När debatteringsorken tar slut

Jag skulle vilja skriva om mänsklighetens stora lust att förstöra för sig själv, men jag orkar inte. Det är för deprimerande. Istället gör jag vad jag kan för miljön, samhället och annat, utan att ge mig in i debatter på sociala medier. Numera består dessa ändå bara av troll som slänger halmgubbar omkring sig och hävdar att klimatkrisen är en myt och att lusten att gruppvåldta svenska kvinnor ligger i generna hos utomnordiska män. Det går inte att debattera med sådana människor. Det finns också en stor grupp människor som, enligt sig själva, kämpar hårt och aktivt mot rasism och annat. Det brukar fungera så att de hålls i en av tusen antirasistiska grupper på Facebook, vid namn ”Vi som inte röstar på SD” eller ”Vad som helst utom SD” eller nått liknande. I den gruppen lägger de så ut artiklar om Sd-politiker som sagt något rasistiskt, gärna med utropet. ”Dessa svin! Sa jag inte att de var rasister, VA?!?!??!”

Sen att alla vet detta redan, och att artikeln är fem år gammal, verkar inte vara viktigt. Alla pratar upprört en stund, med stora bokstäver, sen råder stiltje tills nästa utrop och gamla artikel delas.

Nej, jag orkar inte. Folk är så ofta blinda, de tänker inte. Och samhället har i årtionden jobbat på bra med att hjärntvätta sina invånare.

Jag orkar inte.

Istället försöker jag odla min egen ork. Skapa, läsa, göra roliga saker. Det är ju inte alltid så lätt, men det kan vara livsviktigt. Det krångliga med att vara autistisk är dock att det är så lätt att snöa in på saker. Jag har lärt mig att hantera det till en viss grad, men det går inte alltid. Sålunda har jag de senaste dagarna startat en biosfär i en gammal burk, samt håller på att lära mig om hydroponisk odling.

Varför?

Inte fan vet jag … Min hjärna tyckte att det var en bra idé.

Och så distraherar det mig från verklighetens tragik.

Att älska sina barn så du går sönder

Vissa beslut är lätta, andra är överjordiskt svåra. Beslut som rör dina barn kan vara det svåraste du någonsin ställs inför.

Hur förklarar du för dina barn att de inte längre kan bo hos dig? Hur förklarar du att du kommer att flytta över femtio mil från dem? Det går inte. Eller, det går, men just nu kan jag inte ta in hur. Det gör för ont, och det är så mycket annat som gjort ont på sistone. Dock överskuggar detta allt. Det är mina barn. Det hjälper inte att de inte är små, det hjälper inte att en av dem redan flyttat hemifrån. De behöver mig. De är inte som andra barn. Jag vill vara nära dem. Men jag är för trasig och för fattig för att bo kvar där jag bor.

Min rädsla har i alla år varit deras far, hur arg han skulle bli, hur väldigt arg han kommer att bli på mig. Jag är fortfarande rädd, väldigt rädd för det. Men det spelar inte längre någon roll. Jag har inget val. Jag har inte råd att bo kvar, har inte råd med någon annan lägenhet i närheten. Jag mår för dåligt för att göra något alls. Jag existerar i en konstant ångest som bara dämpas stundtals för att sedan komma tillbaka med dubblad styrka. Jag kan analysera och gå igenom saker, älta upp och ner och ut och in, det hjälper inte. Det hjälper inte att jag vet varför det blev så här, det hjälper inte att felet inte är mitt.

Jag kommer att behöva flytta ifrån mina barn och det är som att slita hjärtat ur kroppen. När jag flyttar kommer de inte att höra av sig. De har inte den förmågan, och deras far har sedan många år hjärntvättat dem också, på sätt och vis. Jag vet att de älskar mig, men jag är inte helt och hållet en tillräknelig människa för dem.

Jag funderar och funderar, tänker, vänder på saker, funderar ett varv till. Dock ser jag ingen annan lösning. Bilen håller på att gå sönder igen. Jag har inte råd att reparera den. Hyran har höjts, parkeringsavgiften likaså. Nu höjs elen också. Det som inte höjs är min sjukersättning. Jag klarar mig på väldigt lite pengar, och det har gått förvånansvärt bra. Men nu går det inte längre, inte mer en hyra på närmare niotusen kronor. Soc vill inte betala, de tycker att min hyra är för hög och att barnen kan bo hos sin far. Jamen dåså.

Jag har fortfarande svårt att ta det faktiska beslutet.

En bättre dag

Det är en bättre dag idag. Jag har klarat av samvaro, många människor på samma plats, att äta under mindre ordnade former och mycket mer. Några konstiga samtal har det blivit. Jag är en mästare på att vara udda och tafatt. Awkward. Men det är ok. Värdfamiljens bebis är fascinerad av mitt illgula nagellack. Två boxrar röjer runt och är överlyckliga, med viftande snärtande svansar. Laxen gick sönder på grillen men var jättegod, och så åt jag laktosfri gräddfil med gräslök.
Det är midsommar.

När autismen slår till

Jag är vanlig, tänker jag ibland. Nästan normal. Jag klarar ju en hel massa saker. Kan träffa folk (under rätt förutsättningar). Kan gå på festival (och däcka i veckor efteråt). Kan göra så mycket.
Sen slår stressen till, i en ovan situation, och hux flux ligger jag och gråter i vår lilla folkabuss, hungrig, utan kvällsmat, för att jag inte klarar av att stå i ett okänt kök och fixa en macka, med eget smör, eget bröd och egen ost. För att det känns konstigt och obekvämt, och som att jag inte borde eller får. Jag vet inte vilket smör som är vårt då jag inte var den som ställde in det i kylen. Jag vet inte om jag förväntas leta reda på fat och mugg själv eller om jag bör fråga. Stämningen är på något sätt så självklar att jag får panik och känner mig utanför fast jag vet att det inte är så.
Och så är jag trött. Trött efter en lång resa som blev dubbelt så lång på grund av köer, regn och felkörningar, där jag inte var skyldig till de två förstnämnda men väl de sistnämnda. Vi hann fram i tid till en fotbollsmatch min partner sett fram emot, och som jag sett fram emot att se med honom och resten av folket.
Istället fick jag alltså panik och ursäktade mig halvkvävt med att jag skulle ut och lägga mig i bussen.
Jag är dock jävligt bra på att maskera hur jag känner, så ingen anade nått.
Och jag som sett så fram emot detta vill nu mest av allt åka hem och drunkna i ångest ifred.

