Abuse

So, it is hard times right now. We are avoiding contact with others, we isolate and hide in our homes, much of the time. And I have noticed that it affects me in a way I didn't realise.

Many who read this knows I have been in a relationship with mental abuse. Not everyone knows how long the relationship was, or how sever the abuse was.

Or, that there was also other kinds of abuse.

When experts talk about abuse in close relationships, they talk about a few different kinds (that often overlap and is intertwined). Physical, mental, sexual and ecomical, for instance.

I have experiened all but direct physical abuse. I say direct, because, when I went to therapy, my therapist told me that threats about physical violence also counts as physical violene. At first I didn't understand what he was talking about, but then he explained that for instance, when my ex got mad and smashed a hole in a bookshelf door, that was a threat. He didn't have to say it or even hint it by then. I got scared, I paniced. I became easier to control again. He probably didn't even think of it or plan it. They don't always do that. They are so in tune with you, it goes on instinct.

The whole relationship I felt unsure and afraid. The later years I was actively scared, 24/7. And I didn't know why. I didn't know at that point what was happening to me. I was so brainwashed, I thought there was something wrong with me. That I was doing something. My ex used to call me egoistic and self centered. I even went to see a psycologist to help me not be so egoistic. He probably didn't understand why I was there. (Also, he was an idiot, he should have understood what was going on by the things I told him.)

I have been brainwashed. I mean that litteraly. It's in the medical journal about my stress diagnos I think. I have been subjected to gaslighting. I have been raped. I have been controlled. I have trauma. PTSD. CPTSD. I have repressed memories. I get flashbacks. I have had people telling me that I sound so emotionless when I talk about this. That I dont seem to suffer from it. That maybe, I am exaggerating or even lying.

If you have no experience of trauma you should shut up. 

It is so hard to talk about this, so very hard, you have no idea. Sometimes, I have to focus all my will power to say these things. And I want to talk about it, sort of naturaly, if that makes sense. I don't want it to be a ”forbidden” topic. This hurts people. People die from mental abuse as well. Just not in the same way. But..

… Have you ever been in a car, on the highway, going at about 120 km/h, and your abuser is talking to you, using all his skills, and you feel dead. You feel like you are already dead. You don't see a way out. You grab the door handle of the car and you... just want to open it. Throw yourself out in the highway. You don't want to exist anymore.

I have.

I have had my hand on that door handle many times. I have unbuckled my seatbelt about three times, I think. I don't remember. I have quite a lot of memory loss from those incidents. The thought of my kids helped me to not throw myself out in the traffic.

Why am I writing this now you ask? Isn't there more important things in the world right now? Shouldn't we all focus on the pandemic instead?

Well.. the pandemic is actually what made me write this. Since this whole thing started, most people have likely been feeling (in addition too all other things they've been feeling) a low key, constant stress, of the fight or flight kind. Quite natural under the circumstances. But for people with trauma this can be really devastating. When you are used to live with that low key fight or flight stress, panic etc, from before, it takes a rather big toll on you. It awakens memories. It makes you react to things in weird ways.

I am developing a depression. My stress is getting worse again. I am not well.

But it doesn't really show. Unless you know me very, very well. And, I am not the only one with these experiences. We are many. And then there are the people that right now are in an abusive relationship. They are many. So many you wouldn't believe. And, again, we hear a lot of how domestic abuse has gone up horribly during this time of isolation. This is scary, horrifying. and, again, the reports mostly show physical abuse. only.

The hidden numbers are uncountable. The different kinds of aid, and help solutions and ways to secretly report are so wonderful, but also, not always the best way for all kinds of abuse. We who have no physical scars are often overlooked. And sadly (which is not Corona related), we are often not believed or seen as abuse victims at all.

I just want you to be aware. Be there. Look out for your fellow humans. We are all valid and we deserve to be treated decently.

Oh, and btw. 20 years. That's how long my abusive relationship was.

Tankar om flytt

Det tar på krafterna att flytta, speciellt när flytten är utdragen, väldigt emotionell och speciellt för den som redan är trasig efter år av stress, kronisk utmattning, kronisk värk, diverse sjukdomar och annat. Jag kommer att ägna hela Januari åt att flytta. Jag har förberett mig hela hösten.

Ändå är det så outsägligt jobbigt. Det dränerar mig helt. Gamla trauman gör sig påminda, min PTSD gör sig påmind fem gånger i kvarten, och reumatismmedicinen verkar inte lika bra som förr.

Jag är så nära målet, att äntligen flytta från denna ort, till mannen jag älskar. Men det är jobbigt. Jag kommer att bo så långt från mina barn. Mina underbara barn, som behöver mig fortfarande fast de är så stora. Mina barn som har en far som är .. tja...

Mina barn, som jag går sönder när jag tänker på just nu, det sliter mig i bitar och jag vill yla ut min sorg och förtvivlan mot månen, för jag är så rädd att något ska hända dem, attde ska må dåligt, bli skadade...

jag är så rädd … en av dem har försökt begå självmord i yngre ålder. Jag har levt i fasa ända sen den gången, så rädd att det ska hända igen. Att det ska lyckas denna gång.

Att mitt barn ska dö. Att mina barn ska dö.

Jag är väl medveten om hur dramatisk jag låter, men situationen är speciell, och min nuvarande utmattning gör att jag inte kan filtrera varken intryck eller känslor.

Jag är så oändligt, otroligt trött.

Mitt barn har blivit stort

Mitt äldsta barn har blivit stort. Vuxen. Ung vuxen i och för sig, men ändå. Det är så underbart, så fantastiskt och så härligt att uppleva när hen pratar om saker som matlagning, och hur en gjutjärnspanna ska skötas.

Men ändå finns ångesten där. Kommer hen att klara sig? Hur blir det med jobb, ekonomi, boende? Jag är så rädd att hen förtränger vissa saker för att de är för jobbiga, och samtidigt blir jag arg på mig själv för att jag inte har tillit fullt ut. Hur ska du göra som förälder när du vet hur det har varit historiskt sett? När du vet att ditt barn tidigare förträngt saker som är jobbiga ända tills de kraschat rakt in i verkligheten med en hård jävla smäll som kunnat rasera en hel värld?

Jag älskar mitt barn så att det gör ont. Och jag vill låta mitt barn stå på egna ben, samtidigt som jag vill hjälpa. Jag vill finnas där, i bakgrunden, för att kunna fånga upp om allt skiter sig. Och det som är extra jobbigt är att just det har jag inte ekonomisk möjlighet till. Jag har inga pengar. Jag kan inte hjälpa. Hela mitt väsen skriker att jag måste förebygga, fixa, säga åt barnet..att.. en hel massa saker. Men det fungerar inte så. Jag gör det jag kan. Finns där som stöd. Finns ett telefonsamtal bort. Finns på diverse appar på mobilen, spelappar, och annat. Barnet vägrar mer aktiv hjälp. Och jag har inte råd med den akuta kraschhjälpen, om den behövs. Det är så enormt ångestframkallande. Men det är så verkligheten ser ut.

Det finns ju så mycket att glädjas åt också. Promenader, gemensamma intressen. Prat om foto, spel, teknik och annat. Nörderi om gamla spelkonsoler och datorer. Jag har världens underbaraste unge, och jag är så lycklig! Och så rädd.

Citat från verkligheten

”Måste du sminka dig, du ser ut som en tvättbjörn.” Efter en försiktig vända med mascara.
”Haha, raccoon!” De påföljande gångerna med smink.
”Jag föraktar folk som dricker.” Efter att jag försiktigt smakat på nyårschampanjen.

”Måste du ha så speciella kläder, det är billigare att vi köper likadana på Jula.” Jag behövde ny jacka, eller nya byxor, eller nya skor.
”Du får inte klippa håret av dig.” I skojfrisk ton.
”Jag menar det.” Fortfarande skojfrisk ton, men med allvar i blicken.

”Korthåriga kvinnor är så okvinnliga.” Varje gång vo träffat en korthårig kvinna.

”Jag tog första bästa.” Om hur vi träffades.
”Stora bröst i alla fall, haha, sa min bror. Haha.Hahahahahaha. Ha.” Berättar vad hans bror sagt efter att ha träffat mig första gången.

”Nu vill jag att du tackar min bror och ger honom en kram! Annars skäms jag.” Efter att vi fått hans brors gamla TV.

”Du är så egoistisk.”

”Du är så lat.”

”Du tänker bara på dig själv.” Jag ville köpa ett ritblock och ett par blyertspennor.

”Kan man tjäna pengar på det?” Varje gång jag var intresserad av något.

”Du städar inte ordentligt.” När jag var utbränd och hade svår värk.

Jag har fler citat. Kommer inte alltid ihåg alla. Det finns även mycket jag har förträngt. Det dyker upp minnen och detaljer ur minnen med jämna mellanrum.

Att älska sina barn så du går sönder

Vissa beslut är lätta, andra är överjordiskt svåra. Beslut som rör dina barn kan vara det svåraste du någonsin ställs inför.

Hur förklarar du för dina barn att de inte längre kan bo hos dig? Hur förklarar du att du kommer att flytta över femtio mil från dem? Det går inte. Eller, det går, men just nu kan jag inte ta in hur. Det gör för ont, och det är så mycket annat som gjort ont på sistone. Dock överskuggar detta allt. Det är mina barn. Det hjälper inte att de inte är små, det hjälper inte att en av dem redan flyttat hemifrån. De behöver mig. De är inte som andra barn. Jag vill vara nära dem. Men jag är för trasig och för fattig för att bo kvar där jag bor.

Min rädsla har i alla år varit deras far, hur arg han skulle bli, hur väldigt arg han kommer att bli på mig. Jag är fortfarande rädd, väldigt rädd för det. Men det spelar inte längre någon roll. Jag har inget val. Jag har inte råd att bo kvar, har inte råd med någon annan lägenhet i närheten. Jag mår för dåligt för att göra något alls. Jag existerar i en konstant ångest som bara dämpas stundtals för att sedan komma tillbaka med dubblad styrka. Jag kan analysera och gå igenom saker, älta upp och ner och ut och in, det hjälper inte. Det hjälper inte att jag vet varför det blev så här, det hjälper inte att felet inte är mitt.

Jag kommer att behöva flytta ifrån mina barn och det är som att slita hjärtat ur kroppen. När jag flyttar kommer de inte att höra av sig. De har inte den förmågan, och deras far har sedan många år hjärntvättat dem också, på sätt och vis. Jag vet att de älskar mig, men jag är inte helt och hållet en tillräknelig människa för dem.

Jag funderar och funderar, tänker, vänder på saker, funderar ett varv till. Dock ser jag ingen annan lösning. Bilen håller på att gå sönder igen. Jag har inte råd att reparera den. Hyran har höjts, parkeringsavgiften likaså. Nu höjs elen också. Det som inte höjs är min sjukersättning. Jag klarar mig på väldigt lite pengar, och det har gått förvånansvärt bra. Men nu går det inte längre, inte mer en hyra på närmare niotusen kronor. Soc vill inte betala, de tycker att min hyra är för hög och att barnen kan bo hos sin far. Jamen dåså.

Jag har fortfarande svårt att ta det faktiska beslutet.

När autismen slår till

Jag är vanlig, tänker jag ibland. Nästan normal. Jag klarar ju en hel massa saker. Kan träffa folk (under rätt förutsättningar). Kan gå på festival (och däcka i veckor efteråt). Kan göra så mycket.
Sen slår stressen till, i en ovan situation, och hux flux ligger jag och gråter i vår lilla folkabuss, hungrig, utan kvällsmat, för att jag inte klarar av att stå i ett okänt kök och fixa en macka, med eget smör, eget bröd och egen ost. För att det känns konstigt och obekvämt, och som att jag inte borde eller får. Jag vet inte vilket smör som är vårt då jag inte var den som ställde in det i kylen. Jag vet inte om jag förväntas leta reda på fat och mugg själv eller om jag bör fråga. Stämningen är på något sätt så självklar att jag får panik och känner mig utanför fast jag vet att det inte är så.
Och så är jag trött. Trött efter en lång resa som blev dubbelt så lång på grund av köer, regn och felkörningar, där jag inte var skyldig till de två förstnämnda men väl de sistnämnda. Vi hann fram i tid till en fotbollsmatch min partner sett fram emot, och som jag sett fram emot att se med honom och resten av folket.
Istället fick jag alltså panik och ursäktade mig halvkvävt med att jag skulle ut och lägga mig i bussen.
Jag är dock jävligt bra på att maskera hur jag känner, så ingen anade nått.
Och jag som sett så fram emot detta vill nu mest av allt åka hem och drunkna i ångest ifred.

Sorg och ilska

Idag tog jag bort en vän på Facebook, vilken antagligen motsvarar att säga upp bekantskapen så här i de sociala mediernas tidevarv. Det gjorde ont. Väldigt ont. På flera sätt.

Jag är inte bortskämd med vänner, senast jag hade nära vänner var i högstadiet, och jag har insett såhär efteråt att de kanske inte var lika förtjusta i mig som jag var i dem. Jag hade ingen aning om min Aspergerdiagnos då, och mina minnen av den tiden, mina vänskapsminnen, är ljusa. Annat jobbigt hände då, men mina vänner fanns. Och sen gick vi ut nian, och de fortsatte till gymnasiet, och jag, som var autistisk och råkat ut för en idiot till syokonsulent gick inte vidare till gymnasiet.

