Skotten i Ådalen, häxor och annat

 

Idag besökte vi minnesmonumentet över skotten i Ådalen, samt häxberget, en bit därifrån.

Det slog mig, medan jag vandrade på stigen tillbaka till bilen efter att ha sett minnesstenarna vid häxberget att, dessa två saker har mer med varandra att göra än vad det kan verka som. Bägge skedde i en tid av förändring. Häxprocesserna kom i en tid då vi, enligt historieindelningen, tagit oss ur den ”mörka medeltiden”. Samhället gick framåt. Saker blev bättre. Och så, plötsligt (men ändå inte) så började det pratas om häxor. Dessa kvinnor, och ibland män, som innan varit vanliga människor. Lite egna ibland, kunniga inom olika områden. Och inte så gudfruktiga som det förväntades.

Och så Ådalen då. 1931. Världen borde och har varit på väg framåt, men sedan några år drabbats av en stor, framförallt industriell, depression. Allt dessa arbetare ville var att överleva.

Det kunde dock inte kapitalet tillåta. Dramatiskt, javisst. Trots allt är det ganska så dramatiskt att skjuta folk som demonstrerar för rättvisa förhållanden, mot lönesänkningar, mot strejkbrytare och mot att behandlas som skräp.

Jag ser en tydlig koppling till dagens samhälle. Vi var på väg framåt. Vi blev mer jämlika,mer jämställa och samhället blev tryggare för alla. I den andan föddes jag och växte upp. Sen hände annat i mitt liv, och en dag stannade jag upp och insåg att det fria, det jämlika, det trygga jag växte upp med höll på att försvinna. Jag förstod inte först vad som hände, det var på något sätt diffust, men ändå tydligt. Idag ser jag mer. Grundstenarna i landet raseras, medvetet. När de sedan inte fungerar går det att påpeka att de inte fungerar, och införa privata alternativ. Tryggheten försvinner. Jämlikheten försvinner. Friheten är snart borta. Vi har rester kvar som gör att samhället går runt, någorlunda. Men det kommer nog inte att vara så länge till.

Mammons hantlangare har sedan flera decennier gjort sitt yttersta för att modellera fram människor med underutvecklad empati och ett sjukligt stort ego. Och även om resultatet av naturliga skäl inte blir en helt homogen robotlik grupp människor så påverkar det ändå väldigt mycket. Människor växer upp och får lära sig, i skolan, att företagande och framgång är allt.

När folk protesterar skriker kapitalet i högan sky. Idag skjuts inte människor (än). Idag bränns inte människor på bål (än). Men vi har redan inträtt i ett slags förstadium till den typen av händelser.

Jag vet att många tycker att jag överdriver. Är outhärdligt idealistisk och naiv. Har fel.

Det skiter jag i. Jag bryr mig om människor. Jag vill att alla ska ha det bra. Och jag tänker inte acceptera att leva i ett samhälle där ”godhetsknarkare” är ett begrepp, som om det är något dåligt att bry sig om människor.

Jag är inte naiv. Jag är en luttrad och tidvis ganska gnällig kärring, och jag tänker fan inte sluta bry mig.

Du, vi, alla har ett värde

Samhället skiter i individen. Skiter i människan.
Hellre ha lagar och regler för att vissa människor ska kunna skriva andra på näsan, än att se till vad människor faktiskt behöver.
Hellre bekymrat rynka pannan i media och prata om bostadskrisen, än att satsa på de delar av landet där bostäder finns och folk behövs.
Hellre stoltsera med en "bra" metod, än att se till att den funkar för alla.
Hellre fälla än fria.
Hellre bry sig om sin egen nya bil, än att grannen dör när du råkat köra över hen.
Vi lever i ett liberatistiskt kapitalistiskt samhälle där individen står högt i fokus, ändå misslyckas samhället konsekvent se till sina individers behov. Dessa behov tas bara upp när det gäller rika familjers rätt till barnflicka, eller innerstadsboende familjers rätt till en icke innerstadsaktig miljö. Eller varför inte alla influencers behov av att tjäna pengar på att sälja fillers till småungar.

Jag blir så trött.

