Tankar om flytt

Det tar på krafterna att flytta, speciellt när flytten är utdragen, väldigt emotionell och speciellt för den som redan är trasig efter år av stress, kronisk utmattning, kronisk värk, diverse sjukdomar och annat. Jag kommer att ägna hela Januari åt att flytta. Jag har förberett mig hela hösten.

Ändå är det så outsägligt jobbigt. Det dränerar mig helt. Gamla trauman gör sig påminda, min PTSD gör sig påmind fem gånger i kvarten, och reumatismmedicinen verkar inte lika bra som förr.

Jag är så nära målet, att äntligen flytta från denna ort, till mannen jag älskar. Men det är jobbigt. Jag kommer att bo så långt från mina barn. Mina underbara barn, som behöver mig fortfarande fast de är så stora. Mina barn som har en far som är .. tja...

Mina barn, som jag går sönder när jag tänker på just nu, det sliter mig i bitar och jag vill yla ut min sorg och förtvivlan mot månen, för jag är så rädd att något ska hända dem, attde ska må dåligt, bli skadade...

jag är så rädd … en av dem har försökt begå självmord i yngre ålder. Jag har levt i fasa ända sen den gången, så rädd att det ska hända igen. Att det ska lyckas denna gång.

Att mitt barn ska dö. Att mina barn ska dö.

Jag är väl medveten om hur dramatisk jag låter, men situationen är speciell, och min nuvarande utmattning gör att jag inte kan filtrera varken intryck eller känslor.

Jag är så oändligt, otroligt trött.

Citat från verkligheten

”Måste du sminka dig, du ser ut som en tvättbjörn.” Efter en försiktig vända med mascara.
”Haha, raccoon!” De påföljande gångerna med smink.
”Jag föraktar folk som dricker.” Efter att jag försiktigt smakat på nyårschampanjen.

”Måste du ha så speciella kläder, det är billigare att vi köper likadana på Jula.” Jag behövde ny jacka, eller nya byxor, eller nya skor.
”Du får inte klippa håret av dig.” I skojfrisk ton.
”Jag menar det.” Fortfarande skojfrisk ton, men med allvar i blicken.

”Korthåriga kvinnor är så okvinnliga.” Varje gång vo träffat en korthårig kvinna.

”Jag tog första bästa.” Om hur vi träffades.
”Stora bröst i alla fall, haha, sa min bror. Haha.Hahahahahaha. Ha.” Berättar vad hans bror sagt efter att ha träffat mig första gången.

”Nu vill jag att du tackar min bror och ger honom en kram! Annars skäms jag.” Efter att vi fått hans brors gamla TV.

”Du är så egoistisk.”

”Du är så lat.”

”Du tänker bara på dig själv.” Jag ville köpa ett ritblock och ett par blyertspennor.

”Kan man tjäna pengar på det?” Varje gång jag var intresserad av något.

”Du städar inte ordentligt.” När jag var utbränd och hade svår värk.

Jag har fler citat. Kommer inte alltid ihåg alla. Det finns även mycket jag har förträngt. Det dyker upp minnen och detaljer ur minnen med jämna mellanrum.

När debatteringsorken tar slut

Jag skulle vilja skriva om mänsklighetens stora lust att förstöra för sig själv, men jag orkar inte. Det är för deprimerande. Istället gör jag vad jag kan för miljön, samhället och annat, utan att ge mig in i debatter på sociala medier. Numera består dessa ändå bara av troll som slänger halmgubbar omkring sig och hävdar att klimatkrisen är en myt och att lusten att gruppvåldta svenska kvinnor ligger i generna hos utomnordiska män. Det går inte att debattera med sådana människor. Det finns också en stor grupp människor som, enligt sig själva, kämpar hårt och aktivt mot rasism och annat. Det brukar fungera så att de hålls i en av tusen antirasistiska grupper på Facebook, vid namn ”Vi som inte röstar på SD” eller ”Vad som helst utom SD” eller nått liknande. I den gruppen lägger de så ut artiklar om Sd-politiker som sagt något rasistiskt, gärna med utropet. ”Dessa svin! Sa jag inte att de var rasister, VA?!?!??!”

Sen att alla vet detta redan, och att artikeln är fem år gammal, verkar inte vara viktigt. Alla pratar upprört en stund, med stora bokstäver, sen råder stiltje tills nästa utrop och gamla artikel delas.

Nej, jag orkar inte. Folk är så ofta blinda, de tänker inte. Och samhället har i årtionden jobbat på bra med att hjärntvätta sina invånare.

Jag orkar inte.

Istället försöker jag odla min egen ork. Skapa, läsa, göra roliga saker. Det är ju inte alltid så lätt, men det kan vara livsviktigt. Det krångliga med att vara autistisk är dock att det är så lätt att snöa in på saker. Jag har lärt mig att hantera det till en viss grad, men det går inte alltid. Sålunda har jag de senaste dagarna startat en biosfär i en gammal burk, samt håller på att lära mig om hydroponisk odling.

Varför?

Inte fan vet jag … Min hjärna tyckte att det var en bra idé.

Och så distraherar det mig från verklighetens tragik.

Att älska sina barn så du går sönder

Vissa beslut är lätta, andra är överjordiskt svåra. Beslut som rör dina barn kan vara det svåraste du någonsin ställs inför.

Hur förklarar du för dina barn att de inte längre kan bo hos dig? Hur förklarar du att du kommer att flytta över femtio mil från dem? Det går inte. Eller, det går, men just nu kan jag inte ta in hur. Det gör för ont, och det är så mycket annat som gjort ont på sistone. Dock överskuggar detta allt. Det är mina barn. Det hjälper inte att de inte är små, det hjälper inte att en av dem redan flyttat hemifrån. De behöver mig. De är inte som andra barn. Jag vill vara nära dem. Men jag är för trasig och för fattig för att bo kvar där jag bor.

Min rädsla har i alla år varit deras far, hur arg han skulle bli, hur väldigt arg han kommer att bli på mig. Jag är fortfarande rädd, väldigt rädd för det. Men det spelar inte längre någon roll. Jag har inget val. Jag har inte råd att bo kvar, har inte råd med någon annan lägenhet i närheten. Jag mår för dåligt för att göra något alls. Jag existerar i en konstant ångest som bara dämpas stundtals för att sedan komma tillbaka med dubblad styrka. Jag kan analysera och gå igenom saker, älta upp och ner och ut och in, det hjälper inte. Det hjälper inte att jag vet varför det blev så här, det hjälper inte att felet inte är mitt.

Jag kommer att behöva flytta ifrån mina barn och det är som att slita hjärtat ur kroppen. När jag flyttar kommer de inte att höra av sig. De har inte den förmågan, och deras far har sedan många år hjärntvättat dem också, på sätt och vis. Jag vet att de älskar mig, men jag är inte helt och hållet en tillräknelig människa för dem.

Jag funderar och funderar, tänker, vänder på saker, funderar ett varv till. Dock ser jag ingen annan lösning. Bilen håller på att gå sönder igen. Jag har inte råd att reparera den. Hyran har höjts, parkeringsavgiften likaså. Nu höjs elen också. Det som inte höjs är min sjukersättning. Jag klarar mig på väldigt lite pengar, och det har gått förvånansvärt bra. Men nu går det inte längre, inte mer en hyra på närmare niotusen kronor. Soc vill inte betala, de tycker att min hyra är för hög och att barnen kan bo hos sin far. Jamen dåså.

Jag har fortfarande svårt att ta det faktiska beslutet.

När autismen slår till

Jag är vanlig, tänker jag ibland. Nästan normal. Jag klarar ju en hel massa saker. Kan träffa folk (under rätt förutsättningar). Kan gå på festival (och däcka i veckor efteråt). Kan göra så mycket.
Sen slår stressen till, i en ovan situation, och hux flux ligger jag och gråter i vår lilla folkabuss, hungrig, utan kvällsmat, för att jag inte klarar av att stå i ett okänt kök och fixa en macka, med eget smör, eget bröd och egen ost. För att det känns konstigt och obekvämt, och som att jag inte borde eller får. Jag vet inte vilket smör som är vårt då jag inte var den som ställde in det i kylen. Jag vet inte om jag förväntas leta reda på fat och mugg själv eller om jag bör fråga. Stämningen är på något sätt så självklar att jag får panik och känner mig utanför fast jag vet att det inte är så.
Och så är jag trött. Trött efter en lång resa som blev dubbelt så lång på grund av köer, regn och felkörningar, där jag inte var skyldig till de två förstnämnda men väl de sistnämnda. Vi hann fram i tid till en fotbollsmatch min partner sett fram emot, och som jag sett fram emot att se med honom och resten av folket.
Istället fick jag alltså panik och ursäktade mig halvkvävt med att jag skulle ut och lägga mig i bussen.
Jag är dock jävligt bra på att maskera hur jag känner, så ingen anade nått.
Och jag som sett så fram emot detta vill nu mest av allt åka hem och drunkna i ångest ifred.

