När debatteringsorken tar slut

Jag skulle vilja skriva om mänsklighetens stora lust att förstöra för sig själv, men jag orkar inte. Det är för deprimerande. Istället gör jag vad jag kan för miljön, samhället och annat, utan att ge mig in i debatter på sociala medier. Numera består dessa ändå bara av troll som slänger halmgubbar omkring sig och hävdar att klimatkrisen är en myt och att lusten att gruppvåldta svenska kvinnor ligger i generna hos utomnordiska män. Det går inte att debattera med sådana människor. Det finns också en stor grupp människor som, enligt sig själva, kämpar hårt och aktivt mot rasism och annat. Det brukar fungera så att de hålls i en av tusen antirasistiska grupper på Facebook, vid namn ”Vi som inte röstar på SD” eller ”Vad som helst utom SD” eller nått liknande. I den gruppen lägger de så ut artiklar om Sd-politiker som sagt något rasistiskt, gärna med utropet. ”Dessa svin! Sa jag inte att de var rasister, VA?!?!??!”

Sen att alla vet detta redan, och att artikeln är fem år gammal, verkar inte vara viktigt. Alla pratar upprört en stund, med stora bokstäver, sen råder stiltje tills nästa utrop och gamla artikel delas.

Nej, jag orkar inte. Folk är så ofta blinda, de tänker inte. Och samhället har i årtionden jobbat på bra med att hjärntvätta sina invånare.

Jag orkar inte.

Istället försöker jag odla min egen ork. Skapa, läsa, göra roliga saker. Det är ju inte alltid så lätt, men det kan vara livsviktigt. Det krångliga med att vara autistisk är dock att det är så lätt att snöa in på saker. Jag har lärt mig att hantera det till en viss grad, men det går inte alltid. Sålunda har jag de senaste dagarna startat en biosfär i en gammal burk, samt håller på att lära mig om hydroponisk odling.

Varför?

Inte fan vet jag … Min hjärna tyckte att det var en bra idé.

Och så distraherar det mig från verklighetens tragik.

Katten i handfatet

Det finns en speciell känsla som infinner sig en dag som denna, när jag, mitt i all värk, all trötthet, all ångest och all otillräcklighet, går in på toaletten för att titta till tumlaren som står och signalerar. Jag möts av det skira ljuset från en vårvintersol som sipprar in genom det frostade fönstret i duschen, och synen av en katt som ligger i handfatet och njuter av tumlarvärmen, och som när jag kommer in, tittar upp på mig och tillgivet blinkar osynkroniserat med ögonen. Jag böjer mig framåt, trots att hela ryggen och bröstkorgen skriker rakt ut i sitt pågående reumatiska skov, och kliar katten lite under hakan samtidigt som jag kisar i det nästan överjordiska ljuset. Då infinner den sig, känslan. Den säger att det finns en chans. Det finns ett hopp. Mitt i ångest, värk och oro inför framtiden. Mitt i utmattningens tunga steg och smärtornas blixtar. Mitt i hela min förtvivlan. Den finns där och jag tänker att kanske, kanske så kommer det att gå bra, mina barn kanske inte begår självmord när de blir vuxna och jag kanske inte kommer att dö ensam. Mänskligheten kanske inte dör i sviterna av miljöförstöring om femtio år.

Jag kanske klarar mig.

Det kanske inte är helt kört.

Är vi förlorade, eller finns det hopp?

Sedan människan började skriva böcker så har det funnits böcker som handlar om framtiden.

Sedan det började göras filmer och serier så har det funnits sådana som handlar om framtiden. Sedan lång tid tillbaka har dessa böcker, filmer och serier handlat om olika varianter av en dystopisk framtid, efter en katastrof av något slag. Ett kärnvapenkrig, eller en utomjordisk attack, eller en meteorit. Någonting som sker hastigt, plötsligt och är omvälvande och kraftfullt.

Någonstans har människan insett att hon kan dö ut. Sålunda skapar hon fiktiva scenarier att förhålla sig till, bekämpa och överleva.

