Marknadshyror

 

Centerns plan är att först införa marknadshyror för nyproduktion, och "införa en modell som går att successivt implementera på det befintliga beståndet" (Ola Johansson (C), 2019-07-03).
Det är inte ett förslag, som många från S så riktigt påpekar. Det är redan beslutat. Det som nu pågår är att en utredning tillsätts för att ta reda på exakt _hur_ detta införande ska gå till.
Med andra ord, om inte detta stoppas så kommer vi att få marknadshyror. Inte bara i nyproduktion, utan överallt. Det här vet S. De har godkänt det.
Och om vi då skulle ta och titta på hur det har gått i Finland. Marknadshyror infördes. Hyrorna gick upp med ca 40%. Det har de flesta inte råd med, så Finland fick höja bostadsbidragen. Det skulle troligtvis ske här också.
Men, då är ju ingen skada skedd, kanske någon menar. Men det som händer är alltså att pengar går från staten, via bostadsbidrag, till privata företag. Vilket innebär att statens ekonomi urholkas ytterligare. Det är dock inte det enda som händer, för när någon måste söka bostadsbidrag så innebär det också en kontroll av den personen. Det går inte längre att hantera sina egna pengar på samma sätt. Det går inte att spara på samma sätt. Antalet fattiga kommer att öka även bland folk som har normala till bra löner eftersom andelen av lönen som går till boendekostnader kommer att öka.
Det kommer att skapas ytterligare en ny sorts utanförskap, och det befintliga utanförskapet kommer att förvärras något oerhört.

Och det här sitter alltså S och försvarar.

Jag gråter fan.

Skotten i Ådalen, häxor och annat

 

Idag besökte vi minnesmonumentet över skotten i Ådalen, samt häxberget, en bit därifrån.

Det slog mig, medan jag vandrade på stigen tillbaka till bilen efter att ha sett minnesstenarna vid häxberget att, dessa två saker har mer med varandra att göra än vad det kan verka som. Bägge skedde i en tid av förändring. Häxprocesserna kom i en tid då vi, enligt historieindelningen, tagit oss ur den ”mörka medeltiden”. Samhället gick framåt. Saker blev bättre. Och så, plötsligt (men ändå inte) så började det pratas om häxor. Dessa kvinnor, och ibland män, som innan varit vanliga människor. Lite egna ibland, kunniga inom olika områden. Och inte så gudfruktiga som det förväntades.

Och så Ådalen då. 1931. Världen borde och har varit på väg framåt, men sedan några år drabbats av en stor, framförallt industriell, depression. Allt dessa arbetare ville var att överleva.

Det kunde dock inte kapitalet tillåta. Dramatiskt, javisst. Trots allt är det ganska så dramatiskt att skjuta folk som demonstrerar för rättvisa förhållanden, mot lönesänkningar, mot strejkbrytare och mot att behandlas som skräp.

Jag ser en tydlig koppling till dagens samhälle. Vi var på väg framåt. Vi blev mer jämlika,mer jämställa och samhället blev tryggare för alla. I den andan föddes jag och växte upp. Sen hände annat i mitt liv, och en dag stannade jag upp och insåg att det fria, det jämlika, det trygga jag växte upp med höll på att försvinna. Jag förstod inte först vad som hände, det var på något sätt diffust, men ändå tydligt. Idag ser jag mer. Grundstenarna i landet raseras, medvetet. När de sedan inte fungerar går det att påpeka att de inte fungerar, och införa privata alternativ. Tryggheten försvinner. Jämlikheten försvinner. Friheten är snart borta. Vi har rester kvar som gör att samhället går runt, någorlunda. Men det kommer nog inte att vara så länge till.

Mammons hantlangare har sedan flera decennier gjort sitt yttersta för att modellera fram människor med underutvecklad empati och ett sjukligt stort ego. Och även om resultatet av naturliga skäl inte blir en helt homogen robotlik grupp människor så påverkar det ändå väldigt mycket. Människor växer upp och får lära sig, i skolan, att företagande och framgång är allt.

När folk protesterar skriker kapitalet i högan sky. Idag skjuts inte människor (än). Idag bränns inte människor på bål (än). Men vi har redan inträtt i ett slags förstadium till den typen av händelser.

Jag vet att många tycker att jag överdriver. Är outhärdligt idealistisk och naiv. Har fel.

Det skiter jag i. Jag bryr mig om människor. Jag vill att alla ska ha det bra. Och jag tänker inte acceptera att leva i ett samhälle där ”godhetsknarkare” är ett begrepp, som om det är något dåligt att bry sig om människor.

Jag är inte naiv. Jag är en luttrad och tidvis ganska gnällig kärring, och jag tänker fan inte sluta bry mig.