Vad kan vi då göra? Bry oss mer låter som en klyscha, men till stor det är det just det vi måste göra. Men vi måste också se till att alla barn och ungdomar lär sig vad empati och medkänsla är. Vi måste inte bara lära våra egna barn, vi måste lära och vara exempel för alla barn och ungdomar.  Lära dem att alla människor har en plats. Att alla har rätt till saker som vård och skola, på lika villkor.

Vi måste visa att alla människor är värda något.
Idag lär sig våra barn motsatsen av samhället.

Åttonde Mars

I dag är det internationella kvinnodagen. Säg inte grattis. Säg fan inte grattis. (Det vore som att säga grattis till HIV-smittade på internationella HIV-dagen, ungefär.)
Jag är trött idag, som alla dagar, av många orsaker.

Jag är trött på att människor fortfarande säger till små flickor att "pojkar är sådär", och "han slår dig bara för att han tycker om dig", och "försök att bara strunta i honom".
Jag är trött på att pojkar förväntas leka vilda och tuffa lekar, medan flickor som gör det blir tillsagda att ta det lugnt och uppföra sig.
Jag är trött på att flickor sällan ges en chans att få höras.
Jag är trött på att pojkar drillas i att vara kalla, hårda, tuffa och aldrig gråta, visa känslor eller vara respektfulla.
Jag är trött på att män, vuxna män, anses ha noll kontroll över sig själva när de är upphetsade. Eller arga. Eller provocerade. Eller inte förstod. Eller trodde något annat. Eller...osv.
Jag är trött på att kvinnor anses ha ansvar för hela kontrollbiten, oavsett om hon sover. Är medvetslös. Stel av skräck. Dyngfull. Osv.
Jag är trött på alla trista, skambeläggande skämt som "bara är roliga" och "men gud asså, har du ingen humor", när de alltid handlar om att nedvärdera kvinnor, eller nedvärdera män som "beter sig" som kvinnor. Eller män som gör bort sig pga att de inte kan hjälpa sina drifter (haha så kul, de kan ju verkligen inte det, vi låter kvinnorna ta den biten så löser sig allt, ti-fucking-hi.). Eller kvinnor som inte förstår, kan köra bil, kan backa in i ett garage, kan någonting alls. Våldtäktskämt. Kalla män för bög-skämt. Osv. Skrattar du åt dessa skämt så upprätthåller du strukturen.

Jag är trött på jävligt mänga saker. Vården t.ex. Jag vet inte hur många fall det gäller, det vet nog ingen, men det finns otaliga sjukdomar och annat där kvinnor feldiagnosticeras på grund av att alla studier hittills har gjorts på män, och det visar sig nu att det inte alltid ser lika dant ut för kvinnor. ADHD och Autism är en sådan sak. Det börjar bli bättre nu, men fortfarande "anses" det att dessa två saker är vanligare bland pojkar och män. Trots att experter alltså kommit på att"Aj fan, det kan ju se helt olika ut för flickor och kvinnor".
Jag kan ta ett annat exempel från mitt eget liv. Jag blev nyligen diagnosticerad med det som förut kallades Bechterews sjukdom, en sorts reumatism. Baserat på de skelettförändringar magnetröntgen visade så har jag haft sjukdomen länge, ca 20 år gissar de. För 20 år sedan var jag gravid och fick mitt första barn. Jag hade groteska djävulska smärtor, som jag trodde var foglossning som inte gick över efter förlossningen. Jag minns att jag frågade om det skulle vara så redan tidigt, men viftades bort. Ca ett år senare, vacklade jag in till min dåvarande läkare och nästan grät, han tittade lite snabbt, sa att "Nej, foglossning går över ganska direkt, det är det inte. Det är nått vi brukar kalla "dysfunktionellt bäcken", det är en diagnos vi sätter när vi inte riktigt kan hitta orsaken. Du får gå till en sjukgymnast. Jo, och en del blir så dåliga att de hamnar i rullstol. Hej då."
Han kunde "inte riktigt hitta orsaken" efter att ha tittat på mig i fem minuter. Han bemödade sig inte mer än så, och diagnoskriterierna för Bechterews är bland annat att det är mest vanligt bland män, och att dessa män har vissa typiska problem och går som fällknivar. Case closed liksom. Ingen hade nog på den tiden kommit på tanken att kvinnor också kunde få detta samt att symptomen kanske kunde vara lite annorlunda. Bland annat vet man numera att kvinnor drabbas av just den typiska smärta jag har haft från början, den som ironiskt nog påminner om en slags förvrängd foglossning. Men vad vet jag, jag är ju bara kvinna. Nog om just detta.. (Jag hade kunnat tala i evigheter om hur det forskas mycket lite om kvinnosjukdommar etc, men orkar inte just nu)

