Sorg och ilska

Idag tog jag bort en vän på Facebook, vilken antagligen motsvarar att säga upp bekantskapen så här i de sociala mediernas tidevarv. Det gjorde ont. Väldigt ont. På flera sätt.

Jag är inte bortskämd med vänner, senast jag hade nära vänner var i högstadiet, och jag har insett såhär efteråt att de kanske inte var lika förtjusta i mig som jag var i dem. Jag hade ingen aning om min Aspergerdiagnos då, och mina minnen av den tiden, mina vänskapsminnen, är ljusa. Annat jobbigt hände då, men mina vänner fanns. Och sen gick vi ut nian, och de fortsatte till gymnasiet, och jag, som var autistisk och råkat ut för en idiot till syokonsulent gick inte vidare till gymnasiet.

Åren som följde träffade jag mitt ex, flyttade hemifrån, började plugga på komvux och annat. Jag ringde mina vänner, jag hörde av mig till mina vänner, jag ville ju fortsätta umgås.

De hörde aldrig av sig till mig. En av dem kom på mitt bröllop. Jag har idag ingen kontakt med dem, och det är synd. Jag hade velat veta hur de egentligen såg på vår vänskap, på mig. Om inte annat för att lära mig något.

Men jag kommer ifrån ämnet...

Vännen jag tog bort idag hade jag kämpat att umgås normalt med, jag gick många gånger med på att ses även då jag pga utmattning mm inte orkade, för jag ville inte förlora en vän igen. Men så började min vän gå på min partner i olika diskussioner. Jag förstod ingenting. Ingenting alls. Jag trodde det var ett misstag i stundens hetta, men det dök upp några gånger för mycket. Jag funderade. Samtidigt började en person närstående till min vän gå in och skriva lite förvirrande kommentarer på vissa saker jag delade på Facebook. Konstigt, men alla är ju olika. Jag förstod inte vad som menades, men tänkte att hen kanske bara uttryckte sig lite otydlig. När det hände en gång till, under ett inlägg där jag länkat till en väldigt tydlig och väldigt lättförståelig artikel så kom personen in igen och skrev en otydlig kommentar, som möjligtvis var någon mindre otydlig än förut. Dock till det mer negativa hållet. Det kändes jobbigt men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra åt saken. Jag var och är så utmattad just nu. På gränsen att falla ner i ett djupt hål, och ångesten äter mig levande. Jag orkade inte ta tag i saken. Min partner tog tag i saken och frågade vad som menades, och personen svarade på ett sätt som plötsligt gjorde det väldigt tydligt att den inledande kommentaren hade varit ett totalt förkastande av allt som stod i artikeln jag delade. Dock framfördes det som att artikel var otydlig och orättvis. Jag såg plötsligt klart, men blev ännu tröttare, och sjönk ännu djupare ned i mitt hål. Det var så väldigt jobbigt och jag var så väldigt ledsen. Detta är ju en person som är väldigt viktig för min vän. En person jag har varit väldigt glad att min vän har.

Det hände för någon dag sedan. Och så kom då idag.

Jag och min partner hade tidigare kommenterat en länk någon helt annan person delat, min partner först, sen jag. Vi hade uppmärksammat en sak vi tyckte var lite lustig, och konstaterade det.
Det var inget negativt, det var ett neutralt påpekande eftersom vi tyckte det var intressant. Dessa kommentarer skedde också för någon dag sedan. Idag kom min vän in och skrev en kommentar som jag tyckte kändes ganska så hätsk. Jag blev förvånad. Min vän tyckte att vi var onödigt negativa, och avslutade med en liten syrlighet. Jag blev helt paff och svarade genast och förklarade hur vi menade och såg på saken. Och fick ett svar till om bland annat att min partner alltid är så negativ i allt som skrivs. Och jag orkade inte mer. Jag blev så jäkla ledsen. Denna människa som jag trodde var min vän, var helt uppenbarligen inte det.

Så jag tog bort min vän från Facebook.
Och det gör ont.

Men jag har min bästa vän kvar. Kanske är jag inte skapt för att ha nära vänner annat än den jag är tillsammans med. Är det så, så är det så.

Jag har funderat mycket i flera timmar nu. Något jag rent generellt tycker ha ökat på sociala medier är att det inte finns något neutralläge längre. Skriver du något neutralt tror folk att du är negativ. Allt måste innehålla tio ton socker med lite glitterströssel på toppen, annars anklagas du för att vara negativ, bitter och arg. Jag orkar fan inte, jag vill vara neutral i fred, och min partners sätt att skriva är en lisa. Ibland skrivs det argt, ibland, glatt, och ibland neutralt. Inget lull, inga omskrivningar, inget tjo och tjim om det inte är just det som avses. Jag vet att många stör sig på min partner på grund av vissa kommentarer, min partner kan vara väldigt rak, och även otrevlig ibland. När folk har varit otrevliga först. Men framförallt rak, faktamässig och inte lismande och gullande. Jag älskar det och jag älskar min partner.

Jag är ändå ledsen just nu.