Vissa beslut är lätta, andra är
överjordiskt svåra. Beslut som rör dina barn kan vara det svåraste
du någonsin ställs inför.
Hur förklarar du för dina barn att de
inte längre kan bo hos dig? Hur förklarar du att du kommer att
flytta över femtio mil från dem? Det går inte. Eller, det går,
men just nu kan jag inte ta in hur. Det gör för ont, och det är så
mycket annat som gjort ont på sistone. Dock överskuggar detta allt.
Det är mina barn. Det hjälper inte att de inte är små, det
hjälper inte att en av dem redan flyttat hemifrån. De behöver mig.
De är inte som andra barn. Jag vill vara nära dem. Men jag är för
trasig och för fattig för att bo kvar där jag bor.
Min rädsla har i alla år varit deras
far, hur arg han skulle bli, hur väldigt arg han kommer att bli på
mig. Jag är fortfarande rädd, väldigt rädd för det. Men det
spelar inte längre någon roll. Jag har inget val. Jag har inte råd
att bo kvar, har inte råd med någon annan lägenhet i närheten.
Jag mår för dåligt för att göra något alls. Jag existerar i en
konstant ångest som bara dämpas stundtals för att sedan komma
tillbaka med dubblad styrka. Jag kan analysera och gå igenom saker,
älta upp och ner och ut och in, det hjälper inte. Det hjälper inte
att jag vet varför det blev så här, det hjälper inte att felet
inte är mitt.
Jag kommer att behöva flytta ifrån
mina barn och det är som att slita hjärtat ur kroppen. När jag
flyttar kommer de inte att höra av sig. De har inte den förmågan,
och deras far har sedan många år hjärntvättat dem också, på
sätt och vis. Jag vet att de älskar mig, men jag är inte helt och
hållet en tillräknelig människa för dem.
Jag funderar och funderar, tänker,
vänder på saker, funderar ett varv till. Dock ser jag ingen annan
lösning. Bilen håller på att gå sönder igen. Jag har inte råd
att reparera den. Hyran har höjts, parkeringsavgiften likaså. Nu
höjs elen också. Det som inte höjs är min sjukersättning. Jag
klarar mig på väldigt lite pengar, och det har gått förvånansvärt
bra. Men nu går det inte längre, inte mer en hyra på närmare
niotusen kronor. Soc vill inte betala, de tycker att min hyra är för
hög och att barnen kan bo hos sin far. Jamen dåså.
Jag har fortfarande svårt att ta det
faktiska beslutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar