Åttonde Mars

I dag är det internationella kvinnodagen. Säg inte grattis. Säg fan inte grattis. (Det vore som att säga grattis till HIV-smittade på internationella HIV-dagen, ungefär.)
Jag är trött idag, som alla dagar, av många orsaker.

Jag är trött på att människor fortfarande säger till små flickor att "pojkar är sådär", och "han slår dig bara för att han tycker om dig", och "försök att bara strunta i honom".
Jag är trött på att pojkar förväntas leka vilda och tuffa lekar, medan flickor som gör det blir tillsagda att ta det lugnt och uppföra sig.
Jag är trött på att flickor sällan ges en chans att få höras.
Jag är trött på att pojkar drillas i att vara kalla, hårda, tuffa och aldrig gråta, visa känslor eller vara respektfulla.
Jag är trött på att män, vuxna män, anses ha noll kontroll över sig själva när de är upphetsade. Eller arga. Eller provocerade. Eller inte förstod. Eller trodde något annat. Eller...osv.
Jag är trött på att kvinnor anses ha ansvar för hela kontrollbiten, oavsett om hon sover. Är medvetslös. Stel av skräck. Dyngfull. Osv.
Jag är trött på alla trista, skambeläggande skämt som "bara är roliga" och "men gud asså, har du ingen humor", när de alltid handlar om att nedvärdera kvinnor, eller nedvärdera män som "beter sig" som kvinnor. Eller män som gör bort sig pga att de inte kan hjälpa sina drifter (haha så kul, de kan ju verkligen inte det, vi låter kvinnorna ta den biten så löser sig allt, ti-fucking-hi.). Eller kvinnor som inte förstår, kan köra bil, kan backa in i ett garage, kan någonting alls. Våldtäktskämt. Kalla män för bög-skämt. Osv. Skrattar du åt dessa skämt så upprätthåller du strukturen.

Jag är trött på jävligt mänga saker. Vården t.ex. Jag vet inte hur många fall det gäller, det vet nog ingen, men det finns otaliga sjukdomar och annat där kvinnor feldiagnosticeras på grund av att alla studier hittills har gjorts på män, och det visar sig nu att det inte alltid ser lika dant ut för kvinnor. ADHD och Autism är en sådan sak. Det börjar bli bättre nu, men fortfarande "anses" det att dessa två saker är vanligare bland pojkar och män. Trots att experter alltså kommit på att"Aj fan, det kan ju se helt olika ut för flickor och kvinnor".
Jag kan ta ett annat exempel från mitt eget liv. Jag blev nyligen diagnosticerad med det som förut kallades Bechterews sjukdom, en sorts reumatism. Baserat på de skelettförändringar magnetröntgen visade så har jag haft sjukdomen länge, ca 20 år gissar de. För 20 år sedan var jag gravid och fick mitt första barn. Jag hade groteska djävulska smärtor, som jag trodde var foglossning som inte gick över efter förlossningen. Jag minns att jag frågade om det skulle vara så redan tidigt, men viftades bort. Ca ett år senare, vacklade jag in till min dåvarande läkare och nästan grät, han tittade lite snabbt, sa att "Nej, foglossning går över ganska direkt, det är det inte. Det är nått vi brukar kalla "dysfunktionellt bäcken", det är en diagnos vi sätter när vi inte riktigt kan hitta orsaken. Du får gå till en sjukgymnast. Jo, och en del blir så dåliga att de hamnar i rullstol. Hej då."
Han kunde "inte riktigt hitta orsaken" efter att ha tittat på mig i fem minuter. Han bemödade sig inte mer än så, och diagnoskriterierna för Bechterews är bland annat att det är mest vanligt bland män, och att dessa män har vissa typiska problem och går som fällknivar. Case closed liksom. Ingen hade nog på den tiden kommit på tanken att kvinnor också kunde få detta samt att symptomen kanske kunde vara lite annorlunda. Bland annat vet man numera att kvinnor drabbas av just den typiska smärta jag har haft från början, den som ironiskt nog påminner om en slags förvrängd foglossning. Men vad vet jag, jag är ju bara kvinna. Nog om just detta.. (Jag hade kunnat tala i evigheter om hur det forskas mycket lite om kvinnosjukdommar etc, men orkar inte just nu)