Katten i handfatet

Det finns en speciell känsla som infinner sig en dag som denna, när jag, mitt i all värk, all trötthet, all ångest och all otillräcklighet, går in på toaletten för att titta till tumlaren som står och signalerar. Jag möts av det skira ljuset från en vårvintersol som sipprar in genom det frostade fönstret i duschen, och synen av en katt som ligger i handfatet och njuter av tumlarvärmen, och som när jag kommer in, tittar upp på mig och tillgivet blinkar osynkroniserat med ögonen. Jag böjer mig framåt, trots att hela ryggen och bröstkorgen skriker rakt ut i sitt pågående reumatiska skov, och kliar katten lite under hakan samtidigt som jag kisar i det nästan överjordiska ljuset. Då infinner den sig, känslan. Den säger att det finns en chans. Det finns ett hopp. Mitt i ångest, värk och oro inför framtiden. Mitt i utmattningens tunga steg och smärtornas blixtar. Mitt i hela min förtvivlan. Den finns där och jag tänker att kanske, kanske så kommer det att gå bra, mina barn kanske inte begår självmord när de blir vuxna och jag kanske inte kommer att dö ensam. Mänskligheten kanske inte dör i sviterna av miljöförstöring om femtio år.

Jag kanske klarar mig.

Det kanske inte är helt kört.

Är vi förlorade, eller finns det hopp?

Sedan människan började skriva böcker så har det funnits böcker som handlar om framtiden.

Sedan det började göras filmer och serier så har det funnits sådana som handlar om framtiden. Sedan lång tid tillbaka har dessa böcker, filmer och serier handlat om olika varianter av en dystopisk framtid, efter en katastrof av något slag. Ett kärnvapenkrig, eller en utomjordisk attack, eller en meteorit. Någonting som sker hastigt, plötsligt och är omvälvande och kraftfullt.

Någonstans har människan insett att hon kan dö ut. Sålunda skapar hon fiktiva scenarier att förhålla sig till, bekämpa och överleva.

Sanningen är att vi nog redan är dömda. Det kommer dock troligtvis inte bli ett hastigt kraftfullt kärnvapenkrig som utraderar oss, och troligtvis inte heller en utomjordisk attack eller meteorit. Det som kommer att ta död på mänskligheten pågår redan. Vi har börjat göra oss av med vår empati, vår förmåga att förstå och känna med andra människor. Vi har aktivt främjat egoism och ignorans. Nu dör den värld vi känner och behöver. Vår planet gör sig redo att rensa ut det gamla och börja på något nytt. Men det går långsamt. Vi kommer inte att dö ut hastigt. Vi håller redan på att dö ut långsamt.

Människan är ett flockdjur och vi behöver varandra. Vi är som en stor levande organism som endast kan överleva om alla beståndsdelar jobbar mot samma mål, att se till organismens, flockens, bästa. Idag lär vi våra barn att de ska bry sig om sig själva, men ingen annan. Vi lär dem att empati är för den svage och att alla har rätt till allt de kan ta. Kliv gärna på din medmänniskas rygg om det behövs, hugg för all del ned folk för att komma framåt, vill de inte bli nedhuggna så kan de flytta sig. Vi lyssnar inte på varandra och vi lyssnar inte till de signaler som så tydligt varnar oss för vår egen undergång. Vi låter oss bli avledda.

Kom och köp, billiga varor här.

Kom och res, billiga flygresor där.

För den som faktiskt bryr sig om natur och klimat finns avledningar av alla de slag. Global uppvärmning? Inga problem, den finns inte, eller så kan den lösas genom att sluta äta kött, eller så kan den lösas genom att kompostera själv, eller så är det bara en konspiration, eller så...

Vi kan i alla fall inte gå på storföretagen, de som spyr ut gifter, avgaser, rök, de som flyger mest, förorenar mest och bryr sig minst.

Vem är du om du inte kan köpa billiga varor från Asien? Byta kök var femte år? Flyga till Thailand varje år. Kanske två gånger per år till och med.

Vi är så indoktrinerade att vi inte förmår se och förstå vad som händer. Ju fler människor som växer upp utan empati, desto fler uppfostrar sina barn utan empati. Ju fler som växer upp med inställningen att pengar är allt och medmänsklighet är förkastligt, desto fler uppfostrar sina barn till samma synsätt. Det har kommit smygande så länge nu. De som ser ropar förgäves. Det har gått för långt.

Mänskligheten kommer inte att dö i en enda stor smäll.

Vi vrider oss redan i dödsvånda, och det är troligtvis för sent att stoppa.

The ever ongoing story about life

And so, she panicked.

The reality right now was too much. Always problems, with money, with the kids, with all the conditions she had, with the pain and exhaustion. The kids themselves were no problem, but it killed her when they didn't feel well, when they were sad and depressed and nothing she did helped. There had been so many years. So many days. So many hours. She had hugged, listened, comforted. She had been to meetings in their schools, with doctors, psycologists. Working her ass off to make everything as good as possible. Constantly struggeling upphills. Like pissing against the wind.