Pust.
I dag är det internationella kvinnodagen.
Så mycket har blivit bättre, det får vi inte glömma.
Men det som skrämmer mig, verkligen skrämmer mig, på riktigt, är att det har börjat vända. Plötsligt har vi krafter som vill stänga in kvinnor i kök och barnkammare igen, som vill förbjuda abort, och i vissa fall även preventivmedel, och kvinnohälsa osv. Krafter som anser att kvinnor ska stanna hemma med barnen och att män ska arbeta. Att kvinnor ska vara "fina flickor" medan män kan "ta för sig". Osv, osv i all oändlighet. Dessa idioter har alltid funnits, men nu vädrar de plötsligt morgonluft. (och som en parentes kan vi fundera på hur och om detta på något sätt hänger ihop med den högervåg världen just nu upplever. Svar kommer i slutet av skrivelsen)
Vi kan inte sluta kämpa. Vi måste orka, måste fortsätta. Alla kan inte orka jämt, alla kan inte göra allt. Men vi kan inte ge upp. Aldrig någonsin.

"Sett till hela arbetsmarknaden har kvinnor, när alla löner är uppräknade till heltid, 87 procent av mäns lön."
Kvinnor som blir utsatta för våld i nära relationer får fortfarande höra, alldeles för ofta, att "Det är inte ens fel när två träter."
Män våldtar kvinnor. Män våldtar män. Andelen kvinnor som våldtar är försvinnande liten. Ändå skriker män i kör om dessa få exempel, varje gång någon dristar sig att ta upp en diskussion om VARFÖR det är främst män som våldtar.
Kvinnor skuldbeläggs för allting. När vi sminkar oss. När vi inte sminkar oss. När vi rakar benen. När vi inte rakar benen. När vi arbetar heltid, när vi arbetar deltid, när vi är hemma med barnen. När vi inte är hemma med barnen.
Män "hjälper till" hemma och "passar" sina egna barn.
Varje gång en kvinna tar upp något i stil med att hon känner sig otrygg när hon går hem sent (Ja men var inte ute sent då!), eller inte har lika mycket betalt som sina manliga kollegor för samma jobb (Jamen du måste ju lära dig att löneförhandla lilla gumman), eller är trött på att vara den som gör allt hushållsarbete (Du måste ju säga till, hur ska jag annars veta när och om jag ska städa/tvätta/ta hand om mina egna barn), så kommer alla dessa män som just fått väldigt ont i sitt kränkthetscenter. De brukar ha med sig några så kallade patriarkala pleasers (PP (tack Full Patte för den ypperliga termen) som säger att DE minsann aldrig upplevt det de där andra kvinnorna pratar om, och därför måste alla andra kvinnor ljuga. Alla andra miljoners miljoner kvinnor. Måste ljuga. Och männen myser.

Jag vill att idag, den åttonde Mars, Internationella kvinnodagen, så tar alla män som faktiskt är vettiga (och ni är ju SÅ jävla många, på riktigt!) och börjar agera. Sluta skratta åt sexistiska skämt och våldtäktsskämt. Våga visa er sårbara, ömsinta, mänskliga, vackra och kanske till och med fåniga. Säg till era "schyssta polare", era "duuudes", era "snubbar", era "bro's" varje gång de säger puckade saker om kvinnor. Säg till dem när de uttrycker sig kvinnofientligt, när de skryter om att de "fått ligga, för hon orkade inte stå emot tjatet", eller "var rätt full", eller "sov redan" eller något annat lika jävla dumt. Säg till dem när de börjat rya om hur feminister är hemska och onda och vill döda alla män.
Jag lovar, de gånger feminister faktiskt eventuellt VILL döda alla män är just när män uttrycker sig på det sättet..

