Abuse

So, it is hard times right now. We are avoiding contact with others, we isolate and hide in our homes, much of the time. And I have noticed that it affects me in a way I didn't realise.

Many who read this knows I have been in a relationship with mental abuse. Not everyone knows how long the relationship was, or how sever the abuse was.

Or, that there was also other kinds of abuse.

When experts talk about abuse in close relationships, they talk about a few different kinds (that often overlap and is intertwined). Physical, mental, sexual and ecomical, for instance.

I have experiened all but direct physical abuse. I say direct, because, when I went to therapy, my therapist told me that threats about physical violence also counts as physical violene. At first I didn't understand what he was talking about, but then he explained that for instance, when my ex got mad and smashed a hole in a bookshelf door, that was a threat. He didn't have to say it or even hint it by then. I got scared, I paniced. I became easier to control again. He probably didn't even think of it or plan it. They don't always do that. They are so in tune with you, it goes on instinct.

The whole relationship I felt unsure and afraid. The later years I was actively scared, 24/7. And I didn't know why. I didn't know at that point what was happening to me. I was so brainwashed, I thought there was something wrong with me. That I was doing something. My ex used to call me egoistic and self centered. I even went to see a psycologist to help me not be so egoistic. He probably didn't understand why I was there. (Also, he was an idiot, he should have understood what was going on by the things I told him.)

I have been brainwashed. I mean that litteraly. It's in the medical journal about my stress diagnos I think. I have been subjected to gaslighting. I have been raped. I have been controlled. I have trauma. PTSD. CPTSD. I have repressed memories. I get flashbacks. I have had people telling me that I sound so emotionless when I talk about this. That I dont seem to suffer from it. That maybe, I am exaggerating or even lying.

If you have no experience of trauma you should shut up. 

It is so hard to talk about this, so very hard, you have no idea. Sometimes, I have to focus all my will power to say these things. And I want to talk about it, sort of naturaly, if that makes sense. I don't want it to be a ”forbidden” topic. This hurts people. People die from mental abuse as well. Just not in the same way. But..

… Have you ever been in a car, on the highway, going at about 120 km/h, and your abuser is talking to you, using all his skills, and you feel dead. You feel like you are already dead. You don't see a way out. You grab the door handle of the car and you... just want to open it. Throw yourself out in the highway. You don't want to exist anymore.

I have.

I have had my hand on that door handle many times. I have unbuckled my seatbelt about three times, I think. I don't remember. I have quite a lot of memory loss from those incidents. The thought of my kids helped me to not throw myself out in the traffic.

Why am I writing this now you ask? Isn't there more important things in the world right now? Shouldn't we all focus on the pandemic instead?

Well.. the pandemic is actually what made me write this. Since this whole thing started, most people have likely been feeling (in addition too all other things they've been feeling) a low key, constant stress, of the fight or flight kind. Quite natural under the circumstances. But for people with trauma this can be really devastating. When you are used to live with that low key fight or flight stress, panic etc, from before, it takes a rather big toll on you. It awakens memories. It makes you react to things in weird ways.

I am developing a depression. My stress is getting worse again. I am not well.

But it doesn't really show. Unless you know me very, very well. And, I am not the only one with these experiences. We are many. And then there are the people that right now are in an abusive relationship. They are many. So many you wouldn't believe. And, again, we hear a lot of how domestic abuse has gone up horribly during this time of isolation. This is scary, horrifying. and, again, the reports mostly show physical abuse. only.

The hidden numbers are uncountable. The different kinds of aid, and help solutions and ways to secretly report are so wonderful, but also, not always the best way for all kinds of abuse. We who have no physical scars are often overlooked. And sadly (which is not Corona related), we are often not believed or seen as abuse victims at all.

I just want you to be aware. Be there. Look out for your fellow humans. We are all valid and we deserve to be treated decently.

Oh, and btw. 20 years. That's how long my abusive relationship was.

I have reached my fuck it age!

I am writing this in english.

Obviously.

I'm far too good at stating the obvious.. but oh well …

I have been thinking a lot about how we grow and mature as humans. As persons and individuals. What it means to become an adult, to be mature and to find ourselvs and all that wich people talk about. You start off as a child. You grow, physically and mentally, and you evolve, you mature and you keep growing. But why is it that so many people, the majority it seems, think of ”mature” and ”adult” in a way that indicates boring and strict?

Why are we expected to become less playful? Why is specific styles in clothing and personality deemed ”wrong” for an adult? I never got this, but I have spent way too much time in my life trying to adhere to unwritten rules that I never saw a reason for.

Finding my true self, and it wasn't so much finding as rediscovering, has been, and still is, a wonderful thing. I am in no way done yet either. I still find out more of who I am in different aspects. And I am learning to be who I am. Completely. Inside and out. This does not mean I will run around naked in the streets just because I found out I like to be naked outside in the summer. I do that on my own turf, and does not subject other too it, for their sake. But I do it. And I do so much more.