And everytime she thought she could se something better in the future, when the future came, there was always something else. She had to defend her kids in front of school staff, headmasters, teachers, doctors and everyone. She had to care for them as all parents do. And she had to care for them so much more. She had to walk on the edge of a blade, breathing silently, in the upper part of the lungs, carefully threding to not fall down, or slice up her feet.

Her wonderful, beautiful children.

And also, her wonderful beautiful man.

Not the father of the kids. Sadly. But constantly mistreated, constantly getting squeezed between everybody and everything. Constantly helping, caring, loving her. Beeing there. There was nobody like him, nobody in the whole wide world.

She hated how she treated him. She hated how she was incapable to do the one thing he asked her too. And he didn't even ask for his own sake, but for hers. Because he ached when he saw how much pain it gave her. How much pain this person gave her. The father of her kids. The man who had taken over twenty years of her life, and continued to take, continued to hurt. And she couldn't cut him off. Because of the kids. It was years since the divorce, and she had been to therapy for many of them. And yet she couldn't cut him off. She couldn't even explain it herself, it just wasn't possible, yet. She was afraid, so afraid.

She tried to do things, like a million miniature cut offs. Maybe she was just fooling herself. But still.

The thoughts were rambling in her head, she felt tied up, bound, and not in a good way. What could she do, what could she DO, what COULD she do, WHAT.........

…...and so, she panicked.

Ångest på ett fat

Ångest.
Det finns så många olika sorter, så många varianter. Det finns den där ångesten du känner när du tänker på dina barn, och hoppas att de ska bli lyckliga i livet. Den är vanligtvis inte så farlig. Sen finns det ångesten då du tänker på dina barn och deras diagnoser, och mående, och problem, och då jävlar är det inte lika trevligt längre.

Det finns ångesten som smyger sig på om morgonen, illvilligt och förlamande, och ångesten som kommer slibbande om kvällen, svart, klibbig, som en gammal stickad kofta någon släpat genom ett kärr och sedan lindat om din hals och ditt bröst.

Det finns ångesten som slår till sekundsnabbt, i ett läge då du trodde allt var bra, men sen kom exet och sa någonting, i stil med "Förstår du hur komplicerat det här blir för mig?", och så dör du. Eller inte, fast det känns så.

Det finns ångesten som får det att slå över, sekundsnabb den också, så att du tappar kontrollen över din kropp, helt och hållet, och bara skriker och skriker... och skriker... och kastar saker.. och gör illa dig själv. Den efterlämnar blåmärken.

Det finns ångesten du inte vet om, och inte märker, förrän något förändras och den försvinner, och plötsligt förstår du vad det var som fanns där hela tiden innan, och då får en ny ångest av rädslan för att den konstanta ångesten ska komma tillbaka. När den gör det, känner du den hela tiden. Hela. Tiden.

Det finns så många varianter. Jag har bara nämnt sju. Sju sorters ångest.


Välkommen, får jag bjuda på sju sorters ångest, jag har själv upplevt dem!

Ångest

The nature of life and time

I was born in a time of too late

when the movement of mind was already on roll

and I never felt quite at home

but life is indeed 

to short

too short to regret 

too short to nag

move on

see ahead

and I move on and I see ahead

and I try not to grieve

things of unalterable nature

I was born in a time of too late

but I live today

and the value of life and love

does not get hindered by borders

of space

or time

Sometimes it's easy to feel small in the world, to feel helpless, out of time, like you don't fit. I have almost never felt like I fit. It has, since early childhood been a sensation of something, just without reach, something I should be, or have, or experience. But even though this feeling remains, not all the time, but it still lingers, just in the corner of my eye, just almost below the sound level. I am happy today, for the most. I can handle myself, for the most. But when I fall through, this out-of-reach feeling is there to nag me and taunt me. Driving me mad and enhancing whatever reason that made me fall through. You might see me as ignorant, indifferent, or even rude. That is not me, it's just this feeling of not belonging. I never belong, I just hope to, try to, and wish to. And this makes me feel like nobody is interested in my views, my thoughts and my opinion. So what do I do? I live. I love. I do my best to be happy. I do my best to be happy for myself and those close to me. Because in the end, I won't be one of those people that leaves a mark in this world. I didn't get on the boat in time, and I will never reach it's destination. I paddle around in the sea, forever searching and I when I die I will slowly sink to the bottom, anonymously. And there is nothing to do about that, so I choose not to try. I want my life now, as it is, to be as good as it can be. 

It's just those times.. when I almost see ... almost hear.. and I have this feeling that there was a boat I should have been on.

Do I nag? Yes I do.

And its not really..

Sometimes it feels like everything is too late. Too late to start over. Too late to become who I really am. Too late to help my kids grow up to be happy. Too late for babies.

I hate when this mood comes over me. It hurts.

And I am fucking tired of hurting.