Åren som följde träffade jag mitt ex, flyttade hemifrån, började plugga på komvux och annat. Jag ringde mina vänner, jag hörde av mig till mina vänner, jag ville ju fortsätta umgås.

De hörde aldrig av sig till mig. En av dem kom på mitt bröllop. Jag har idag ingen kontakt med dem, och det är synd. Jag hade velat veta hur de egentligen såg på vår vänskap, på mig. Om inte annat för att lära mig något.

Men jag kommer ifrån ämnet...

Vännen jag tog bort idag hade jag kämpat att umgås normalt med, jag gick många gånger med på att ses även då jag pga utmattning mm inte orkade, för jag ville inte förlora en vän igen. Men så började min vän gå på min partner i olika diskussioner. Jag förstod ingenting. Ingenting alls. Jag trodde det var ett misstag i stundens hetta, men det dök upp några gånger för mycket. Jag funderade. Samtidigt började en person närstående till min vän gå in och skriva lite förvirrande kommentarer på vissa saker jag delade på Facebook. Konstigt, men alla är ju olika. Jag förstod inte vad som menades, men tänkte att hen kanske bara uttryckte sig lite otydlig. När det hände en gång till, under ett inlägg där jag länkat till en väldigt tydlig och väldigt lättförståelig artikel så kom personen in igen och skrev en otydlig kommentar, som möjligtvis var någon mindre otydlig än förut. Dock till det mer negativa hållet. Det kändes jobbigt men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra åt saken. Jag var och är så utmattad just nu. På gränsen att falla ner i ett djupt hål, och ångesten äter mig levande. Jag orkade inte ta tag i saken. Min partner tog tag i saken och frågade vad som menades, och personen svarade på ett sätt som plötsligt gjorde det väldigt tydligt att den inledande kommentaren hade varit ett totalt förkastande av allt som stod i artikeln jag delade. Dock framfördes det som att artikel var otydlig och orättvis. Jag såg plötsligt klart, men blev ännu tröttare, och sjönk ännu djupare ned i mitt hål. Det var så väldigt jobbigt och jag var så väldigt ledsen. Detta är ju en person som är väldigt viktig för min vän. En person jag har varit väldigt glad att min vän har.

Det hände för någon dag sedan. Och så kom då idag.

Jag och min partner hade tidigare kommenterat en länk någon helt annan person delat, min partner först, sen jag. Vi hade uppmärksammat en sak vi tyckte var lite lustig, och konstaterade det.
Det var inget negativt, det var ett neutralt påpekande eftersom vi tyckte det var intressant. Dessa kommentarer skedde också för någon dag sedan. Idag kom min vän in och skrev en kommentar som jag tyckte kändes ganska så hätsk. Jag blev förvånad. Min vän tyckte att vi var onödigt negativa, och avslutade med en liten syrlighet. Jag blev helt paff och svarade genast och förklarade hur vi menade och såg på saken. Och fick ett svar till om bland annat att min partner alltid är så negativ i allt som skrivs. Och jag orkade inte mer. Jag blev så jäkla ledsen. Denna människa som jag trodde var min vän, var helt uppenbarligen inte det.

Så jag tog bort min vän från Facebook.
Och det gör ont.

Men jag har min bästa vän kvar. Kanske är jag inte skapt för att ha nära vänner annat än den jag är tillsammans med. Är det så, så är det så.

Jag har funderat mycket i flera timmar nu. Något jag rent generellt tycker ha ökat på sociala medier är att det inte finns något neutralläge längre. Skriver du något neutralt tror folk att du är negativ. Allt måste innehålla tio ton socker med lite glitterströssel på toppen, annars anklagas du för att vara negativ, bitter och arg. Jag orkar fan inte, jag vill vara neutral i fred, och min partners sätt att skriva är en lisa. Ibland skrivs det argt, ibland, glatt, och ibland neutralt. Inget lull, inga omskrivningar, inget tjo och tjim om det inte är just det som avses. Jag vet att många stör sig på min partner på grund av vissa kommentarer, min partner kan vara väldigt rak, och även otrevlig ibland. När folk har varit otrevliga först. Men framförallt rak, faktamässig och inte lismande och gullande. Jag älskar det och jag älskar min partner.

Jag är ändå ledsen just nu.