I find clothes I like. Really, really like. Not as in, ”I guess this is ok, and people will not react” but ”I fucking love this thing with ALL THE COLOURS, and I will wear it wherever I want!!” I will wear my cap, or a hat or a bonnet or a scarf, I will wear pink plush pants everywhere I go, or a skirt that people think I am crazy for wearing to the store. I will have all the haircolours I want. I will dance, not like nobody is looking, because I DON´T CARE, but like I feel like. I will dance as much or as little as my body can handle. I will sing, I will play, I will slaugter monsters in videogames, I will read, I will draw, paint, sculpt, I will do woodcarving and I will ride around in our old hippiebus with my wonderful, awesome man who is himself just like I am myself.

And we are both childish and mature. Adults and silly. We are ourselfs as much as we can.

It took so much time to get here ….

But I will never ever leave!

Du, vi, alla har ett värde

Samhället skiter i individen. Skiter i människan.
Hellre ha lagar och regler för att vissa människor ska kunna skriva andra på näsan, än att se till vad människor faktiskt behöver.
Hellre bekymrat rynka pannan i media och prata om bostadskrisen, än att satsa på de delar av landet där bostäder finns och folk behövs.
Hellre stoltsera med en "bra" metod, än att se till att den funkar för alla.
Hellre fälla än fria.
Hellre bry sig om sin egen nya bil, än att grannen dör när du råkat köra över hen.
Vi lever i ett liberatistiskt kapitalistiskt samhälle där individen står högt i fokus, ändå misslyckas samhället konsekvent se till sina individers behov. Dessa behov tas bara upp när det gäller rika familjers rätt till barnflicka, eller innerstadsboende familjers rätt till en icke innerstadsaktig miljö. Eller varför inte alla influencers behov av att tjäna pengar på att sälja fillers till småungar.

Jag blir så trött.

Vad kan vi då göra? Bry oss mer låter som en klyscha, men till stor det är det just det vi måste göra. Men vi måste också se till att alla barn och ungdomar lär sig vad empati och medkänsla är. Vi måste inte bara lära våra egna barn, vi måste lära och vara exempel för alla barn och ungdomar.  Lära dem att alla människor har en plats. Att alla har rätt till saker som vård och skola, på lika villkor.

Vi måste visa att alla människor är värda något.
Idag lär sig våra barn motsatsen av samhället.

Mitt barn har blivit stort

Mitt äldsta barn har blivit stort. Vuxen. Ung vuxen i och för sig, men ändå. Det är så underbart, så fantastiskt och så härligt att uppleva när hen pratar om saker som matlagning, och hur en gjutjärnspanna ska skötas.

Men ändå finns ångesten där. Kommer hen att klara sig? Hur blir det med jobb, ekonomi, boende? Jag är så rädd att hen förtränger vissa saker för att de är för jobbiga, och samtidigt blir jag arg på mig själv för att jag inte har tillit fullt ut. Hur ska du göra som förälder när du vet hur det har varit historiskt sett? När du vet att ditt barn tidigare förträngt saker som är jobbiga ända tills de kraschat rakt in i verkligheten med en hård jävla smäll som kunnat rasera en hel värld?

Jag älskar mitt barn så att det gör ont. Och jag vill låta mitt barn stå på egna ben, samtidigt som jag vill hjälpa. Jag vill finnas där, i bakgrunden, för att kunna fånga upp om allt skiter sig. Och det som är extra jobbigt är att just det har jag inte ekonomisk möjlighet till. Jag har inga pengar. Jag kan inte hjälpa. Hela mitt väsen skriker att jag måste förebygga, fixa, säga åt barnet..att.. en hel massa saker. Men det fungerar inte så. Jag gör det jag kan. Finns där som stöd. Finns ett telefonsamtal bort. Finns på diverse appar på mobilen, spelappar, och annat. Barnet vägrar mer aktiv hjälp. Och jag har inte råd med den akuta kraschhjälpen, om den behövs. Det är så enormt ångestframkallande. Men det är så verkligheten ser ut.

Det finns ju så mycket att glädjas åt också. Promenader, gemensamma intressen. Prat om foto, spel, teknik och annat. Nörderi om gamla spelkonsoler och datorer. Jag har världens underbaraste unge, och jag är så lycklig! Och så rädd.

När debatteringsorken tar slut

Jag skulle vilja skriva om mänsklighetens stora lust att förstöra för sig själv, men jag orkar inte. Det är för deprimerande. Istället gör jag vad jag kan för miljön, samhället och annat, utan att ge mig in i debatter på sociala medier. Numera består dessa ändå bara av troll som slänger halmgubbar omkring sig och hävdar att klimatkrisen är en myt och att lusten att gruppvåldta svenska kvinnor ligger i generna hos utomnordiska män. Det går inte att debattera med sådana människor. Det finns också en stor grupp människor som, enligt sig själva, kämpar hårt och aktivt mot rasism och annat. Det brukar fungera så att de hålls i en av tusen antirasistiska grupper på Facebook, vid namn ”Vi som inte röstar på SD” eller ”Vad som helst utom SD” eller nått liknande. I den gruppen lägger de så ut artiklar om Sd-politiker som sagt något rasistiskt, gärna med utropet. ”Dessa svin! Sa jag inte att de var rasister, VA?!?!??!”

Sen att alla vet detta redan, och att artikeln är fem år gammal, verkar inte vara viktigt. Alla pratar upprört en stund, med stora bokstäver, sen råder stiltje tills nästa utrop och gamla artikel delas.

Nej, jag orkar inte. Folk är så ofta blinda, de tänker inte. Och samhället har i årtionden jobbat på bra med att hjärntvätta sina invånare.

Jag orkar inte.

Istället försöker jag odla min egen ork. Skapa, läsa, göra roliga saker. Det är ju inte alltid så lätt, men det kan vara livsviktigt. Det krångliga med att vara autistisk är dock att det är så lätt att snöa in på saker. Jag har lärt mig att hantera det till en viss grad, men det går inte alltid. Sålunda har jag de senaste dagarna startat en biosfär i en gammal burk, samt håller på att lära mig om hydroponisk odling.

Varför?

Inte fan vet jag … Min hjärna tyckte att det var en bra idé.

Och så distraherar det mig från verklighetens tragik.

Att älska sina barn så du går sönder

Vissa beslut är lätta, andra är överjordiskt svåra. Beslut som rör dina barn kan vara det svåraste du någonsin ställs inför.

Hur förklarar du för dina barn att de inte längre kan bo hos dig? Hur förklarar du att du kommer att flytta över femtio mil från dem? Det går inte. Eller, det går, men just nu kan jag inte ta in hur. Det gör för ont, och det är så mycket annat som gjort ont på sistone. Dock överskuggar detta allt. Det är mina barn. Det hjälper inte att de inte är små, det hjälper inte att en av dem redan flyttat hemifrån. De behöver mig. De är inte som andra barn. Jag vill vara nära dem. Men jag är för trasig och för fattig för att bo kvar där jag bor.

Min rädsla har i alla år varit deras far, hur arg han skulle bli, hur väldigt arg han kommer att bli på mig. Jag är fortfarande rädd, väldigt rädd för det. Men det spelar inte längre någon roll. Jag har inget val. Jag har inte råd att bo kvar, har inte råd med någon annan lägenhet i närheten. Jag mår för dåligt för att göra något alls. Jag existerar i en konstant ångest som bara dämpas stundtals för att sedan komma tillbaka med dubblad styrka. Jag kan analysera och gå igenom saker, älta upp och ner och ut och in, det hjälper inte. Det hjälper inte att jag vet varför det blev så här, det hjälper inte att felet inte är mitt.

Jag kommer att behöva flytta ifrån mina barn och det är som att slita hjärtat ur kroppen. När jag flyttar kommer de inte att höra av sig. De har inte den förmågan, och deras far har sedan många år hjärntvättat dem också, på sätt och vis. Jag vet att de älskar mig, men jag är inte helt och hållet en tillräknelig människa för dem.

Jag funderar och funderar, tänker, vänder på saker, funderar ett varv till. Dock ser jag ingen annan lösning. Bilen håller på att gå sönder igen. Jag har inte råd att reparera den. Hyran har höjts, parkeringsavgiften likaså. Nu höjs elen också. Det som inte höjs är min sjukersättning. Jag klarar mig på väldigt lite pengar, och det har gått förvånansvärt bra. Men nu går det inte längre, inte mer en hyra på närmare niotusen kronor. Soc vill inte betala, de tycker att min hyra är för hög och att barnen kan bo hos sin far. Jamen dåså.

Jag har fortfarande svårt att ta det faktiska beslutet.

Katten i handfatet

Det finns en speciell känsla som infinner sig en dag som denna, när jag, mitt i all värk, all trötthet, all ångest och all otillräcklighet, går in på toaletten för att titta till tumlaren som står och signalerar. Jag möts av det skira ljuset från en vårvintersol som sipprar in genom det frostade fönstret i duschen, och synen av en katt som ligger i handfatet och njuter av tumlarvärmen, och som när jag kommer in, tittar upp på mig och tillgivet blinkar osynkroniserat med ögonen. Jag böjer mig framåt, trots att hela ryggen och bröstkorgen skriker rakt ut i sitt pågående reumatiska skov, och kliar katten lite under hakan samtidigt som jag kisar i det nästan överjordiska ljuset. Då infinner den sig, känslan. Den säger att det finns en chans. Det finns ett hopp. Mitt i ångest, värk och oro inför framtiden. Mitt i utmattningens tunga steg och smärtornas blixtar. Mitt i hela min förtvivlan. Den finns där och jag tänker att kanske, kanske så kommer det att gå bra, mina barn kanske inte begår självmord när de blir vuxna och jag kanske inte kommer att dö ensam. Mänskligheten kanske inte dör i sviterna av miljöförstöring om femtio år.

Jag kanske klarar mig.

Det kanske inte är helt kört.