Sanningen är att vi nog redan är dömda. Det kommer dock troligtvis inte bli ett hastigt kraftfullt kärnvapenkrig som utraderar oss, och troligtvis inte heller en utomjordisk attack eller meteorit. Det som kommer att ta död på mänskligheten pågår redan. Vi har börjat göra oss av med vår empati, vår förmåga att förstå och känna med andra människor. Vi har aktivt främjat egoism och ignorans. Nu dör den värld vi känner och behöver. Vår planet gör sig redo att rensa ut det gamla och börja på något nytt. Men det går långsamt. Vi kommer inte att dö ut hastigt. Vi håller redan på att dö ut långsamt.

Människan är ett flockdjur och vi behöver varandra. Vi är som en stor levande organism som endast kan överleva om alla beståndsdelar jobbar mot samma mål, att se till organismens, flockens, bästa. Idag lär vi våra barn att de ska bry sig om sig själva, men ingen annan. Vi lär dem att empati är för den svage och att alla har rätt till allt de kan ta. Kliv gärna på din medmänniskas rygg om det behövs, hugg för all del ned folk för att komma framåt, vill de inte bli nedhuggna så kan de flytta sig. Vi lyssnar inte på varandra och vi lyssnar inte till de signaler som så tydligt varnar oss för vår egen undergång. Vi låter oss bli avledda.

Kom och köp, billiga varor här.

Kom och res, billiga flygresor där.

För den som faktiskt bryr sig om natur och klimat finns avledningar av alla de slag. Global uppvärmning? Inga problem, den finns inte, eller så kan den lösas genom att sluta äta kött, eller så kan den lösas genom att kompostera själv, eller så är det bara en konspiration, eller så...

Vi kan i alla fall inte gå på storföretagen, de som spyr ut gifter, avgaser, rök, de som flyger mest, förorenar mest och bryr sig minst.

Vem är du om du inte kan köpa billiga varor från Asien? Byta kök var femte år? Flyga till Thailand varje år. Kanske två gånger per år till och med.

Vi är så indoktrinerade att vi inte förmår se och förstå vad som händer. Ju fler människor som växer upp utan empati, desto fler uppfostrar sina barn utan empati. Ju fler som växer upp med inställningen att pengar är allt och medmänsklighet är förkastligt, desto fler uppfostrar sina barn till samma synsätt. Det har kommit smygande så länge nu. De som ser ropar förgäves. Det har gått för långt.

Mänskligheten kommer inte att dö i en enda stor smäll.

Vi vrider oss redan i dödsvånda, och det är troligtvis för sent att stoppa.

Peppardoft

Saker som sker gradvis under en väldigt lång tid märks oftast inte. Så plötsligt är det något som kastar en tillbaka till hur det var från början, och du inser att skillnaden är milsvid.

Ta detta med kryddor. Jag lagar mat och kryddar ungefär som jag alltid gjort. Jag har lärt mig nya varianter under årens lopp, men grunderna är som förut. Jag fyller 42 år i höst, så jag har haft några år på mig att laga och krydda mat. Jag har inte reflekterat över detta med kryddor särskilt mycket, annat än att vissa kryddningar är goda, andra inte så goda, vissa är si, andra så.

Och så började jag köpa ekologiska kryddor. Och kastades genast tillbaka i tiden.
Mitten av 70-talet. Det lagas mat i köket i radhuset där min familj bor. Någon använder svartpeppar. Och jävlar vilken doft. Det går inte att beskriva, det handlar inte om mängd, det handlar inte om användningsförfarande. Det handlar om en bra råvara. Ett pepparkorn som fått växa i frid och ro, som fått må bra och inte blivit stressat (eller vad nu pepparns motsvarighet till stress är).

Detta gör mig både lycklig och gråtfärdig på en gång. En sån liten sak som ett pepparkorn, och ändå ett så tydligt tecken på att något inte är som det ska. Min peppar är uppenbarligen som den ska. Men pepparn jag använt under alla dessa år, hur var det med den? Jag önskar att vi, som mänsklighet, vaknar upp upp tar tag i problemet.

Själv står jag med tårar i ögonvrårna och peppardoft i näsan och ser framför mig köket vi hade när jag var liten.