Jag är trött. Jag orkar inte skriva mer just nu.
Planeten snurrar varve efter varv i en evigt framrusande bana runt solen, på väg genom ett oändligt universum.
Kan vi inte bara vara snälla mot varann?

(Svaret på den tidigare frågan är "Ja", det hänger ihop. Rasism, sexism, kvinnohat, white supremacy, homofobi etc, allmänt äckliga åsikter om allt.)

Årsskifte

Gott nytt år..
..skriver människor över hela Internet. Jag kan hålla med om att det är en trevlig önskan. Den är däremot inte särskilt realistisk.
Det är krig i världen. Otrygghet och utanförskap ökar. Egoism och girighet ökar.Medmänskligheten minskar. Den tekniska utvecklingen går framåt med en svindlande hastighet, men den sociala samhällsutvecklingen går bakåt. Fortsätter vi på det här sättet kommer vi inom ett par år ha återinfört slaveriet, apartheid och rasbiologi, samt ha tagit bort rösträtten för kvinnor. Vi har redan ett rasistiskt parti riksdagen.

Jag har väldigt lite hopp om att vi kommer att klara oss ur den människofientliga tid som stundar, men jag har lite större hopp om att det trots allt kommer att finnas många som aldrig slutar kämpa emot de mörka krafterna i samhället.
Det hade bara varit lite lättare att slippa organisera motståndsrörelser och skapa underjordiska nätverk.
Jag är trött och sjuk och har egna problem. Sa hon gnälligt.

Intressant nog verkar det ofta vara just de som själva inte mår bra som kämpar. De som inte orkar, lyfter. De som inte har råd, ger. De som är friska, starka och rika går förbi orättvisor, rasism utanförskap utan att ens höja blicken.

Empatilöshet säger nog många, och ja, så är nog fallet väldigt ofta. Men det är inte hela sanningen. Sedan över en generations tillbaka så har samhället format nya människor till att vara egoistiska, se enbart till sig själva och lärt dem att vinsten är allt. Vad väntade vi oss egentligen? Uppfostrar vi giriga små narcissister så är det giriga små narcissister vi får. Och de lär inte vilja återgå till att försöka skapa ett jämlikt, jämställt samhälle, för det skulle ju inte gagna dem personligen lika mycket, och då skulle det ju bli fult att tjäna pengar genom att klättra över andras lik.

Och så kan vi ju inte ha det.
Nej, då är det bättre att rösta på partier som förstår värdet av att alla ska få göra som de vill, även om några mindre värda människor går åt i processen. För vad gör det Albert, i toppen av kedjan, att Olga, Klara och Abdul inte kan betala sina räkningar, och än mindre en privat sjukförsäkring? Han ska väl inte betala för dem heller! Om alla skulle ta hand om varandra skulle mänskligheten gå under.
Eller, vänta....

Nej mina vänner, jag orkar inte ha hopp om särskilt mycket. Min hjärna är för trasig för det, min ork är obefintlig och hela mitt jag är urskrapat ända ner i botten.

Jag är bara för envis för att ge mig.

Så min önskan inför 2016, är att det ska finnas fler som inte ger sig. Fler som kämpar vidare trots att det gör ont i varje cell i kroppen (plus några celler till, som inte ens finns på riktigt), och jag önskar att åtminstone några fler av de där som växt upp i den empatilösa generationen har råkat få lite empati ändå (genom mutation kanske), så att vi som inte har någon ork kvar kan få vila, yttepyttelite i alla fall. Jag önskar att de som inte orkar själva ska kunna ta en välbehövlig paus och skita i allt ett tag, utan att för den skull bli anklagade för saker.
Jag vill att Albert (eller Nils, eller Kenneth, eller Boris, eller vad de nu heter) i sin topposition ska drabbas av medmänsklighet. Tjong, rätt i plytet liksom. Eller kanske snarare i magen, som en rak höger, som för dem att vika sig dubbla och hosta, och så när smärtan har avtagit lite så kan de resa sig upp och se världen med nya ögon.
Och så önskar jag att du ska ha det bra. Må bra. Och att ingen någonsin ska dö.