Pust.
I dag är det internationella kvinnodagen.
Så mycket har blivit bättre, det får vi inte glömma.
Men det som skrämmer mig, verkligen skrämmer mig, på riktigt, är att det har börjat vända. Plötsligt har vi krafter som vill stänga in kvinnor i kök och barnkammare igen, som vill förbjuda abort, och i vissa fall även preventivmedel, och kvinnohälsa osv. Krafter som anser att kvinnor ska stanna hemma med barnen och att män ska arbeta. Att kvinnor ska vara "fina flickor" medan män kan "ta för sig". Osv, osv i all oändlighet. Dessa idioter har alltid funnits, men nu vädrar de plötsligt morgonluft. (och som en parentes kan vi fundera på hur och om detta på något sätt hänger ihop med den högervåg världen just nu upplever. Svar kommer i slutet av skrivelsen)
Vi kan inte sluta kämpa. Vi måste orka, måste fortsätta. Alla kan inte orka jämt, alla kan inte göra allt. Men vi kan inte ge upp. Aldrig någonsin.

"Sett till hela arbetsmarknaden har kvinnor, när alla löner är uppräknade till heltid, 87 procent av mäns lön."
Kvinnor som blir utsatta för våld i nära relationer får fortfarande höra, alldeles för ofta, att "Det är inte ens fel när två träter."
Män våldtar kvinnor. Män våldtar män. Andelen kvinnor som våldtar är försvinnande liten. Ändå skriker män i kör om dessa få exempel, varje gång någon dristar sig att ta upp en diskussion om VARFÖR det är främst män som våldtar.
Kvinnor skuldbeläggs för allting. När vi sminkar oss. När vi inte sminkar oss. När vi rakar benen. När vi inte rakar benen. När vi arbetar heltid, när vi arbetar deltid, när vi är hemma med barnen. När vi inte är hemma med barnen.
Män "hjälper till" hemma och "passar" sina egna barn.
Varje gång en kvinna tar upp något i stil med att hon känner sig otrygg när hon går hem sent (Ja men var inte ute sent då!), eller inte har lika mycket betalt som sina manliga kollegor för samma jobb (Jamen du måste ju lära dig att löneförhandla lilla gumman), eller är trött på att vara den som gör allt hushållsarbete (Du måste ju säga till, hur ska jag annars veta när och om jag ska städa/tvätta/ta hand om mina egna barn), så kommer alla dessa män som just fått väldigt ont i sitt kränkthetscenter. De brukar ha med sig några så kallade patriarkala pleasers (PP (tack Full Patte för den ypperliga termen) som säger att DE minsann aldrig upplevt det de där andra kvinnorna pratar om, och därför måste alla andra kvinnor ljuga. Alla andra miljoners miljoner kvinnor. Måste ljuga. Och männen myser.

Jag vill att idag, den åttonde Mars, Internationella kvinnodagen, så tar alla män som faktiskt är vettiga (och ni är ju SÅ jävla många, på riktigt!) och börjar agera. Sluta skratta åt sexistiska skämt och våldtäktsskämt. Våga visa er sårbara, ömsinta, mänskliga, vackra och kanske till och med fåniga. Säg till era "schyssta polare", era "duuudes", era "snubbar", era "bro's" varje gång de säger puckade saker om kvinnor. Säg till dem när de uttrycker sig kvinnofientligt, när de skryter om att de "fått ligga, för hon orkade inte stå emot tjatet", eller "var rätt full", eller "sov redan" eller något annat lika jävla dumt. Säg till dem när de börjat rya om hur feminister är hemska och onda och vill döda alla män.
Jag lovar, de gånger feminister faktiskt eventuellt VILL döda alla män är just när män uttrycker sig på det sättet..

