Jag skulle vilja skriva om
mänsklighetens stora lust att förstöra för sig själv, men jag
orkar inte. Det är för deprimerande. Istället gör jag vad jag kan
för miljön, samhället och annat, utan att ge mig in i debatter på
sociala medier. Numera består dessa ändå bara av troll som slänger
halmgubbar omkring sig och hävdar att klimatkrisen är en myt och
att lusten att gruppvåldta svenska kvinnor ligger i generna hos
utomnordiska män. Det går inte att debattera med sådana människor.
Det finns också en stor grupp människor som, enligt sig själva,
kämpar hårt och aktivt mot rasism och annat. Det brukar fungera så
att de hålls i en av tusen antirasistiska grupper på Facebook, vid
namn ”Vi som inte röstar på SD” eller ”Vad som helst utom SD”
eller nått liknande. I den gruppen lägger de så ut artiklar om
Sd-politiker som sagt något rasistiskt, gärna med utropet. ”Dessa
svin! Sa jag inte att de var rasister, VA?!?!??!”
Sen att alla vet detta redan, och att
artikeln är fem år gammal, verkar inte vara viktigt. Alla pratar
upprört en stund, med stora bokstäver, sen råder stiltje tills
nästa utrop och gamla artikel delas.
Nej, jag orkar inte. Folk är så ofta
blinda, de tänker inte. Och samhället har i årtionden jobbat på
bra med att hjärntvätta sina invånare.
Jag orkar inte.
Istället försöker jag odla min egen
ork. Skapa, läsa, göra roliga saker. Det är ju inte alltid så
lätt, men det kan vara livsviktigt. Det krångliga med att vara
autistisk är dock att det är så lätt att snöa in på saker. Jag
har lärt mig att hantera det till en viss grad, men det går inte
alltid. Sålunda har jag de senaste dagarna startat en biosfär i en
gammal burk, samt håller på att lära mig om hydroponisk odling.
Varför?
Inte fan vet jag … Min hjärna tyckte
att det var en bra idé.
Och så distraherar det mig från
verklighetens tragik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar