Skotten i Ådalen, häxor och annat

 

Idag besökte vi minnesmonumentet över skotten i Ådalen, samt häxberget, en bit därifrån.

Det slog mig, medan jag vandrade på stigen tillbaka till bilen efter att ha sett minnesstenarna vid häxberget att, dessa två saker har mer med varandra att göra än vad det kan verka som. Bägge skedde i en tid av förändring. Häxprocesserna kom i en tid då vi, enligt historieindelningen, tagit oss ur den ”mörka medeltiden”. Samhället gick framåt. Saker blev bättre. Och så, plötsligt (men ändå inte) så började det pratas om häxor. Dessa kvinnor, och ibland män, som innan varit vanliga människor. Lite egna ibland, kunniga inom olika områden. Och inte så gudfruktiga som det förväntades.

Och så Ådalen då. 1931. Världen borde och har varit på väg framåt, men sedan några år drabbats av en stor, framförallt industriell, depression. Allt dessa arbetare ville var att överleva.

Det kunde dock inte kapitalet tillåta. Dramatiskt, javisst. Trots allt är det ganska så dramatiskt att skjuta folk som demonstrerar för rättvisa förhållanden, mot lönesänkningar, mot strejkbrytare och mot att behandlas som skräp.

Jag ser en tydlig koppling till dagens samhälle. Vi var på väg framåt. Vi blev mer jämlika,mer jämställa och samhället blev tryggare för alla. I den andan föddes jag och växte upp. Sen hände annat i mitt liv, och en dag stannade jag upp och insåg att det fria, det jämlika, det trygga jag växte upp med höll på att försvinna. Jag förstod inte först vad som hände, det var på något sätt diffust, men ändå tydligt. Idag ser jag mer. Grundstenarna i landet raseras, medvetet. När de sedan inte fungerar går det att påpeka att de inte fungerar, och införa privata alternativ. Tryggheten försvinner. Jämlikheten försvinner. Friheten är snart borta. Vi har rester kvar som gör att samhället går runt, någorlunda. Men det kommer nog inte att vara så länge till.

Mammons hantlangare har sedan flera decennier gjort sitt yttersta för att modellera fram människor med underutvecklad empati och ett sjukligt stort ego. Och även om resultatet av naturliga skäl inte blir en helt homogen robotlik grupp människor så påverkar det ändå väldigt mycket. Människor växer upp och får lära sig, i skolan, att företagande och framgång är allt.

När folk protesterar skriker kapitalet i högan sky. Idag skjuts inte människor (än). Idag bränns inte människor på bål (än). Men vi har redan inträtt i ett slags förstadium till den typen av händelser.

Jag vet att många tycker att jag överdriver. Är outhärdligt idealistisk och naiv. Har fel.

Det skiter jag i. Jag bryr mig om människor. Jag vill att alla ska ha det bra. Och jag tänker inte acceptera att leva i ett samhälle där ”godhetsknarkare” är ett begrepp, som om det är något dåligt att bry sig om människor.

Jag är inte naiv. Jag är en luttrad och tidvis ganska gnällig kärring, och jag tänker fan inte sluta bry mig.

Du, vi, alla har ett värde

Samhället skiter i individen. Skiter i människan.
Hellre ha lagar och regler för att vissa människor ska kunna skriva andra på näsan, än att se till vad människor faktiskt behöver.
Hellre bekymrat rynka pannan i media och prata om bostadskrisen, än att satsa på de delar av landet där bostäder finns och folk behövs.
Hellre stoltsera med en "bra" metod, än att se till att den funkar för alla.
Hellre fälla än fria.
Hellre bry sig om sin egen nya bil, än att grannen dör när du råkat köra över hen.
Vi lever i ett liberatistiskt kapitalistiskt samhälle där individen står högt i fokus, ändå misslyckas samhället konsekvent se till sina individers behov. Dessa behov tas bara upp när det gäller rika familjers rätt till barnflicka, eller innerstadsboende familjers rätt till en icke innerstadsaktig miljö. Eller varför inte alla influencers behov av att tjäna pengar på att sälja fillers till småungar.

Jag blir så trött.