Jag är trött. Jag orkar inte skriva mer just nu.
Planeten snurrar varve efter varv i en evigt framrusande bana runt solen, på väg genom ett oändligt universum.
Kan vi inte bara vara snälla mot varann?

(Svaret på den tidigare frågan är "Ja", det hänger ihop. Rasism, sexism, kvinnohat, white supremacy, homofobi etc, allmänt äckliga åsikter om allt.)

Du som slår på dina egna

Du
Just du, du som talar om människors lika värde.
Du som talar passionerat om att vi inte får låta rasismen växa.
Du som engagerar dig, som skriver artiklar, blogginlägg, insändare,
som går på möten, som uttalar dig i media, som lägger ner all din tid på att
motarbeta och varna
för rasism.
Men som samtidigt fördömer de som demonstrerar.
de som vägrar ta normaliseringen.
de som påpekar din del i vissa skeenden.
I samma ögonblick som du förkastar en hel grupp människor
för att någon enstaka av dem kanske eventuellt kastade en sten
under förhållanden som du personligen inte vet något om.
I samma ögonblick som du försvarar polisens agerande
när de slår
mejar ner
kör över
och misshandlar de som vill skydda och kämpa för oss alla
I samma ögonblick som du säger
"Vi har faktiskt yttrandefrihet"
och med det menar att hatiska organisationer ska få hålla demonstrationer
oemotsagda
Så är alla dina tidigare gärningar i godhetens namn,
alla dina antirasistiska ord
och allt du berömt dig för och skrutit med
Noll och intet.

Om patriarkatet

Patriarkatet slår. Sparkar. Hoppar med bägge fötterna på sin motståndare. Kvinnorna. Striden, som inte är en strid, utan en misshandel, har pågått så länge att orsaken är svår att komma ihåg. Patriarkatet vet att det har rätt, om inte det slog och sparkade, vad skulle det vara då? Om det inte vore den rådande härskaren i kampen, vad skulle då finnas? Kvinnornas roll är att ta emot slagen och sparkarna. Att framhäva patriarkatet med sin underlägsenhet, sin ynklighet och sin oförmåga att slå tillbaka.

Men kvinnorna är inte oförmögna att slå tillbaka, kvinnorna har så länge fått höra att de inte KAN slå tillbaka, så de vet inte hur det görs. Kvinnorna är svaga men Patriarkatet är stort. Trots detta kämpar en del av kvinnorna tillbaka. En arm höjs från golvet, stoppar tillfälligtvis en knytnäve från Patriarkatets sida. En fot skjuter ut och försöker fälla ett ben. Kvinnorna vill inte segra i kampen, de vill avsluta kampen, göra något annat än att strida. Patriarkatet vet inte vad det innebär.

Patriarkatet är inte heller enigt, ibland tvekar en arm, någon gång avbryter en fot sin spark. En hand öppnar sig och sträcks ut mot kvinnorna, som för att erbjuda hjälp. Men då rycker resten av patriarkatet till och förbannar sina egensinniga, förrädiska kroppsdelar. Sparkar lite extra hårt, slår lite extra obarmhärtigt. Egentligen oroar sig Patriarkatet inte, det vet att även hos kvinnorna så finns de som stöder dem. Ett ben som inte vill resa sig från golvet, det tjänar ju ändå inget till. Ett öra som har hört så mycket glåpord i kampen att det nu på allvar tror att Patriarkatet har rätt.

Men faktiskt så är inte Patriarkatet en homogen grupp, lika lite som kvinnorna är det. Vi är människor. En grupp människor, som utövar förtryck mot en annan grupp människor. Trots att fler och fler män inte håller med och kämpar emot. Trots att fler och fler kvinnor försöker ta sig upp från golvet. Varför fortsätter förtrycket?

Jag tycker det ska vara slut med detta nu.

