Årsskifte

Gott nytt år..
..skriver människor över hela Internet. Jag kan hålla med om att det är en trevlig önskan. Den är däremot inte särskilt realistisk.
Det är krig i världen. Otrygghet och utanförskap ökar. Egoism och girighet ökar.Medmänskligheten minskar. Den tekniska utvecklingen går framåt med en svindlande hastighet, men den sociala samhällsutvecklingen går bakåt. Fortsätter vi på det här sättet kommer vi inom ett par år ha återinfört slaveriet, apartheid och rasbiologi, samt ha tagit bort rösträtten för kvinnor. Vi har redan ett rasistiskt parti riksdagen.

Jag har väldigt lite hopp om att vi kommer att klara oss ur den människofientliga tid som stundar, men jag har lite större hopp om att det trots allt kommer att finnas många som aldrig slutar kämpa emot de mörka krafterna i samhället.
Det hade bara varit lite lättare att slippa organisera motståndsrörelser och skapa underjordiska nätverk.
Jag är trött och sjuk och har egna problem. Sa hon gnälligt.

Intressant nog verkar det ofta vara just de som själva inte mår bra som kämpar. De som inte orkar, lyfter. De som inte har råd, ger. De som är friska, starka och rika går förbi orättvisor, rasism utanförskap utan att ens höja blicken.

Empatilöshet säger nog många, och ja, så är nog fallet väldigt ofta. Men det är inte hela sanningen. Sedan över en generations tillbaka så har samhället format nya människor till att vara egoistiska, se enbart till sig själva och lärt dem att vinsten är allt. Vad väntade vi oss egentligen? Uppfostrar vi giriga små narcissister så är det giriga små narcissister vi får. Och de lär inte vilja återgå till att försöka skapa ett jämlikt, jämställt samhälle, för det skulle ju inte gagna dem personligen lika mycket, och då skulle det ju bli fult att tjäna pengar genom att klättra över andras lik.

Och så kan vi ju inte ha det.
Nej, då är det bättre att rösta på partier som förstår värdet av att alla ska få göra som de vill, även om några mindre värda människor går åt i processen. För vad gör det Albert, i toppen av kedjan, att Olga, Klara och Abdul inte kan betala sina räkningar, och än mindre en privat sjukförsäkring? Han ska väl inte betala för dem heller! Om alla skulle ta hand om varandra skulle mänskligheten gå under.
Eller, vänta....

Nej mina vänner, jag orkar inte ha hopp om särskilt mycket. Min hjärna är för trasig för det, min ork är obefintlig och hela mitt jag är urskrapat ända ner i botten.

Jag är bara för envis för att ge mig.

Så min önskan inför 2016, är att det ska finnas fler som inte ger sig. Fler som kämpar vidare trots att det gör ont i varje cell i kroppen (plus några celler till, som inte ens finns på riktigt), och jag önskar att åtminstone några fler av de där som växt upp i den empatilösa generationen har råkat få lite empati ändå (genom mutation kanske), så att vi som inte har någon ork kvar kan få vila, yttepyttelite i alla fall. Jag önskar att de som inte orkar själva ska kunna ta en välbehövlig paus och skita i allt ett tag, utan att för den skull bli anklagade för saker.
Jag vill att Albert (eller Nils, eller Kenneth, eller Boris, eller vad de nu heter) i sin topposition ska drabbas av medmänsklighet. Tjong, rätt i plytet liksom. Eller kanske snarare i magen, som en rak höger, som för dem att vika sig dubbla och hosta, och så när smärtan har avtagit lite så kan de resa sig upp och se världen med nya ögon.
Och så önskar jag att du ska ha det bra. Må bra. Och att ingen någonsin ska dö.

Flykt och historia

Just nu är det många som skriver om kriget i Syrien, flyktingar och människovärde, och som tar upp sin egen familjs historia. Det är många vars föräldrar eller farföräldrar har flytt från ett krig. Det är bra att alla dessa människor hörs, för det är de, som tillsammans med alla andra utgör landet Sverige idag. Längre tillbaka i tiden fanns andra flyktingar. Innan någons föräldrar kom hit, var det någons morföräldrar. Innan dess var det någon farmors farfar eller mormors mor. Det sträcker sig lika långt bakåt som människans historia. Vi är intet utan vår historia. Detta, om något borde ju vara intressant för facisterna som jäser landet runt i ”Sverigevänliga” masker. Den historia de svärmar för är lösryckta bitar, tagna ur sitt sammanhang och ställda på led så att det ska se enhetligt ut.

De flesta av oss luras inte. De flesta av oss kan vår historia, och många, många av oss har en egen släktbakgrund som visar verkligheten tydligare än någon folkdräktsklädd dans runt en midsommarstång kan göra. Vi är barnen och barnbarnen till de som en gång flydde andra krig, och spåren av flykten sitter i våra gener. Det är inte bara ord, vetenskapen har sett att traumatiska upplevelser sätter spår, och påverkar genetiskt i kommande generationer. Vi har alltså i många fall både en genetisk historia av flykt, och en berättad historia av flykt.

Mina morföräldrar kom från Estland. De flydde under kriget, var och en på sitt håll, och träffades sedan i Sverige, blev kära, fick min mamma och mina mostrar. Min morfar kom i en av alla de båtar som i tysthet och mörker tog sig över Östersjön. Han och några andra flydde för sitt liv, som folk gör under krig, och hade god hjälp av att en av de andra var dotter till en sjökapten. Hon kunde navigera och hon tog dem över de mörka vattnen fram till Gotland. Min morfar var en skogsbroder, en motståndsman. Skogsbröderna kämpade med gerillaliknande metoder mot den Sovjetiska armén och överlevde i genomsnitt i 2,5 år. Min morfar gömde sig ibland under familjens hus, men även i hålor i skogen. Han kunde inte ha stannat, då skulle han varit död. Min mormor bodde nästintill på den Sovjetiska gränsen. Hon tillhörde en by med Ingermanlänningar som var delad mitt i tu. Ena halvan av byn låg i Estland, andra halvan i Sovjet. Sovjethalvan var sedan flera år utraderad på Sovjetsidan när kriget kom. Mormor och hennes familj flydde till Finland. Sedan fortsatte de att fly högre och högre upp, ju längre in i landet fienden kom. En natt mitt i vintern försökte de, tillsammans med en grupp andra, ta sig över till Sverige. Rakt över isen på Torne älv. De blev stoppade, en kvinna i sällskapet blev fångad och hotades med avrättning om inte de andra kom tillbaka. De hade just passerat gränsen. Bara några meter om jag förstått saken rätt. Gränsvakterna var eventuellt finnar, jag minns inte helt hur mormor berättade, men den lilla gruppen människor lyckades övertala vakterna att släppa kvinnan. Och så var de över. De var i Sverige.

Min mormor och morfar träffades i Göteborg. De gifte sig, fick tre barn, och sedermera fyra barnbarn. Och vi, deras barnbarn, har i sin tur tillsammans snart 7 barn. Ungefär 30000 balter flydde till Sverige under andra världskriget. Om så bara 20000 blev kvar, och om så bara 10000 av dem fick barn, och om vi räknar på 1,5 barn var, så blir det 15000 personer. Med samma hypotetiska siffror en generation till så är vi uppe i 22500 personer. Vi är garanterat fler som har baltiskt påbrå, och dessutom var det ju knappast bara balter som flydde. Vi har folk som flytt från hela Europa. Vi har alla finska krigsbarn. Mina egna barn har en dubbel flykthistoria bakåt. Dels från mina morföräldrar, dels från sin farmor som var ett finskt krigsbarn.

Det är viktigt att få fram alla historier som orkar berättas. Att visa att vi är många, så väldigt många. Att, om vi bara ser tillräckligt långt bakåt, så är det vi alla, som har en flyktbakgrund i släkten. Det var min mormor som stod med sin familj på isen mitt på Torne älv. Det var min morfar som hukade i en liten öppen båt mitt på Östersjön. Hela detta land består av flyktingar, invandrare, samt barnen till flyktingar och invandrare.

Det är vi som byggde landet. Det är vi som ska välkomna nya byggare till vår gemenskap.