Vad kan vi då göra? Bry oss mer låter som en klyscha, men till stor det är det just det vi måste göra. Men vi måste också se till att alla barn och ungdomar lär sig vad empati och medkänsla är. Vi måste inte bara lära våra egna barn, vi måste lära och vara exempel för alla barn och ungdomar.  Lära dem att alla människor har en plats. Att alla har rätt till saker som vård och skola, på lika villkor.

Vi måste visa att alla människor är värda något.
Idag lär sig våra barn motsatsen av samhället.

Att röka eller inte röka

Det fanns en tid när jag skulle tyckt att ett totalt rökförbud var bra och logiskt. Det var på den tiden jag ibland var ute med kompisar på kvällarna och den som inte rökte var en paria. Det var också lite senare i livet då jag som gravid fick rök blåst i ansiktet av folk som tyckte det var löjligt att oroa sig och att jag bara borde hålla käften, åtföljt av ett hånfullt flabb. Sen utvecklades jag som människa, och framförallt, lärde mig att det alltid finns och kommer att finnas idioter, oavsett område, oavsett gruppering, oavsett politisk ideologi. Det handlar inte om rökandet. Jag avskyr fortfarande rök, och jag tål det synnerligen dåligt. Andra saker jag tål synnerligen dåligt, till och med ännu sämre, är lukten av starka parfymer, rakvatten, vissa rengöringsmedel, ljudet av människor som pratar för högt på tåg, buss och tunnelbana, folksamlingar, och mycket mer. 
Det går inte att förbjuda allt, och vi ska inte förbjuda allt. Det är inte en bra sak. Jag förstår mycket väl att det hade krävts ett enormt arbete för att komma på hur folk ska kunna röka utan att det drabbar andra, men det hade varit värt det. Och för övrigt så kommer det ju att krävas ett enormt arbete med att upprätthålla den nya lagen också. Jag gillar inte förbud, rent generellt. Ska förbud finnas ska de vara ytterst väl underbyggda. Detta känns inte så. Låt rökarna röka och hjälp istället till att fixa så att vi andra inte dör av röken på ett sätt som inte innebär förbud som kommer att vara nästintill omöjliga att hålla. Världen behöver inte fler förbud, den behöver färre.

När debatteringsorken tar slut

Jag skulle vilja skriva om mänsklighetens stora lust att förstöra för sig själv, men jag orkar inte. Det är för deprimerande. Istället gör jag vad jag kan för miljön, samhället och annat, utan att ge mig in i debatter på sociala medier. Numera består dessa ändå bara av troll som slänger halmgubbar omkring sig och hävdar att klimatkrisen är en myt och att lusten att gruppvåldta svenska kvinnor ligger i generna hos utomnordiska män. Det går inte att debattera med sådana människor. Det finns också en stor grupp människor som, enligt sig själva, kämpar hårt och aktivt mot rasism och annat. Det brukar fungera så att de hålls i en av tusen antirasistiska grupper på Facebook, vid namn ”Vi som inte röstar på SD” eller ”Vad som helst utom SD” eller nått liknande. I den gruppen lägger de så ut artiklar om Sd-politiker som sagt något rasistiskt, gärna med utropet. ”Dessa svin! Sa jag inte att de var rasister, VA?!?!??!”

Sen att alla vet detta redan, och att artikeln är fem år gammal, verkar inte vara viktigt. Alla pratar upprört en stund, med stora bokstäver, sen råder stiltje tills nästa utrop och gamla artikel delas.

Nej, jag orkar inte. Folk är så ofta blinda, de tänker inte. Och samhället har i årtionden jobbat på bra med att hjärntvätta sina invånare.

Jag orkar inte.

Istället försöker jag odla min egen ork. Skapa, läsa, göra roliga saker. Det är ju inte alltid så lätt, men det kan vara livsviktigt. Det krångliga med att vara autistisk är dock att det är så lätt att snöa in på saker. Jag har lärt mig att hantera det till en viss grad, men det går inte alltid. Sålunda har jag de senaste dagarna startat en biosfär i en gammal burk, samt håller på att lära mig om hydroponisk odling.

Varför?

Inte fan vet jag … Min hjärna tyckte att det var en bra idé.

Och så distraherar det mig från verklighetens tragik.