Fettförakt

Jag var människa innan jag visste att jag var kvinna. Jag var kvinna innan jag visste att jag var bisexuell. Jag var bisexuell innan jag blev tjock. Jag var tjock innan jag visste att jag hade en autismdiagnos.
I grunden är jag ändå människa.
Jag är inte rasifierad och utsätts inte för ett sådant förtryck. Jag är vit och har därmed de fördelar som detta idag för med sig. Jag är inte trans, och jag lever just nu i ett heteroförhållande. Jag utsätts inte för transförtryck eller homofobi.
I grunden är jag ändå människa.
Jag kämpar mot orättvisor. Jag kämpar mot förtryck. Jag kämpar för allas lika värde. I vissa kamper kämpar jag genom att stötta och följa de  som har tolkningsföreträde, de som kampen gäller. I vissa kamper kämpar jag både för egen del och för andras. Jag är tyst när det inte är min sak att tala. Jag vet att kampen, även om jag alltid för den, inte alltid gäller mig, och det är inget problem, då jag alltid är en människa. Och alla människor har i grunden samma människovärde. Slåss jag för alla så slåss jag för mig själv.

Så kom då en dag då någon tog upp något som jag inte riktigt förstått, på allvar, att det var ett förtryck. En företeelse som jag kanske trott mest gällde mig. Som jag inte orkat ta in då det varit för jobbigt.
Fettförakt.
Som överviktig missgynnas jag i samhället. Värre än så.
Jag hånas. Skambeläggs. Är tillåten och tacksam att göra narr av. Skuldbelägga.
Samhället vill att jag ska banta ner mig och bli smal så att inte alla människor ska behöva betala för min förmodade sjukvård på grund av mina förmodade hälsoproblem uppkomna av min ack så hemska övervikt. Samtidigt vill samhället ha kvar mig som ett varnande exempel. Som ett uppskattat humorinslag.
"Nu finns det ju så mycket vi inte får säga i det här landet, så vad ska vi då säga om vi inte får skratta åt tjockisar?"
Jag såg att det fanns andra som upplevde detta, andra som varit med om samma saker. Många, många andra. Jag började se och förstå att även detta är en del av strukturerna. Det var en lättnad att inte vara ensam, samtidigt som det var och är en sorg att det ser ut så här.

Det är ingen enskilt problem:
* att arbetsgivare ofta väljer bort de överviktiga
* att överviktiga ses som mindre intelligenta än normal och underviktiga
* att många klädaffärer fortfarande inte har storlekar som passar oss
 vilket gör det svårt att köpa kläder
* att läkare och vårdpersonal 99 gånger av 100 påpekar vår vikt, oavsett om det har att göra med det vi söker vård för, oavsett om det är relevant.
* att människor ser det som en rättighet att påpeka att vi är tjocka
* att människor ser det som en rättighet att kommentera vad vi äter
* att människor ser det som en rättighet att ge oss hälsotips
* att så många fortfarande tror att övervikt alltid är lika med ohälsa
* att så många fortfarande tror att övervikt alltid beror på lathet och/eller överätande
* att det förutsätts att överviktiga inte kan ha ätstörningar

Det finns så mycket mer att ta upp och jag minns inte ens allt, jag har lärt mig att glömma och förtränga.

När fettföraktet började diskuteras var vi många som var glada. Glada över att äntligen kunna tas på allvar, och glada över att kunna ta kampen för även detta samtidigt som vår övriga kamp. Denna kamp förminskar inte de som fanns innan. Kampen mot orättvisor är sprungen ur kärlek, och kärlek minskar inte när den växer. Det skulle vara en paradox.Vi finns inte på bekostnad av någon annan.

Vi vill bara få finnas, vi också.

Du som slår på dina egna

Du
Just du, du som talar om människors lika värde.
Du som talar passionerat om att vi inte får låta rasismen växa.
Du som engagerar dig, som skriver artiklar, blogginlägg, insändare,
som går på möten, som uttalar dig i media, som lägger ner all din tid på att
motarbeta och varna
för rasism.
Men som samtidigt fördömer de som demonstrerar.
de som vägrar ta normaliseringen.
de som påpekar din del i vissa skeenden.
I samma ögonblick som du förkastar en hel grupp människor
för att någon enstaka av dem kanske eventuellt kastade en sten
under förhållanden som du personligen inte vet något om.
I samma ögonblick som du försvarar polisens agerande
när de slår
mejar ner
kör över
och misshandlar de som vill skydda och kämpa för oss alla
I samma ögonblick som du säger
"Vi har faktiskt yttrandefrihet"
och med det menar att hatiska organisationer ska få hålla demonstrationer
oemotsagda
Så är alla dina tidigare gärningar i godhetens namn,
alla dina antirasistiska ord
och allt du berömt dig för och skrutit med
Noll och intet.