Katten i handfatet

Det finns en speciell känsla som infinner sig en dag som denna, när jag, mitt i all värk, all trötthet, all ångest och all otillräcklighet, går in på toaletten för att titta till tumlaren som står och signalerar. Jag möts av det skira ljuset från en vårvintersol som sipprar in genom det frostade fönstret i duschen, och synen av en katt som ligger i handfatet och njuter av tumlarvärmen, och som när jag kommer in, tittar upp på mig och tillgivet blinkar osynkroniserat med ögonen. Jag böjer mig framåt, trots att hela ryggen och bröstkorgen skriker rakt ut i sitt pågående reumatiska skov, och kliar katten lite under hakan samtidigt som jag kisar i det nästan överjordiska ljuset. Då infinner den sig, känslan. Den säger att det finns en chans. Det finns ett hopp. Mitt i ångest, värk och oro inför framtiden. Mitt i utmattningens tunga steg och smärtornas blixtar. Mitt i hela min förtvivlan. Den finns där och jag tänker att kanske, kanske så kommer det att gå bra, mina barn kanske inte begår självmord när de blir vuxna och jag kanske inte kommer att dö ensam. Mänskligheten kanske inte dör i sviterna av miljöförstöring om femtio år.

Jag kanske klarar mig.

Det kanske inte är helt kört.

The ever ongoing story about life

And so, she panicked.

The reality right now was too much. Always problems, with money, with the kids, with all the conditions she had, with the pain and exhaustion. The kids themselves were no problem, but it killed her when they didn't feel well, when they were sad and depressed and nothing she did helped. There had been so many years. So many days. So many hours. She had hugged, listened, comforted. She had been to meetings in their schools, with doctors, psycologists. Working her ass off to make everything as good as possible. Constantly struggeling upphills. Like pissing against the wind.

And everytime she thought she could se something better in the future, when the future came, there was always something else. She had to defend her kids in front of school staff, headmasters, teachers, doctors and everyone. She had to care for them as all parents do. And she had to care for them so much more. She had to walk on the edge of a blade, breathing silently, in the upper part of the lungs, carefully threding to not fall down, or slice up her feet.

Her wonderful, beautiful children.

And also, her wonderful beautiful man.

Not the father of the kids. Sadly. But constantly mistreated, constantly getting squeezed between everybody and everything. Constantly helping, caring, loving her. Beeing there. There was nobody like him, nobody in the whole wide world.

She hated how she treated him. She hated how she was incapable to do the one thing he asked her too. And he didn't even ask for his own sake, but for hers. Because he ached when he saw how much pain it gave her. How much pain this person gave her. The father of her kids. The man who had taken over twenty years of her life, and continued to take, continued to hurt. And she couldn't cut him off. Because of the kids. It was years since the divorce, and she had been to therapy for many of them. And yet she couldn't cut him off. She couldn't even explain it herself, it just wasn't possible, yet. She was afraid, so afraid.

She tried to do things, like a million miniature cut offs. Maybe she was just fooling herself. But still.

The thoughts were rambling in her head, she felt tied up, bound, and not in a good way. What could she do, what could she DO, what COULD she do, WHAT.........

…...and so, she panicked.

Ångest på ett fat

Ångest.
Det finns så många olika sorter, så många varianter. Det finns den där ångesten du känner när du tänker på dina barn, och hoppas att de ska bli lyckliga i livet. Den är vanligtvis inte så farlig. Sen finns det ångesten då du tänker på dina barn och deras diagnoser, och mående, och problem, och då jävlar är det inte lika trevligt längre.

Det finns ångesten som smyger sig på om morgonen, illvilligt och förlamande, och ångesten som kommer slibbande om kvällen, svart, klibbig, som en gammal stickad kofta någon släpat genom ett kärr och sedan lindat om din hals och ditt bröst.

Det finns ångesten som slår till sekundsnabbt, i ett läge då du trodde allt var bra, men sen kom exet och sa någonting, i stil med "Förstår du hur komplicerat det här blir för mig?", och så dör du. Eller inte, fast det känns så.

Det finns ångesten som får det att slå över, sekundsnabb den också, så att du tappar kontrollen över din kropp, helt och hållet, och bara skriker och skriker... och skriker... och kastar saker.. och gör illa dig själv. Den efterlämnar blåmärken.

Det finns ångesten du inte vet om, och inte märker, förrän något förändras och den försvinner, och plötsligt förstår du vad det var som fanns där hela tiden innan, och då får en ny ångest av rädslan för att den konstanta ångesten ska komma tillbaka. När den gör det, känner du den hela tiden. Hela. Tiden.

Det finns så många varianter. Jag har bara nämnt sju. Sju sorters ångest.


Välkommen, får jag bjuda på sju sorters ångest, jag har själv upplevt dem!