Är vi förlorade, eller finns det hopp?

Sedan människan började skriva böcker så har det funnits böcker som handlar om framtiden.

Sedan det började göras filmer och serier så har det funnits sådana som handlar om framtiden. Sedan lång tid tillbaka har dessa böcker, filmer och serier handlat om olika varianter av en dystopisk framtid, efter en katastrof av något slag. Ett kärnvapenkrig, eller en utomjordisk attack, eller en meteorit. Någonting som sker hastigt, plötsligt och är omvälvande och kraftfullt.

Någonstans har människan insett att hon kan dö ut. Sålunda skapar hon fiktiva scenarier att förhålla sig till, bekämpa och överleva.

Sanningen är att vi nog redan är dömda. Det kommer dock troligtvis inte bli ett hastigt kraftfullt kärnvapenkrig som utraderar oss, och troligtvis inte heller en utomjordisk attack eller meteorit. Det som kommer att ta död på mänskligheten pågår redan. Vi har börjat göra oss av med vår empati, vår förmåga att förstå och känna med andra människor. Vi har aktivt främjat egoism och ignorans. Nu dör den värld vi känner och behöver. Vår planet gör sig redo att rensa ut det gamla och börja på något nytt. Men det går långsamt. Vi kommer inte att dö ut hastigt. Vi håller redan på att dö ut långsamt.

Människan är ett flockdjur och vi behöver varandra. Vi är som en stor levande organism som endast kan överleva om alla beståndsdelar jobbar mot samma mål, att se till organismens, flockens, bästa. Idag lär vi våra barn att de ska bry sig om sig själva, men ingen annan. Vi lär dem att empati är för den svage och att alla har rätt till allt de kan ta. Kliv gärna på din medmänniskas rygg om det behövs, hugg för all del ned folk för att komma framåt, vill de inte bli nedhuggna så kan de flytta sig. Vi lyssnar inte på varandra och vi lyssnar inte till de signaler som så tydligt varnar oss för vår egen undergång. Vi låter oss bli avledda.

Kom och köp, billiga varor här.

Kom och res, billiga flygresor där.

För den som faktiskt bryr sig om natur och klimat finns avledningar av alla de slag. Global uppvärmning? Inga problem, den finns inte, eller så kan den lösas genom att sluta äta kött, eller så kan den lösas genom att kompostera själv, eller så är det bara en konspiration, eller så...

Vi kan i alla fall inte gå på storföretagen, de som spyr ut gifter, avgaser, rök, de som flyger mest, förorenar mest och bryr sig minst.

Vem är du om du inte kan köpa billiga varor från Asien? Byta kök var femte år? Flyga till Thailand varje år. Kanske två gånger per år till och med.

Vi är så indoktrinerade att vi inte förmår se och förstå vad som händer. Ju fler människor som växer upp utan empati, desto fler uppfostrar sina barn utan empati. Ju fler som växer upp med inställningen att pengar är allt och medmänsklighet är förkastligt, desto fler uppfostrar sina barn till samma synsätt. Det har kommit smygande så länge nu. De som ser ropar förgäves. Det har gått för långt.

Mänskligheten kommer inte att dö i en enda stor smäll.

Vi vrider oss redan i dödsvånda, och det är troligtvis för sent att stoppa.

Åttonde Mars

I dag är det internationella kvinnodagen. Säg inte grattis. Säg fan inte grattis. (Det vore som att säga grattis till HIV-smittade på internationella HIV-dagen, ungefär.)
Jag är trött idag, som alla dagar, av många orsaker.