Det känns som att det får fan vara nog nu

Vid våldtäkt läggs hela bevisbördan på offret. Hen ska kunna bevisa att övergreppet har skett, vara saklig, komma ihåg allt in i minsta detalj, inte staka sig, må lagom dåligt över det inträffade, så att hen inte verkar oberörd och kallsinnig. Hen ska även ha haft rätt kläder på sig, inte provocerande eller utmanande, inte ha druckit, inte vara påverkad, sjuk, trött, eller ha gått ensam på en mörk väg om natten. Vidare får hen inte ha haft en relation med förövaren, ha en pågående relation med förövaren, vara i beroendeställning till förövaren eller ha varit på träff med förövaren. Hen får absolut inte ha haft sex med förövaren innan, antytt eller sagt rätt ut att hen skulle kunna tänka sig ha sex med förövaren senare och sedan ändrat sig.

Våldtäktsförövaren måste inte bevisa någonting alls, hen kan däremot slänga alla ovanstående påståenden i ansiktet på offret och hävda att hen trodde att offret var med på det eftersom hen "verkade vilja det innan, var utmanande klädd, hade druckit" och framförallt, inte sade "NEJ" högt och tydligt, skrikande, slående, i alla fall inte som förövaren påstår sig komma ihåg.

Vi måste se till att detta ändras. Vi måste se till att lagen ändras, att inställningen till våldtäkt ändras, att fokus ändras från offer till förövare. Det är förövaren som ska vara tvungen att bevisa saker, det är offret som ska kunna sitta trygg och berätta i egna ord vad som hänt, och få full förståelse för att det kan låta rörigt eftersom hen har varit med om något hemskt. Det är förövaren som ska skämmas. Det är offret som ska kunna rakryggad vandra ut från rättsalen.

Jag citerar Femen, från deras aktion vid Hovrätten i morse:

"One girl, six rapists. Still not asking for it!"

Om patriarkatet

Patriarkatet slår. Sparkar. Hoppar med bägge fötterna på sin motståndare. Kvinnorna. Striden, som inte är en strid, utan en misshandel, har pågått så länge att orsaken är svår att komma ihåg. Patriarkatet vet att det har rätt, om inte det slog och sparkade, vad skulle det vara då? Om det inte vore den rådande härskaren i kampen, vad skulle då finnas? Kvinnornas roll är att ta emot slagen och sparkarna. Att framhäva patriarkatet med sin underlägsenhet, sin ynklighet och sin oförmåga att slå tillbaka.

Men kvinnorna är inte oförmögna att slå tillbaka, kvinnorna har så länge fått höra att de inte KAN slå tillbaka, så de vet inte hur det görs. Kvinnorna är svaga men Patriarkatet är stort. Trots detta kämpar en del av kvinnorna tillbaka. En arm höjs från golvet, stoppar tillfälligtvis en knytnäve från Patriarkatets sida. En fot skjuter ut och försöker fälla ett ben. Kvinnorna vill inte segra i kampen, de vill avsluta kampen, göra något annat än att strida. Patriarkatet vet inte vad det innebär.

Patriarkatet är inte heller enigt, ibland tvekar en arm, någon gång avbryter en fot sin spark. En hand öppnar sig och sträcks ut mot kvinnorna, som för att erbjuda hjälp. Men då rycker resten av patriarkatet till och förbannar sina egensinniga, förrädiska kroppsdelar. Sparkar lite extra hårt, slår lite extra obarmhärtigt. Egentligen oroar sig Patriarkatet inte, det vet att även hos kvinnorna så finns de som stöder dem. Ett ben som inte vill resa sig från golvet, det tjänar ju ändå inget till. Ett öra som har hört så mycket glåpord i kampen att det nu på allvar tror att Patriarkatet har rätt.