Abuse

So, it is hard times right now. We are avoiding contact with others, we isolate and hide in our homes, much of the time. And I have noticed that it affects me in a way I didn't realise.

Many who read this knows I have been in a relationship with mental abuse. Not everyone knows how long the relationship was, or how sever the abuse was.

Or, that there was also other kinds of abuse.

When experts talk about abuse in close relationships, they talk about a few different kinds (that often overlap and is intertwined). Physical, mental, sexual and ecomical, for instance.

I have experiened all but direct physical abuse. I say direct, because, when I went to therapy, my therapist told me that threats about physical violence also counts as physical violene. At first I didn't understand what he was talking about, but then he explained that for instance, when my ex got mad and smashed a hole in a bookshelf door, that was a threat. He didn't have to say it or even hint it by then. I got scared, I paniced. I became easier to control again. He probably didn't even think of it or plan it. They don't always do that. They are so in tune with you, it goes on instinct.

The whole relationship I felt unsure and afraid. The later years I was actively scared, 24/7. And I didn't know why. I didn't know at that point what was happening to me. I was so brainwashed, I thought there was something wrong with me. That I was doing something. My ex used to call me egoistic and self centered. I even went to see a psycologist to help me not be so egoistic. He probably didn't understand why I was there. (Also, he was an idiot, he should have understood what was going on by the things I told him.)

I have been brainwashed. I mean that litteraly. It's in the medical journal about my stress diagnos I think. I have been subjected to gaslighting. I have been raped. I have been controlled. I have trauma. PTSD. CPTSD. I have repressed memories. I get flashbacks. I have had people telling me that I sound so emotionless when I talk about this. That I dont seem to suffer from it. That maybe, I am exaggerating or even lying.

If you have no experience of trauma you should shut up. 

It is so hard to talk about this, so very hard, you have no idea. Sometimes, I have to focus all my will power to say these things. And I want to talk about it, sort of naturaly, if that makes sense. I don't want it to be a ”forbidden” topic. This hurts people. People die from mental abuse as well. Just not in the same way. But..

… Have you ever been in a car, on the highway, going at about 120 km/h, and your abuser is talking to you, using all his skills, and you feel dead. You feel like you are already dead. You don't see a way out. You grab the door handle of the car and you... just want to open it. Throw yourself out in the highway. You don't want to exist anymore.

I have.

I have had my hand on that door handle many times. I have unbuckled my seatbelt about three times, I think. I don't remember. I have quite a lot of memory loss from those incidents. The thought of my kids helped me to not throw myself out in the traffic.

Why am I writing this now you ask? Isn't there more important things in the world right now? Shouldn't we all focus on the pandemic instead?

Well.. the pandemic is actually what made me write this. Since this whole thing started, most people have likely been feeling (in addition too all other things they've been feeling) a low key, constant stress, of the fight or flight kind. Quite natural under the circumstances. But for people with trauma this can be really devastating. When you are used to live with that low key fight or flight stress, panic etc, from before, it takes a rather big toll on you. It awakens memories. It makes you react to things in weird ways.

I am developing a depression. My stress is getting worse again. I am not well.

But it doesn't really show. Unless you know me very, very well. And, I am not the only one with these experiences. We are many. And then there are the people that right now are in an abusive relationship. They are many. So many you wouldn't believe. And, again, we hear a lot of how domestic abuse has gone up horribly during this time of isolation. This is scary, horrifying. and, again, the reports mostly show physical abuse. only.

The hidden numbers are uncountable. The different kinds of aid, and help solutions and ways to secretly report are so wonderful, but also, not always the best way for all kinds of abuse. We who have no physical scars are often overlooked. And sadly (which is not Corona related), we are often not believed or seen as abuse victims at all.

I just want you to be aware. Be there. Look out for your fellow humans. We are all valid and we deserve to be treated decently.

Oh, and btw. 20 years. That's how long my abusive relationship was.

I have reached my fuck it age!

I am writing this in english.

Obviously.

I'm far too good at stating the obvious.. but oh well …

I have been thinking a lot about how we grow and mature as humans. As persons and individuals. What it means to become an adult, to be mature and to find ourselvs and all that wich people talk about. You start off as a child. You grow, physically and mentally, and you evolve, you mature and you keep growing. But why is it that so many people, the majority it seems, think of ”mature” and ”adult” in a way that indicates boring and strict?

Why are we expected to become less playful? Why is specific styles in clothing and personality deemed ”wrong” for an adult? I never got this, but I have spent way too much time in my life trying to adhere to unwritten rules that I never saw a reason for.

Finding my true self, and it wasn't so much finding as rediscovering, has been, and still is, a wonderful thing. I am in no way done yet either. I still find out more of who I am in different aspects. And I am learning to be who I am. Completely. Inside and out. This does not mean I will run around naked in the streets just because I found out I like to be naked outside in the summer. I do that on my own turf, and does not subject other too it, for their sake. But I do it. And I do so much more.