Jag är trött på att människor fortfarande säger till små flickor att "pojkar är sådär", och "han slår dig bara för att han tycker om dig", och "försök att bara strunta i honom".
Jag är trött på att pojkar förväntas leka vilda och tuffa lekar, medan flickor som gör det blir tillsagda att ta det lugnt och uppföra sig.
Jag är trött på att flickor sällan ges en chans att få höras.
Jag är trött på att pojkar drillas i att vara kalla, hårda, tuffa och aldrig gråta, visa känslor eller vara respektfulla.
Jag är trött på att män, vuxna män, anses ha noll kontroll över sig själva när de är upphetsade. Eller arga. Eller provocerade. Eller inte förstod. Eller trodde något annat. Eller...osv.
Jag är trött på att kvinnor anses ha ansvar för hela kontrollbiten, oavsett om hon sover. Är medvetslös. Stel av skräck. Dyngfull. Osv.
Jag är trött på alla trista, skambeläggande skämt som "bara är roliga" och "men gud asså, har du ingen humor", när de alltid handlar om att nedvärdera kvinnor, eller nedvärdera män som "beter sig" som kvinnor. Eller män som gör bort sig pga att de inte kan hjälpa sina drifter (haha så kul, de kan ju verkligen inte det, vi låter kvinnorna ta den biten så löser sig allt, ti-fucking-hi.). Eller kvinnor som inte förstår, kan köra bil, kan backa in i ett garage, kan någonting alls. Våldtäktskämt. Kalla män för bög-skämt. Osv. Skrattar du åt dessa skämt så upprätthåller du strukturen.

Jag är trött på jävligt mänga saker. Vården t.ex. Jag vet inte hur många fall det gäller, det vet nog ingen, men det finns otaliga sjukdomar och annat där kvinnor feldiagnosticeras på grund av att alla studier hittills har gjorts på män, och det visar sig nu att det inte alltid ser lika dant ut för kvinnor. ADHD och Autism är en sådan sak. Det börjar bli bättre nu, men fortfarande "anses" det att dessa två saker är vanligare bland pojkar och män. Trots att experter alltså kommit på att"Aj fan, det kan ju se helt olika ut för flickor och kvinnor".
Jag kan ta ett annat exempel från mitt eget liv. Jag blev nyligen diagnosticerad med det som förut kallades Bechterews sjukdom, en sorts reumatism. Baserat på de skelettförändringar magnetröntgen visade så har jag haft sjukdomen länge, ca 20 år gissar de. För 20 år sedan var jag gravid och fick mitt första barn. Jag hade groteska djävulska smärtor, som jag trodde var foglossning som inte gick över efter förlossningen. Jag minns att jag frågade om det skulle vara så redan tidigt, men viftades bort. Ca ett år senare, vacklade jag in till min dåvarande läkare och nästan grät, han tittade lite snabbt, sa att "Nej, foglossning går över ganska direkt, det är det inte. Det är nått vi brukar kalla "dysfunktionellt bäcken", det är en diagnos vi sätter när vi inte riktigt kan hitta orsaken. Du får gå till en sjukgymnast. Jo, och en del blir så dåliga att de hamnar i rullstol. Hej då."
Han kunde "inte riktigt hitta orsaken" efter att ha tittat på mig i fem minuter. Han bemödade sig inte mer än så, och diagnoskriterierna för Bechterews är bland annat att det är mest vanligt bland män, och att dessa män har vissa typiska problem och går som fällknivar. Case closed liksom. Ingen hade nog på den tiden kommit på tanken att kvinnor också kunde få detta samt att symptomen kanske kunde vara lite annorlunda. Bland annat vet man numera att kvinnor drabbas av just den typiska smärta jag har haft från början, den som ironiskt nog påminner om en slags förvrängd foglossning. Men vad vet jag, jag är ju bara kvinna. Nog om just detta.. (Jag hade kunnat tala i evigheter om hur det forskas mycket lite om kvinnosjukdommar etc, men orkar inte just nu)

Pust.
I dag är det internationella kvinnodagen.
Så mycket har blivit bättre, det får vi inte glömma.
Men det som skrämmer mig, verkligen skrämmer mig, på riktigt, är att det har börjat vända. Plötsligt har vi krafter som vill stänga in kvinnor i kök och barnkammare igen, som vill förbjuda abort, och i vissa fall även preventivmedel, och kvinnohälsa osv. Krafter som anser att kvinnor ska stanna hemma med barnen och att män ska arbeta. Att kvinnor ska vara "fina flickor" medan män kan "ta för sig". Osv, osv i all oändlighet. Dessa idioter har alltid funnits, men nu vädrar de plötsligt morgonluft. (och som en parentes kan vi fundera på hur och om detta på något sätt hänger ihop med den högervåg världen just nu upplever. Svar kommer i slutet av skrivelsen)
Vi kan inte sluta kämpa. Vi måste orka, måste fortsätta. Alla kan inte orka jämt, alla kan inte göra allt. Men vi kan inte ge upp. Aldrig någonsin.

"Sett till hela arbetsmarknaden har kvinnor, när alla löner är uppräknade till heltid, 87 procent av mäns lön."
Kvinnor som blir utsatta för våld i nära relationer får fortfarande höra, alldeles för ofta, att "Det är inte ens fel när två träter."
Män våldtar kvinnor. Män våldtar män. Andelen kvinnor som våldtar är försvinnande liten. Ändå skriker män i kör om dessa få exempel, varje gång någon dristar sig att ta upp en diskussion om VARFÖR det är främst män som våldtar.
Kvinnor skuldbeläggs för allting. När vi sminkar oss. När vi inte sminkar oss. När vi rakar benen. När vi inte rakar benen. När vi arbetar heltid, när vi arbetar deltid, när vi är hemma med barnen. När vi inte är hemma med barnen.
Män "hjälper till" hemma och "passar" sina egna barn.
Varje gång en kvinna tar upp något i stil med att hon känner sig otrygg när hon går hem sent (Ja men var inte ute sent då!), eller inte har lika mycket betalt som sina manliga kollegor för samma jobb (Jamen du måste ju lära dig att löneförhandla lilla gumman), eller är trött på att vara den som gör allt hushållsarbete (Du måste ju säga till, hur ska jag annars veta när och om jag ska städa/tvätta/ta hand om mina egna barn), så kommer alla dessa män som just fått väldigt ont i sitt kränkthetscenter. De brukar ha med sig några så kallade patriarkala pleasers (PP (tack Full Patte för den ypperliga termen) som säger att DE minsann aldrig upplevt det de där andra kvinnorna pratar om, och därför måste alla andra kvinnor ljuga. Alla andra miljoners miljoner kvinnor. Måste ljuga. Och männen myser.

Jag vill att idag, den åttonde Mars, Internationella kvinnodagen, så tar alla män som faktiskt är vettiga (och ni är ju SÅ jävla många, på riktigt!) och börjar agera. Sluta skratta åt sexistiska skämt och våldtäktsskämt. Våga visa er sårbara, ömsinta, mänskliga, vackra och kanske till och med fåniga. Säg till era "schyssta polare", era "duuudes", era "snubbar", era "bro's" varje gång de säger puckade saker om kvinnor. Säg till dem när de uttrycker sig kvinnofientligt, när de skryter om att de "fått ligga, för hon orkade inte stå emot tjatet", eller "var rätt full", eller "sov redan" eller något annat lika jävla dumt. Säg till dem när de börjat rya om hur feminister är hemska och onda och vill döda alla män.
Jag lovar, de gånger feminister faktiskt eventuellt VILL döda alla män är just när män uttrycker sig på det sättet..

Jag är trött. Jag orkar inte skriva mer just nu.
Planeten snurrar varve efter varv i en evigt framrusande bana runt solen, på väg genom ett oändligt universum.
Kan vi inte bara vara snälla mot varann?

(Svaret på den tidigare frågan är "Ja", det hänger ihop. Rasism, sexism, kvinnohat, white supremacy, homofobi etc, allmänt äckliga åsikter om allt.)

Årsskifte

Gott nytt år..
..skriver människor över hela Internet. Jag kan hålla med om att det är en trevlig önskan. Den är däremot inte särskilt realistisk.
Det är krig i världen. Otrygghet och utanförskap ökar. Egoism och girighet ökar.Medmänskligheten minskar. Den tekniska utvecklingen går framåt med en svindlande hastighet, men den sociala samhällsutvecklingen går bakåt. Fortsätter vi på det här sättet kommer vi inom ett par år ha återinfört slaveriet, apartheid och rasbiologi, samt ha tagit bort rösträtten för kvinnor. Vi har redan ett rasistiskt parti riksdagen.

Jag har väldigt lite hopp om att vi kommer att klara oss ur den människofientliga tid som stundar, men jag har lite större hopp om att det trots allt kommer att finnas många som aldrig slutar kämpa emot de mörka krafterna i samhället.
Det hade bara varit lite lättare att slippa organisera motståndsrörelser och skapa underjordiska nätverk.
Jag är trött och sjuk och har egna problem. Sa hon gnälligt.

Intressant nog verkar det ofta vara just de som själva inte mår bra som kämpar. De som inte orkar, lyfter. De som inte har råd, ger. De som är friska, starka och rika går förbi orättvisor, rasism utanförskap utan att ens höja blicken.

Empatilöshet säger nog många, och ja, så är nog fallet väldigt ofta. Men det är inte hela sanningen. Sedan över en generations tillbaka så har samhället format nya människor till att vara egoistiska, se enbart till sig själva och lärt dem att vinsten är allt. Vad väntade vi oss egentligen? Uppfostrar vi giriga små narcissister så är det giriga små narcissister vi får. Och de lär inte vilja återgå till att försöka skapa ett jämlikt, jämställt samhälle, för det skulle ju inte gagna dem personligen lika mycket, och då skulle det ju bli fult att tjäna pengar genom att klättra över andras lik.

Och så kan vi ju inte ha det.
Nej, då är det bättre att rösta på partier som förstår värdet av att alla ska få göra som de vill, även om några mindre värda människor går åt i processen. För vad gör det Albert, i toppen av kedjan, att Olga, Klara och Abdul inte kan betala sina räkningar, och än mindre en privat sjukförsäkring? Han ska väl inte betala för dem heller! Om alla skulle ta hand om varandra skulle mänskligheten gå under.
Eller, vänta....

Nej mina vänner, jag orkar inte ha hopp om särskilt mycket. Min hjärna är för trasig för det, min ork är obefintlig och hela mitt jag är urskrapat ända ner i botten.

Jag är bara för envis för att ge mig.

Så min önskan inför 2016, är att det ska finnas fler som inte ger sig. Fler som kämpar vidare trots att det gör ont i varje cell i kroppen (plus några celler till, som inte ens finns på riktigt), och jag önskar att åtminstone några fler av de där som växt upp i den empatilösa generationen har råkat få lite empati ändå (genom mutation kanske), så att vi som inte har någon ork kvar kan få vila, yttepyttelite i alla fall. Jag önskar att de som inte orkar själva ska kunna ta en välbehövlig paus och skita i allt ett tag, utan att för den skull bli anklagade för saker.
Jag vill att Albert (eller Nils, eller Kenneth, eller Boris, eller vad de nu heter) i sin topposition ska drabbas av medmänsklighet. Tjong, rätt i plytet liksom. Eller kanske snarare i magen, som en rak höger, som för dem att vika sig dubbla och hosta, och så när smärtan har avtagit lite så kan de resa sig upp och se världen med nya ögon.
Och så önskar jag att du ska ha det bra. Må bra. Och att ingen någonsin ska dö.

Flykt och historia

Just nu är det många som skriver om kriget i Syrien, flyktingar och människovärde, och som tar upp sin egen familjs historia. Det är många vars föräldrar eller farföräldrar har flytt från ett krig. Det är bra att alla dessa människor hörs, för det är de, som tillsammans med alla andra utgör landet Sverige idag. Längre tillbaka i tiden fanns andra flyktingar. Innan någons föräldrar kom hit, var det någons morföräldrar. Innan dess var det någon farmors farfar eller mormors mor. Det sträcker sig lika långt bakåt som människans historia. Vi är intet utan vår historia. Detta, om något borde ju vara intressant för facisterna som jäser landet runt i ”Sverigevänliga” masker. Den historia de svärmar för är lösryckta bitar, tagna ur sitt sammanhang och ställda på led så att det ska se enhetligt ut.

De flesta av oss luras inte. De flesta av oss kan vår historia, och många, många av oss har en egen släktbakgrund som visar verkligheten tydligare än någon folkdräktsklädd dans runt en midsommarstång kan göra. Vi är barnen och barnbarnen till de som en gång flydde andra krig, och spåren av flykten sitter i våra gener. Det är inte bara ord, vetenskapen har sett att traumatiska upplevelser sätter spår, och påverkar genetiskt i kommande generationer. Vi har alltså i många fall både en genetisk historia av flykt, och en berättad historia av flykt.

Mina morföräldrar kom från Estland. De flydde under kriget, var och en på sitt håll, och träffades sedan i Sverige, blev kära, fick min mamma och mina mostrar. Min morfar kom i en av alla de båtar som i tysthet och mörker tog sig över Östersjön. Han och några andra flydde för sitt liv, som folk gör under krig, och hade god hjälp av att en av de andra var dotter till en sjökapten. Hon kunde navigera och hon tog dem över de mörka vattnen fram till Gotland. Min morfar var en skogsbroder, en motståndsman. Skogsbröderna kämpade med gerillaliknande metoder mot den Sovjetiska armén och överlevde i genomsnitt i 2,5 år. Min morfar gömde sig ibland under familjens hus, men även i hålor i skogen. Han kunde inte ha stannat, då skulle han varit död. Min mormor bodde nästintill på den Sovjetiska gränsen. Hon tillhörde en by med Ingermanlänningar som var delad mitt i tu. Ena halvan av byn låg i Estland, andra halvan i Sovjet. Sovjethalvan var sedan flera år utraderad på Sovjetsidan när kriget kom. Mormor och hennes familj flydde till Finland. Sedan fortsatte de att fly högre och högre upp, ju längre in i landet fienden kom. En natt mitt i vintern försökte de, tillsammans med en grupp andra, ta sig över till Sverige. Rakt över isen på Torne älv. De blev stoppade, en kvinna i sällskapet blev fångad och hotades med avrättning om inte de andra kom tillbaka. De hade just passerat gränsen. Bara några meter om jag förstått saken rätt. Gränsvakterna var eventuellt finnar, jag minns inte helt hur mormor berättade, men den lilla gruppen människor lyckades övertala vakterna att släppa kvinnan. Och så var de över. De var i Sverige.

Min mormor och morfar träffades i Göteborg. De gifte sig, fick tre barn, och sedermera fyra barnbarn. Och vi, deras barnbarn, har i sin tur tillsammans snart 7 barn. Ungefär 30000 balter flydde till Sverige under andra världskriget. Om så bara 20000 blev kvar, och om så bara 10000 av dem fick barn, och om vi räknar på 1,5 barn var, så blir det 15000 personer. Med samma hypotetiska siffror en generation till så är vi uppe i 22500 personer. Vi är garanterat fler som har baltiskt påbrå, och dessutom var det ju knappast bara balter som flydde. Vi har folk som flytt från hela Europa. Vi har alla finska krigsbarn. Mina egna barn har en dubbel flykthistoria bakåt. Dels från mina morföräldrar, dels från sin farmor som var ett finskt krigsbarn.

Det är viktigt att få fram alla historier som orkar berättas. Att visa att vi är många, så väldigt många. Att, om vi bara ser tillräckligt långt bakåt, så är det vi alla, som har en flyktbakgrund i släkten. Det var min mormor som stod med sin familj på isen mitt på Torne älv. Det var min morfar som hukade i en liten öppen båt mitt på Östersjön. Hela detta land består av flyktingar, invandrare, samt barnen till flyktingar och invandrare.

Det är vi som byggde landet. Det är vi som ska välkomna nya byggare till vår gemenskap.

Du som slår på dina egna

Du
Just du, du som talar om människors lika värde.
Du som talar passionerat om att vi inte får låta rasismen växa.
Du som engagerar dig, som skriver artiklar, blogginlägg, insändare,
som går på möten, som uttalar dig i media, som lägger ner all din tid på att
motarbeta och varna
för rasism.
Men som samtidigt fördömer de som demonstrerar.
de som vägrar ta normaliseringen.
de som påpekar din del i vissa skeenden.
I samma ögonblick som du förkastar en hel grupp människor
för att någon enstaka av dem kanske eventuellt kastade en sten
under förhållanden som du personligen inte vet något om.
I samma ögonblick som du försvarar polisens agerande
när de slår
mejar ner
kör över
och misshandlar de som vill skydda och kämpa för oss alla
I samma ögonblick som du säger
"Vi har faktiskt yttrandefrihet"
och med det menar att hatiska organisationer ska få hålla demonstrationer
oemotsagda
Så är alla dina tidigare gärningar i godhetens namn,
alla dina antirasistiska ord
och allt du berömt dig för och skrutit med
Noll och intet.

Lögnen om friheten

Jag är så trött på allt skitsnack från högermänniskor och liberaler. Detta eviga gnäll om frihet och valfrihet och hur viktigt det är för dem.
Sanningen är att den frihet som dessa människor hela tiden åberopar mest verkar gälla saker som rätten att välja en icke kommunal men ändå statligt stödd friskola, eller en icke landstingsägd vårdinrättning. Här skriks det med upprörda stämmor om inte lille Sixten "får" gå där hans föräldrar vill (och det är på något magiskt sätt aldrig i den kommunala skolan.), men intressant nog så skriks det inte lika högt när lille Sixtens jämnåriga med fattigare föräldrar inte har möjlighet att få en bra start i livet, likvärdiga möjligheter, ordentligt med mat på bordet samt adekvat klädsel under den kalla årstiden. För detta räknas inte som frihet enligt dessa människor.
Ändå finns det inget som är så befriande som möjligheter. Möjligheten att ha ett bra liv. Möjligheten att kunna använda sina talanger. Möjligheten att vara fri och kunna utvecklas till sin maximala potential. Liberaler och högermänniskor, inte helt lika varandra, men bägge skriker om frihet. Och det är så tragiskt att se.
Frihet ligger i att alla får samma möjligheter så långt det bara går. Men den valfrihet som nu har införts segregerar.
Högern och liberalerna ser inte helt lika på detta med frihet dock. En liberal talar stort och fint om vikten av FRIHET, alltid uttalat med stooora bokstäver och anade fanfarer i bakgrunden. Liberalen menar att alla, utan undantag kan ta sig dit de vill i livet. En människas bakgrund, uppväxt och andra förutsättningar har ingen som helst betydelse, alla kan ta sig dit de vill. Och eftersom alla kan, så ska ingen få hjälp. Det behövs ju inte och då blir det orättvist. Detta sägs ofta av liberaler som kommer från över- och medelklasshem, där de har fått stöd hemifrån, aldrig behövt gå hungriga, där de från dag ett har fått lära sig att de har möjligheter och kommer att lyckas. De ser inte skillnaden på sin egen situation, och situationen för den som är uppväxt i fattigdom med föräldrar som är missbrukare, inget stöd någonstans, allt vederbörande får höra är hur värdelös hen är. Liberalen upprepar, som en trasig grammofonskiva, "Alla har samma möjligheter".

Högermänniskan har en något annorlunda inställning. Utåt rabblar hen samma sak "Alla har samma möjligheter". Men inom sig vet högermänniskan att alla inte alls har samma möjligheter. Högermänniskan vill inte att alla ska ha samma möjligheter, för om det vore så, så skulle hens eget värde falla och inte vara förmer än andras längre. Högermänniskan vet dock att det nog inte skulle tas emot så bra om dessa åsikter kom fram, så hen skanderar högt och tydligt med i Liberalens ramsa. "Alla har samma möjligheter."

Det finns flera paradoxer med högermänniskans och liberalens sätt att se på samhället.
De gnäller om hur det måste bli lättare att starta företag, samtidigt som de älskar att framhäva hur "allt går med hårt arbete"
De är inkonsekventa, säger sig tänka på alla människor, vara feminister och vilja alla väl, men samtidigt har deras politiker röstat nej till det mesta som skulle gynna låginkomsttagare, kvinnor, invandrare och hbtqfolk. Som lösning på alla problem föreslås skattesänkning och/eller att göra det lättare för företagen. Detta framförs gärna samtidigt med en känga till vänstern, där det påstås att det enda vänstern vill är att bestraffa folk som jobbar hårt, att höja skatter och förstöra för de stackars företagen.

Det enda som hörs är till slut ett grötigt och entonigt rabbel. "Alla har samma möjligheter. Det måste bli bättre för företagen. Det får inte vara fult att tjäna pengar. Alla har samma möjligheter"

Allt detta är en jävla lögn, och de flesta som upprepar den vet om det.

Högern och liberalerna vill ha frihet för alla som kan skaffa sig det. Vänstern vill att alla ska kunna skaffa sig frihet.

Vänstern är frihet.