Tankar om flytt

Det tar på krafterna att flytta, speciellt när flytten är utdragen, väldigt emotionell och speciellt för den som redan är trasig efter år av stress, kronisk utmattning, kronisk värk, diverse sjukdomar och annat. Jag kommer att ägna hela Januari åt att flytta. Jag har förberett mig hela hösten.

Ändå är det så outsägligt jobbigt. Det dränerar mig helt. Gamla trauman gör sig påminda, min PTSD gör sig påmind fem gånger i kvarten, och reumatismmedicinen verkar inte lika bra som förr.

Jag är så nära målet, att äntligen flytta från denna ort, till mannen jag älskar. Men det är jobbigt. Jag kommer att bo så långt från mina barn. Mina underbara barn, som behöver mig fortfarande fast de är så stora. Mina barn som har en far som är .. tja...

Mina barn, som jag går sönder när jag tänker på just nu, det sliter mig i bitar och jag vill yla ut min sorg och förtvivlan mot månen, för jag är så rädd att något ska hända dem, attde ska må dåligt, bli skadade...

jag är så rädd … en av dem har försökt begå självmord i yngre ålder. Jag har levt i fasa ända sen den gången, så rädd att det ska hända igen. Att det ska lyckas denna gång.

Att mitt barn ska dö. Att mina barn ska dö.

Jag är väl medveten om hur dramatisk jag låter, men situationen är speciell, och min nuvarande utmattning gör att jag inte kan filtrera varken intryck eller känslor.

Jag är så oändligt, otroligt trött.

Mitt barn har blivit stort

Mitt äldsta barn har blivit stort. Vuxen. Ung vuxen i och för sig, men ändå. Det är så underbart, så fantastiskt och så härligt att uppleva när hen pratar om saker som matlagning, och hur en gjutjärnspanna ska skötas.

Men ändå finns ångesten där. Kommer hen att klara sig? Hur blir det med jobb, ekonomi, boende? Jag är så rädd att hen förtränger vissa saker för att de är för jobbiga, och samtidigt blir jag arg på mig själv för att jag inte har tillit fullt ut. Hur ska du göra som förälder när du vet hur det har varit historiskt sett? När du vet att ditt barn tidigare förträngt saker som är jobbiga ända tills de kraschat rakt in i verkligheten med en hård jävla smäll som kunnat rasera en hel värld?

Jag älskar mitt barn så att det gör ont. Och jag vill låta mitt barn stå på egna ben, samtidigt som jag vill hjälpa. Jag vill finnas där, i bakgrunden, för att kunna fånga upp om allt skiter sig. Och det som är extra jobbigt är att just det har jag inte ekonomisk möjlighet till. Jag har inga pengar. Jag kan inte hjälpa. Hela mitt väsen skriker att jag måste förebygga, fixa, säga åt barnet..att.. en hel massa saker. Men det fungerar inte så. Jag gör det jag kan. Finns där som stöd. Finns ett telefonsamtal bort. Finns på diverse appar på mobilen, spelappar, och annat. Barnet vägrar mer aktiv hjälp. Och jag har inte råd med den akuta kraschhjälpen, om den behövs. Det är så enormt ångestframkallande. Men det är så verkligheten ser ut.

Det finns ju så mycket att glädjas åt också. Promenader, gemensamma intressen. Prat om foto, spel, teknik och annat. Nörderi om gamla spelkonsoler och datorer. Jag har världens underbaraste unge, och jag är så lycklig! Och så rädd.