Den musikaliska jämlikheten

Ibland hänger jag på Kramfors debatt på Facebook. Häromsistens gav jag mig in i en diskussion som handlar om den mansdominerade musikscenen. Ursprungsinlägget länkade till denna artikel i Uppsalanyheter.se och trådskaparen menade på att Playsister Camp är ett mycket bra initiativ då musikscenen är väldigt mansdominerad. Genast började det då trilla ner kommentarer (från framförallt män) om hur fel det är med kvotering. Kvotering????? Som bevis för tesen postades länkar till Jämställd festival. Det förekom en hel del kommentarer av rätt många olika slag, som dock alla syftade på samma sak, om kvinnor hade velat bli bokade i samma omfattning som män, så hade de bara behövt visa framfötterna lite mer. Med andra ord, det är kvinnornas eget fel. Det påpekades också att det redan från ung ålder är fler killar än tjejer som spelar musik och har band. Återigen, det är tjejernas eget fel.

Det gör mig så ilsk när jag läser sådant. Så arg, ledsen och trött. För, precis som jag skrev i den kommentar jag postade i tråden, så är det så att kvinnor får kämpa i flera led, på flera olika sätt för att ta sig dit de vill. Och när en kvinna har tragglat sig igenom könsnormer, könsinriktade förväntningar och plöjt sig genom ett igenväxt träsk av påtvingade tankesätt, så blir hon ändå alltför ofta bortsållad och ignorerad, enbart på grund av att hon är kvinna.

Min kommentar i tråden:
Från låg ålder får tjejer lära sig vad "tjejintressen" är för något. Söta flickor, snygga tjejer och sådana som killarna vill ha förknippas med många saker, men aldrig med att de är musiker som tar för sig. Först får vi lära oss att en kvinna inte är någonting utan uppmärksamhet från en man. Sedan får vi lära oss vad som krävs för att vi ska få den uppmärksamheten. Det pratas "tjejtidningar", "tjejgrupper", "kvinnliga artister" mm. Det är något speciellt att musikerna och artisterna är kvinnliga, de manliga är musiker och artister, kort och gott. Och gemensamt för de kvinnliga artisterna är att även då de beröms för sin musik och talang, och även då de ofta är omsvärmade av män, så får vi klart och tydligt veta (från media mm) att männen har de fått på grund av sitt utseende och sin kvinnlighet. Det är så mycket som skulle kunna skrivas vidare om detta, men kontentan av det hela är att när en person från tidig ålder lär sig vad hen "ska" bry sig om hur hur hen "ska" uppföra sig, så ligger den personen redan efter när hen då kanske försöker bryta sig loss från de förutfattade meningarna och t.ex påbörja en musikalisk karriär. När då arrangörer och bokare agerar enligt principen "Åh, en ny (manlig) artist, honom kan vi boka in här mellan de kända, så vi får höra något nytt" när det gäller män, och "Åh, en sjungande tjej, nja, vi vet ju inte om hon är bra, vi tar den här andra (manliga) artisten istället", så är det så att säga rätt kört. Att vi har en hel drös fantastiskt bra kvinnliga artister märks ju inte när det bara är graaaaabbarna som får den där chansen.

Någon talade om detta att det verkar finnas fler kvinnliga singer/songwriters (jag avskyr det uttrycket) än kvinnliga band. Tja, om det är så (kan hålla med om att det ser så ut), så kan ju det eventuellt bero på det faktum att kvinnor från barnsben får lära sig att andra kvinnor är konkurrenter. Och vem vill bilda band med sina konkurrenter? Det kan verka som att jag  förstorar upp saker, men jag tror och jag vet att det finns så många små, subtila och ibland större orsaker till fenomen som detta. Allt möjligt samverkar och det är också därför det är så farligt att sätta sig ner och tänka "Japp, nu har jag klarat av detta, nu behöver jag inte göra mer i frågan".