Men faktiskt så är inte Patriarkatet en homogen grupp, lika lite som kvinnorna är det. Vi är människor. En grupp människor, som utövar förtryck mot en annan grupp människor. Trots att fler och fler män inte håller med och kämpar emot. Trots att fler och fler kvinnor försöker ta sig upp från golvet. Varför fortsätter förtrycket?

Jag tycker det ska vara slut med detta nu.

Den musikaliska jämlikheten

Ibland hänger jag på Kramfors debatt på Facebook. Häromsistens gav jag mig in i en diskussion som handlar om den mansdominerade musikscenen. Ursprungsinlägget länkade till denna artikel i Uppsalanyheter.se och trådskaparen menade på att Playsister Camp är ett mycket bra initiativ då musikscenen är väldigt mansdominerad. Genast började det då trilla ner kommentarer (från framförallt män) om hur fel det är med kvotering. Kvotering????? Som bevis för tesen postades länkar till Jämställd festival. Det förekom en hel del kommentarer av rätt många olika slag, som dock alla syftade på samma sak, om kvinnor hade velat bli bokade i samma omfattning som män, så hade de bara behövt visa framfötterna lite mer. Med andra ord, det är kvinnornas eget fel. Det påpekades också att det redan från ung ålder är fler killar än tjejer som spelar musik och har band. Återigen, det är tjejernas eget fel.

Det gör mig så ilsk när jag läser sådant. Så arg, ledsen och trött. För, precis som jag skrev i den kommentar jag postade i tråden, så är det så att kvinnor får kämpa i flera led, på flera olika sätt för att ta sig dit de vill. Och när en kvinna har tragglat sig igenom könsnormer, könsinriktade förväntningar och plöjt sig genom ett igenväxt träsk av påtvingade tankesätt, så blir hon ändå alltför ofta bortsållad och ignorerad, enbart på grund av att hon är kvinna.

Min kommentar i tråden:
Från låg ålder får tjejer lära sig vad "tjejintressen" är för något. Söta flickor, snygga tjejer och sådana som killarna vill ha förknippas med många saker, men aldrig med att de är musiker som tar för sig. Först får vi lära oss att en kvinna inte är någonting utan uppmärksamhet från en man. Sedan får vi lära oss vad som krävs för att vi ska få den uppmärksamheten. Det pratas "tjejtidningar", "tjejgrupper", "kvinnliga artister" mm. Det är något speciellt att musikerna och artisterna är kvinnliga, de manliga är musiker och artister, kort och gott. Och gemensamt för de kvinnliga artisterna är att även då de beröms för sin musik och talang, och även då de ofta är omsvärmade av män, så får vi klart och tydligt veta (från media mm) att männen har de fått på grund av sitt utseende och sin kvinnlighet. Det är så mycket som skulle kunna skrivas vidare om detta, men kontentan av det hela är att när en person från tidig ålder lär sig vad hen "ska" bry sig om hur hur hen "ska" uppföra sig, så ligger den personen redan efter när hen då kanske försöker bryta sig loss från de förutfattade meningarna och t.ex påbörja en musikalisk karriär. När då arrangörer och bokare agerar enligt principen "Åh, en ny (manlig) artist, honom kan vi boka in här mellan de kända, så vi får höra något nytt" när det gäller män, och "Åh, en sjungande tjej, nja, vi vet ju inte om hon är bra, vi tar den här andra (manliga) artisten istället", så är det så att säga rätt kört. Att vi har en hel drös fantastiskt bra kvinnliga artister märks ju inte när det bara är graaaaabbarna som får den där chansen.

Någon talade om detta att det verkar finnas fler kvinnliga singer/songwriters (jag avskyr det uttrycket) än kvinnliga band. Tja, om det är så (kan hålla med om att det ser så ut), så kan ju det eventuellt bero på det faktum att kvinnor från barnsben får lära sig att andra kvinnor är konkurrenter. Och vem vill bilda band med sina konkurrenter? Det kan verka som att jag  förstorar upp saker, men jag tror och jag vet att det finns så många små, subtila och ibland större orsaker till fenomen som detta. Allt möjligt samverkar och det är också därför det är så farligt att sätta sig ner och tänka "Japp, nu har jag klarat av detta, nu behöver jag inte göra mer i frågan".