal. Jag klarar ju en hel massa saker. Kan träffa folk (under rätt förutsättningar). Kan gå på festival (och däcka i veckor efteråt). Kan göra så mycket.
Sen slår stressen till, i en ovan situation, och hux flux ligger jag och gråter i vår lilla folkabuss, hungrig, utan kvällsmat, för att jag inte klarar av att stå i ett okänt kök och fixa en macka, med eget smör, eget bröd och egen ost. För att det känns konstigt och obekvämt, och som att jag inte borde eller får. Jag vet inte vilket smör som är vårt då jag inte var den som ställde in det i kylen. Jag vet inte om jag förväntas leta reda på fat och mugg själv eller om jag bör fråga. Stämningen är på något sätt så självklar att jag får panik och känner mig utanför fast jag vet att det inte är så.
Och så är jag trött. Trött efter en lång resa som blev dubbelt så lång på grund av köer, regn och felkörningar, där jag inte var skyldig till de två förstnämnda men väl de sistnämnda. Vi hann fram i tid till en fotbollsmatch min partner sett fram emot, och som jag sett fram emot att se med honom och resten av folket.
Istället fick jag alltså panik och ursäktade mig halvkvävt med att jag skulle ut och lägga mig i bussen.
Jag är dock jävligt bra på att maskera hur jag känner, så ingen anade nått.
Och jag som sett så fram emot detta vill nu mest av allt åka hem och drunkna i ångest ifred.

Sorg och ilska

Idag tog jag bort en vän på Facebook, vilken antagligen motsvarar att säga upp bekantskapen så här i de sociala mediernas tidevarv. Det gjorde ont. Väldigt ont. På flera sätt.

Jag är inte bortskämd med vänner, senast jag hade nära vänner var i högstadiet, och jag har insett såhär efteråt att de kanske inte var lika förtjusta i mig som jag var i dem. Jag hade ingen aning om min Aspergerdiagnos då, och mina minnen av den tiden, mina vänskapsminnen, är ljusa. Annat jobbigt hände då, men mina vänner fanns. Och sen gick vi ut nian, och de fortsatte till gymnasiet, och jag, som var autistisk och råkat ut för en idiot till syokonsulent gick inte vidare till gymnasiet.

Åren som följde träffade jag mitt ex, flyttade hemifrån, började plugga på komvux och annat. Jag ringde mina vänner, jag hörde av mig till mina vänner, jag ville ju fortsätta umgås.

De hörde aldrig av sig till mig. En av dem kom på mitt bröllop. Jag har idag ingen kontakt med dem, och det är synd. Jag hade velat veta hur de egentligen såg på vår vänskap, på mig. Om inte annat för att lära mig något.

Men jag kommer ifrån ämnet...

Vännen jag tog bort idag hade jag kämpat att umgås normalt med, jag gick många gånger med på att ses även då jag pga utmattning mm inte orkade, för jag ville inte förlora en vän igen. Men så började min vän gå på min partner i olika diskussioner. Jag förstod ingenting. Ingenting alls. Jag trodde det var ett misstag i stundens hetta, men det dök upp några gånger för mycket. Jag funderade. Samtidigt började en person närstående till min vän gå in och skriva lite förvirrande kommentarer på vissa saker jag delade på Facebook. Konstigt, men alla är ju olika. Jag förstod inte vad som menades, men tänkte att hen kanske bara uttryckte sig lite otydlig. När det hände en gång till, under ett inlägg där jag länkat till en väldigt tydlig och väldigt lättförståelig artikel så kom personen in igen och skrev en otydlig kommentar, som möjligtvis var någon mindre otydlig än förut. Dock till det mer negativa hållet. Det kändes jobbigt men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra åt saken. Jag var och är så utmattad just nu. På gränsen att falla ner i ett djupt hål, och ångesten äter mig levande. Jag orkade inte ta tag i saken. Min partner tog tag i saken och frågade vad som menades, och personen svarade på ett sätt som plötsligt gjorde det väldigt tydligt att den inledande kommentaren hade varit ett totalt förkastande av allt som stod i artikeln jag delade. Dock framfördes det som att artikel var otydlig och orättvis. Jag såg plötsligt klart, men blev ännu tröttare, och sjönk ännu djupare ned i mitt hål. Det var så väldigt jobbigt och jag var så väldigt ledsen. Detta är ju en person som är väldigt viktig för min vän. En person jag har varit väldigt glad att min vän har.

Det hände för någon dag sedan. Och så kom då idag.

Jag och min partner hade tidigare kommenterat en länk någon helt annan person delat, min partner först, sen jag. Vi hade uppmärksammat en sak vi tyckte var lite lustig, och konstaterade det.
Det var inget negativt, det var ett neutralt påpekande eftersom vi tyckte det var intressant. Dessa kommentarer skedde också för någon dag sedan. Idag kom min vän in och skrev en kommentar som jag tyckte kändes ganska så hätsk. Jag blev förvånad. Min vän tyckte att vi var onödigt negativa, och avslutade med en liten syrlighet. Jag blev helt paff och svarade genast och förklarade hur vi menade och såg på saken. Och fick ett svar till om bland annat att min partner alltid är så negativ i allt som skrivs. Och jag orkade inte mer. Jag blev så jäkla ledsen. Denna människa som jag trodde var min vän, var helt uppenbarligen inte det.

Så jag tog bort min vän från Facebook.
Och det gör ont.

Men jag har min bästa vän kvar. Kanske är jag inte skapt för att ha nära vänner annat än den jag är tillsammans med. Är det så, så är det så.

Jag har funderat mycket i flera timmar nu. Något jag rent generellt tycker ha ökat på sociala medier är att det inte finns något neutralläge längre. Skriver du något neutralt tror folk att du är negativ. Allt måste innehålla tio ton socker med lite glitterströssel på toppen, annars anklagas du för att vara negativ, bitter och arg. Jag orkar fan inte, jag vill vara neutral i fred, och min partners sätt att skriva är en lisa. Ibland skrivs det argt, ibland, glatt, och ibland neutralt. Inget lull, inga omskrivningar, inget tjo och tjim om det inte är just det som avses. Jag vet att många stör sig på min partner på grund av vissa kommentarer, min partner kan vara väldigt rak, och även otrevlig ibland. När folk har varit otrevliga först. Men framförallt rak, faktamässig och inte lismande och gullande. Jag älskar det och jag älskar min partner.

Jag är ändå ledsen just nu.

Glest

Herrejävlar vad jag glömmer bort denna stackars blogg.
Minnesproblem och utmattning bidrar. Hoppas på bättring. Lever ju än.
Ha.
Ha.