Genusdebatt på svenska

Jag läste nyligen denna artikel av Alf B Svensson, som handlar om att Alf anser att vi bör behandla pojkar och flickor annorlunda eftersom det faktiskt finns skillnader mellan könen och då är vi dumma om vi bortser från det. Alf menar att pojkar med sitt testosteron inte kan rå för att de är aggressiva och att de måste tränas i att hantera sin ilska. Han menar på att flickor inte är bra på att ta för sig, och då måste tränas i detta. Som grund för dessa påståenden tar han bland annat upp det faktum att personalen i skola och förskola under många år försökt motverka traditionella könsroller. Men att trots detta så är fortfarande 98% av förskollärarna kvinnor, och 90% av alla våldsbrott begås av män. Det är intressant att Alf tycker att detta bevisar hans tes, då det redan har konstaterats att dessa försök från skolan och förskolans sida inte fungerar riktigt som de ska. Det har kunnat bevisas att personalen, trots vad de själva tror, gör skillnader när de talar med, och umgås med, barnen. Sedan har vi samhället i stort. Det är inte det minsta könsneutralt och då är det väldigt dumt att tro att ett försök som inte lyckas helt, i förskola och skola, skulle ha någon större inverkan.

Min tanke är, varför behandlar vi inte barn som människor och individer. Att män är aggressivare har visat sig bero mer på vad vi förväntar oss av dem än på hormonet testosteron. Att kvinnor är tysta söta och snälla beror på att det är vad som förväntas av dem. Även om vi skulle införa en könsskilt förhållningssätt och undervisning i skolan, så skulle dessa samhällsstrukturer bestå, och resultatet skulle bli förvirring. Dessutom är det en förolämpning mot både män och kvinnor att prata om män som att de inte kan hjälpa sin aggressivitet och inte kan ta ansvar för sitt eget lärande, och kvinnor som att de måste lära sig tro på sig själva och ta för sig. Kvinnor har detta att kämpa emot dagligen och visst måste det uppmärksammas, men detta är fel sätt. Män och deras problem måste också få ta plats, men då kan en inte bara skylla på testosteron som ett slags "oj, men de kan inte hjälpa det" grej. Visst, män och kvinnor har (uppenbarligen) biologiska skillnader, men den största skillnaden är hur vi behandlar män, respektive kvinnor, och hur samhället ser på dem. Det är samhällsstrukturerna som måste ändras, i grunden. Inte hur vi hanterar och behandlar barnen i skolan. För där ska de behandlas likvärdigt, med fokus på individen, annars kommer vi aldrig att se någon ändring.

Saken är den att, om ett barn behandlas likadant, oavsett om det är en flicka eller pojke, från födseln, och då menar jag av alla, av samhället, så har det barnet, om det är en pojke, redan i sig väldigt många redskap att hantera sitt ack så faaaarliga testosteron, när han blir äldre. Mognadsstadier finns, och kan vara jobbiga, krångliga, pest, och fan vet allt, men det kan man ta sig igenom. Har däremot pojken sedan dag ett lärt sig att killar och män ska vara tuffa, slåss, panga med vapen, styra, ställa, bestämma, och framförallt, inte kan hjälpa att de är bråkiga, samt att det är naturligt för en pojke att få mer hjälp med saker (te.x i förskolan), ja, då har vi redan skapat ett potentiellt monster. Om barnet är en flicka och behandlas likadant och likvärdigt, så uppstår aldrig situationen där hon lär sig att hon, till skillnad mot pojkarna, måste vara tyst, snäll och duktig. Hon kan då utvecklas utan hämmande åsikter och syn på vem och vad hon är. Hon kommer förmodligen på grund av detta att slippa det mesta av den ångest hon annars skulle kunna ha haft när det gäller studier och skola, och hon kan gå vidare i livet utan att känna att hon måste vara dubbelt så duktig, dubbelt så bra, och dessutom söt, rar och underbar, för att räknas _nästan_ lika mycket som en man.