Marknadshyror

 

Centerns plan är att först införa marknadshyror för nyproduktion, och "införa en modell som går att successivt implementera på det befintliga beståndet" (Ola Johansson (C), 2019-07-03).
Det är inte ett förslag, som många från S så riktigt påpekar. Det är redan beslutat. Det som nu pågår är att en utredning tillsätts för att ta reda på exakt _hur_ detta införande ska gå till.
Med andra ord, om inte detta stoppas så kommer vi att få marknadshyror. Inte bara i nyproduktion, utan överallt. Det här vet S. De har godkänt det.
Och om vi då skulle ta och titta på hur det har gått i Finland. Marknadshyror infördes. Hyrorna gick upp med ca 40%. Det har de flesta inte råd med, så Finland fick höja bostadsbidragen. Det skulle troligtvis ske här också.
Men, då är ju ingen skada skedd, kanske någon menar. Men det som händer är alltså att pengar går från staten, via bostadsbidrag, till privata företag. Vilket innebär att statens ekonomi urholkas ytterligare. Det är dock inte det enda som händer, för när någon måste söka bostadsbidrag så innebär det också en kontroll av den personen. Det går inte längre att hantera sina egna pengar på samma sätt. Det går inte att spara på samma sätt. Antalet fattiga kommer att öka även bland folk som har normala till bra löner eftersom andelen av lönen som går till boendekostnader kommer att öka.
Det kommer att skapas ytterligare en ny sorts utanförskap, och det befintliga utanförskapet kommer att förvärras något oerhört.

Och det här sitter alltså S och försvarar.

Jag gråter fan.

Skotten i Ådalen, häxor och annat

 

Idag besökte vi minnesmonumentet över skotten i Ådalen, samt häxberget, en bit därifrån.

Det slog mig, medan jag vandrade på stigen tillbaka till bilen efter att ha sett minnesstenarna vid häxberget att, dessa två saker har mer med varandra att göra än vad det kan verka som. Bägge skedde i en tid av förändring. Häxprocesserna kom i en tid då vi, enligt historieindelningen, tagit oss ur den ”mörka medeltiden”. Samhället gick framåt. Saker blev bättre. Och så, plötsligt (men ändå inte) så började det pratas om häxor. Dessa kvinnor, och ibland män, som innan varit vanliga människor. Lite egna ibland, kunniga inom olika områden. Och inte så gudfruktiga som det förväntades.

Och så Ådalen då. 1931. Världen borde och har varit på väg framåt, men sedan några år drabbats av en stor, framförallt industriell, depression. Allt dessa arbetare ville var att överleva.

Det kunde dock inte kapitalet tillåta. Dramatiskt, javisst. Trots allt är det ganska så dramatiskt att skjuta folk som demonstrerar för rättvisa förhållanden, mot lönesänkningar, mot strejkbrytare och mot att behandlas som skräp.

Jag ser en tydlig koppling till dagens samhälle. Vi var på väg framåt. Vi blev mer jämlika,mer jämställa och samhället blev tryggare för alla. I den andan föddes jag och växte upp. Sen hände annat i mitt liv, och en dag stannade jag upp och insåg att det fria, det jämlika, det trygga jag växte upp med höll på att försvinna. Jag förstod inte först vad som hände, det var på något sätt diffust, men ändå tydligt. Idag ser jag mer. Grundstenarna i landet raseras, medvetet. När de sedan inte fungerar går det att påpeka att de inte fungerar, och införa privata alternativ. Tryggheten försvinner. Jämlikheten försvinner. Friheten är snart borta. Vi har rester kvar som gör att samhället går runt, någorlunda. Men det kommer nog inte att vara så länge till.

Mammons hantlangare har sedan flera decennier gjort sitt yttersta för att modellera fram människor med underutvecklad empati och ett sjukligt stort ego. Och även om resultatet av naturliga skäl inte blir en helt homogen robotlik grupp människor så påverkar det ändå väldigt mycket. Människor växer upp och får lära sig, i skolan, att företagande och framgång är allt.

När folk protesterar skriker kapitalet i högan sky. Idag skjuts inte människor (än). Idag bränns inte människor på bål (än). Men vi har redan inträtt i ett slags förstadium till den typen av händelser.

Jag vet att många tycker att jag överdriver. Är outhärdligt idealistisk och naiv. Har fel.

Det skiter jag i. Jag bryr mig om människor. Jag vill att alla ska ha det bra. Och jag tänker inte acceptera att leva i ett samhälle där ”godhetsknarkare” är ett begrepp, som om det är något dåligt att bry sig om människor.

Jag är inte naiv. Jag är en luttrad och tidvis ganska gnällig kärring, och jag tänker fan inte sluta bry mig.

Abuse

So, it is hard times right now. We are avoiding contact with others, we isolate and hide in our homes, much of the time. And I have noticed that it affects me in a way I didn't realise.

Many who read this knows I have been in a relationship with mental abuse. Not everyone knows how long the relationship was, or how sever the abuse was.

Or, that there was also other kinds of abuse.

When experts talk about abuse in close relationships, they talk about a few different kinds (that often overlap and is intertwined). Physical, mental, sexual and ecomical, for instance.

I have experiened all but direct physical abuse. I say direct, because, when I went to therapy, my therapist told me that threats about physical violence also counts as physical violene. At first I didn't understand what he was talking about, but then he explained that for instance, when my ex got mad and smashed a hole in a bookshelf door, that was a threat. He didn't have to say it or even hint it by then. I got scared, I paniced. I became easier to control again. He probably didn't even think of it or plan it. They don't always do that. They are so in tune with you, it goes on instinct.

The whole relationship I felt unsure and afraid. The later years I was actively scared, 24/7. And I didn't know why. I didn't know at that point what was happening to me. I was so brainwashed, I thought there was something wrong with me. That I was doing something. My ex used to call me egoistic and self centered. I even went to see a psycologist to help me not be so egoistic. He probably didn't understand why I was there. (Also, he was an idiot, he should have understood what was going on by the things I told him.)

I have been brainwashed. I mean that litteraly. It's in the medical journal about my stress diagnos I think. I have been subjected to gaslighting. I have been raped. I have been controlled. I have trauma. PTSD. CPTSD. I have repressed memories. I get flashbacks. I have had people telling me that I sound so emotionless when I talk about this. That I dont seem to suffer from it. That maybe, I am exaggerating or even lying.

If you have no experience of trauma you should shut up. 

It is so hard to talk about this, so very hard, you have no idea. Sometimes, I have to focus all my will power to say these things. And I want to talk about it, sort of naturaly, if that makes sense. I don't want it to be a ”forbidden” topic. This hurts people. People die from mental abuse as well. Just not in the same way. But..

… Have you ever been in a car, on the highway, going at about 120 km/h, and your abuser is talking to you, using all his skills, and you feel dead. You feel like you are already dead. You don't see a way out. You grab the door handle of the car and you... just want to open it. Throw yourself out in the highway. You don't want to exist anymore.

I have.

I have had my hand on that door handle many times. I have unbuckled my seatbelt about three times, I think. I don't remember. I have quite a lot of memory loss from those incidents. The thought of my kids helped me to not throw myself out in the traffic.

Why am I writing this now you ask? Isn't there more important things in the world right now? Shouldn't we all focus on the pandemic instead?

Well.. the pandemic is actually what made me write this. Since this whole thing started, most people have likely been feeling (in addition too all other things they've been feeling) a low key, constant stress, of the fight or flight kind. Quite natural under the circumstances. But for people with trauma this can be really devastating. When you are used to live with that low key fight or flight stress, panic etc, from before, it takes a rather big toll on you. It awakens memories. It makes you react to things in weird ways.

I am developing a depression. My stress is getting worse again. I am not well.

But it doesn't really show. Unless you know me very, very well. And, I am not the only one with these experiences. We are many. And then there are the people that right now are in an abusive relationship. They are many. So many you wouldn't believe. And, again, we hear a lot of how domestic abuse has gone up horribly during this time of isolation. This is scary, horrifying. and, again, the reports mostly show physical abuse. only.

The hidden numbers are uncountable. The different kinds of aid, and help solutions and ways to secretly report are so wonderful, but also, not always the best way for all kinds of abuse. We who have no physical scars are often overlooked. And sadly (which is not Corona related), we are often not believed or seen as abuse victims at all.

I just want you to be aware. Be there. Look out for your fellow humans. We are all valid and we deserve to be treated decently.

Oh, and btw. 20 years. That's how long my abusive relationship was.

I have reached my fuck it age!

I am writing this in english.

Obviously.

I'm far too good at stating the obvious.. but oh well …

I have been thinking a lot about how we grow and mature as humans. As persons and individuals. What it means to become an adult, to be mature and to find ourselvs and all that wich people talk about. You start off as a child. You grow, physically and mentally, and you evolve, you mature and you keep growing. But why is it that so many people, the majority it seems, think of ”mature” and ”adult” in a way that indicates boring and strict?

Why are we expected to become less playful? Why is specific styles in clothing and personality deemed ”wrong” for an adult? I never got this, but I have spent way too much time in my life trying to adhere to unwritten rules that I never saw a reason for.

Finding my true self, and it wasn't so much finding as rediscovering, has been, and still is, a wonderful thing. I am in no way done yet either. I still find out more of who I am in different aspects. And I am learning to be who I am. Completely. Inside and out. This does not mean I will run around naked in the streets just because I found out I like to be naked outside in the summer. I do that on my own turf, and does not subject other too it, for their sake. But I do it. And I do so much more.

I find clothes I like. Really, really like. Not as in, ”I guess this is ok, and people will not react” but ”I fucking love this thing with ALL THE COLOURS, and I will wear it wherever I want!!” I will wear my cap, or a hat or a bonnet or a scarf, I will wear pink plush pants everywhere I go, or a skirt that people think I am crazy for wearing to the store. I will have all the haircolours I want. I will dance, not like nobody is looking, because I DON´T CARE, but like I feel like. I will dance as much or as little as my body can handle. I will sing, I will play, I will slaugter monsters in videogames, I will read, I will draw, paint, sculpt, I will do woodcarving and I will ride around in our old hippiebus with my wonderful, awesome man who is himself just like I am myself.

And we are both childish and mature. Adults and silly. We are ourselfs as much as we can.

It took so much time to get here ….

But I will never ever leave!

Tankar om flytt

Det tar på krafterna att flytta, speciellt när flytten är utdragen, väldigt emotionell och speciellt för den som redan är trasig efter år av stress, kronisk utmattning, kronisk värk, diverse sjukdomar och annat. Jag kommer att ägna hela Januari åt att flytta. Jag har förberett mig hela hösten.

Ändå är det så outsägligt jobbigt. Det dränerar mig helt. Gamla trauman gör sig påminda, min PTSD gör sig påmind fem gånger i kvarten, och reumatismmedicinen verkar inte lika bra som förr.

Jag är så nära målet, att äntligen flytta från denna ort, till mannen jag älskar. Men det är jobbigt. Jag kommer att bo så långt från mina barn. Mina underbara barn, som behöver mig fortfarande fast de är så stora. Mina barn som har en far som är .. tja...

Mina barn, som jag går sönder när jag tänker på just nu, det sliter mig i bitar och jag vill yla ut min sorg och förtvivlan mot månen, för jag är så rädd att något ska hända dem, attde ska må dåligt, bli skadade...

jag är så rädd … en av dem har försökt begå självmord i yngre ålder. Jag har levt i fasa ända sen den gången, så rädd att det ska hända igen. Att det ska lyckas denna gång.

Att mitt barn ska dö. Att mina barn ska dö.

Jag är väl medveten om hur dramatisk jag låter, men situationen är speciell, och min nuvarande utmattning gör att jag inte kan filtrera varken intryck eller känslor.

Jag är så oändligt, otroligt trött.

Att vara lite trött är inte att vara utbränd
Att vara mycket trött är inte heller att vara utbränd.
Du kan inte vila bort utbrändhet på ett par veckor, då är det inte utbrändhet.
Det hjälper inte att gå någon hipp innekurs, om du är utbränd.

När du är utbränd kan du ligga i sängen en hel dag och inte våga ta dig upp och äta eftersom du inte är helt säker på att du sen orkar ta dig till toan.
När du är utbränd ligger du inte på soffan och äter praliner, du orkar förmodligen inte ta dig till soffan, och du har troligtvis ingen aptit. Eller råd med praliner.
När du är utbränd kommer du inte ihåg om du köpte smör, eller skrev upp smör på listan. Eller minns vad smör används till.
När du är utbränd har du ångest eftersom du inte orkar hjälpa dina barn. Eller tvätta. Eller städa. Eller ge barnen varm mat. Eller mat.

Det finns tusentals olika symptom på utbrändhet, du kan drabbas av minnesproblem, yrsel, fugor, muskelsvaghet, darrningar, hjärtklappning, blackouter, mm
Men du botas inte på två veckor. Gör du det var du inte utbränd (och det är i sig något att vara glad över).

Det går att återhämta sig från utbrändhet, men jag tror att samhället behöver ta ett större ansvar. Det är så många som faller mellan stolarna idag.
Så många som behöver fångas upp.

Du, vi, alla har ett värde

Samhället skiter i individen. Skiter i människan.
Hellre ha lagar och regler för att vissa människor ska kunna skriva andra på näsan, än att se till vad människor faktiskt behöver.
Hellre bekymrat rynka pannan i media och prata om bostadskrisen, än att satsa på de delar av landet där bostäder finns och folk behövs.
Hellre stoltsera med en "bra" metod, än att se till att den funkar för alla.
Hellre fälla än fria.
Hellre bry sig om sin egen nya bil, än att grannen dör när du råkat köra över hen.
Vi lever i ett liberatistiskt kapitalistiskt samhälle där individen står högt i fokus, ändå misslyckas samhället konsekvent se till sina individers behov. Dessa behov tas bara upp när det gäller rika familjers rätt till barnflicka, eller innerstadsboende familjers rätt till en icke innerstadsaktig miljö. Eller varför inte alla influencers behov av att tjäna pengar på att sälja fillers till småungar.

Jag blir så trött.

Vad kan vi då göra? Bry oss mer låter som en klyscha, men till stor det är det just det vi måste göra. Men vi måste också se till att alla barn och ungdomar lär sig vad empati och medkänsla är. Vi måste inte bara lära våra egna barn, vi måste lära och vara exempel för alla barn och ungdomar.  Lära dem att alla människor har en plats. Att alla har rätt till saker som vård och skola, på lika villkor.

Vi måste visa att alla människor är värda något.
Idag lär sig våra barn motsatsen av samhället.