Sorg och ilska

Idag tog jag bort en vän på Facebook, vilken antagligen motsvarar att säga upp bekantskapen så här i de sociala mediernas tidevarv. Det gjorde ont. Väldigt ont. På flera sätt.

Jag är inte bortskämd med vänner, senast jag hade nära vänner var i högstadiet, och jag har insett såhär efteråt att de kanske inte var lika förtjusta i mig som jag var i dem. Jag hade ingen aning om min Aspergerdiagnos då, och mina minnen av den tiden, mina vänskapsminnen, är ljusa. Annat jobbigt hände då, men mina vänner fanns. Och sen gick vi ut nian, och de fortsatte till gymnasiet, och jag, som var autistisk och råkat ut för en idiot till syokonsulent gick inte vidare till gymnasiet.

Åren som följde träffade jag mitt ex, flyttade hemifrån, började plugga på komvux och annat. Jag ringde mina vänner, jag hörde av mig till mina vänner, jag ville ju fortsätta umgås.

De hörde aldrig av sig till mig. En av dem kom på mitt bröllop. Jag har idag ingen kontakt med dem, och det är synd. Jag hade velat veta hur de egentligen såg på vår vänskap, på mig. Om inte annat för att lära mig något.

Men jag kommer ifrån ämnet...

Vännen jag tog bort idag hade jag kämpat att umgås normalt med, jag gick många gånger med på att ses även då jag pga utmattning mm inte orkade, för jag ville inte förlora en vän igen. Men så började min vän gå på min partner i olika diskussioner. Jag förstod ingenting. Ingenting alls. Jag trodde det var ett misstag i stundens hetta, men det dök upp några gånger för mycket. Jag funderade. Samtidigt började en person närstående till min vän gå in och skriva lite förvirrande kommentarer på vissa saker jag delade på Facebook. Konstigt, men alla är ju olika. Jag förstod inte vad som menades, men tänkte att hen kanske bara uttryckte sig lite otydlig. När det hände en gång till, under ett inlägg där jag länkat till en väldigt tydlig och väldigt lättförståelig artikel så kom personen in igen och skrev en otydlig kommentar, som möjligtvis var någon mindre otydlig än förut. Dock till det mer negativa hållet. Det kändes jobbigt men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra åt saken. Jag var och är så utmattad just nu. På gränsen att falla ner i ett djupt hål, och ångesten äter mig levande. Jag orkade inte ta tag i saken. Min partner tog tag i saken och frågade vad som menades, och personen svarade på ett sätt som plötsligt gjorde det väldigt tydligt att den inledande kommentaren hade varit ett totalt förkastande av allt som stod i artikeln jag delade. Dock framfördes det som att artikel var otydlig och orättvis. Jag såg plötsligt klart, men blev ännu tröttare, och sjönk ännu djupare ned i mitt hål. Det var så väldigt jobbigt och jag var så väldigt ledsen. Detta är ju en person som är väldigt viktig för min vän. En person jag har varit väldigt glad att min vän har.

Det hände för någon dag sedan. Och så kom då idag.

Jag och min partner hade tidigare kommenterat en länk någon helt annan person delat, min partner först, sen jag. Vi hade uppmärksammat en sak vi tyckte var lite lustig, och konstaterade det.
Det var inget negativt, det var ett neutralt påpekande eftersom vi tyckte det var intressant. Dessa kommentarer skedde också för någon dag sedan. Idag kom min vän in och skrev en kommentar som jag tyckte kändes ganska så hätsk. Jag blev förvånad. Min vän tyckte att vi var onödigt negativa, och avslutade med en liten syrlighet. Jag blev helt paff och svarade genast och förklarade hur vi menade och såg på saken. Och fick ett svar till om bland annat att min partner alltid är så negativ i allt som skrivs. Och jag orkade inte mer. Jag blev så jäkla ledsen. Denna människa som jag trodde var min vän, var helt uppenbarligen inte det.

Så jag tog bort min vän från Facebook.
Och det gör ont.

Men jag har min bästa vän kvar. Kanske är jag inte skapt för att ha nära vänner annat än den jag är tillsammans med. Är det så, så är det så.

Jag har funderat mycket i flera timmar nu. Något jag rent generellt tycker ha ökat på sociala medier är att det inte finns något neutralläge längre. Skriver du något neutralt tror folk att du är negativ. Allt måste innehålla tio ton socker med lite glitterströssel på toppen, annars anklagas du för att vara negativ, bitter och arg. Jag orkar fan inte, jag vill vara neutral i fred, och min partners sätt att skriva är en lisa. Ibland skrivs det argt, ibland, glatt, och ibland neutralt. Inget lull, inga omskrivningar, inget tjo och tjim om det inte är just det som avses. Jag vet att många stör sig på min partner på grund av vissa kommentarer, min partner kan vara väldigt rak, och även otrevlig ibland. När folk har varit otrevliga först. Men framförallt rak, faktamässig och inte lismande och gullande. Jag älskar det och jag älskar min partner.

Jag är ändå ledsen just nu.