I find clothes I like. Really, really like. Not as in, ”I guess this is ok, and people will not react” but ”I fucking love this thing with ALL THE COLOURS, and I will wear it wherever I want!!” I will wear my cap, or a hat or a bonnet or a scarf, I will wear pink plush pants everywhere I go, or a skirt that people think I am crazy for wearing to the store. I will have all the haircolours I want. I will dance, not like nobody is looking, because I DON´T CARE, but like I feel like. I will dance as much or as little as my body can handle. I will sing, I will play, I will slaugter monsters in videogames, I will read, I will draw, paint, sculpt, I will do woodcarving and I will ride around in our old hippiebus with my wonderful, awesome man who is himself just like I am myself.

And we are both childish and mature. Adults and silly. We are ourselfs as much as we can.

It took so much time to get here ….

But I will never ever leave!

Tankar om flytt

Det tar på krafterna att flytta, speciellt när flytten är utdragen, väldigt emotionell och speciellt för den som redan är trasig efter år av stress, kronisk utmattning, kronisk värk, diverse sjukdomar och annat. Jag kommer att ägna hela Januari åt att flytta. Jag har förberett mig hela hösten.

Ändå är det så outsägligt jobbigt. Det dränerar mig helt. Gamla trauman gör sig påminda, min PTSD gör sig påmind fem gånger i kvarten, och reumatismmedicinen verkar inte lika bra som förr.

Jag är så nära målet, att äntligen flytta från denna ort, till mannen jag älskar. Men det är jobbigt. Jag kommer att bo så långt från mina barn. Mina underbara barn, som behöver mig fortfarande fast de är så stora. Mina barn som har en far som är .. tja...

Mina barn, som jag går sönder när jag tänker på just nu, det sliter mig i bitar och jag vill yla ut min sorg och förtvivlan mot månen, för jag är så rädd att något ska hända dem, attde ska må dåligt, bli skadade...

jag är så rädd … en av dem har försökt begå självmord i yngre ålder. Jag har levt i fasa ända sen den gången, så rädd att det ska hända igen. Att det ska lyckas denna gång.

Att mitt barn ska dö. Att mina barn ska dö.

Jag är väl medveten om hur dramatisk jag låter, men situationen är speciell, och min nuvarande utmattning gör att jag inte kan filtrera varken intryck eller känslor.

Jag är så oändligt, otroligt trött.

Att vara lite trött är inte att vara utbränd
Att vara mycket trött är inte heller att vara utbränd.
Du kan inte vila bort utbrändhet på ett par veckor, då är det inte utbrändhet.
Det hjälper inte att gå någon hipp innekurs, om du är utbränd.

När du är utbränd kan du ligga i sängen en hel dag och inte våga ta dig upp och äta eftersom du inte är helt säker på att du sen orkar ta dig till toan.
När du är utbränd ligger du inte på soffan och äter praliner, du orkar förmodligen inte ta dig till soffan, och du har troligtvis ingen aptit. Eller råd med praliner.
När du är utbränd kommer du inte ihåg om du köpte smör, eller skrev upp smör på listan. Eller minns vad smör används till.
När du är utbränd har du ångest eftersom du inte orkar hjälpa dina barn. Eller tvätta. Eller städa. Eller ge barnen varm mat. Eller mat.

Det finns tusentals olika symptom på utbrändhet, du kan drabbas av minnesproblem, yrsel, fugor, muskelsvaghet, darrningar, hjärtklappning, blackouter, mm
Men du botas inte på två veckor. Gör du det var du inte utbränd (och det är i sig något att vara glad över).

Det går att återhämta sig från utbrändhet, men jag tror att samhället behöver ta ett större ansvar. Det är så många som faller mellan stolarna idag.
Så många som behöver fångas upp.

Du, vi, alla har ett värde

Samhället skiter i individen. Skiter i människan.
Hellre ha lagar och regler för att vissa människor ska kunna skriva andra på näsan, än att se till vad människor faktiskt behöver.
Hellre bekymrat rynka pannan i media och prata om bostadskrisen, än att satsa på de delar av landet där bostäder finns och folk behövs.
Hellre stoltsera med en "bra" metod, än att se till att den funkar för alla.
Hellre fälla än fria.
Hellre bry sig om sin egen nya bil, än att grannen dör när du råkat köra över hen.
Vi lever i ett liberatistiskt kapitalistiskt samhälle där individen står högt i fokus, ändå misslyckas samhället konsekvent se till sina individers behov. Dessa behov tas bara upp när det gäller rika familjers rätt till barnflicka, eller innerstadsboende familjers rätt till en icke innerstadsaktig miljö. Eller varför inte alla influencers behov av att tjäna pengar på att sälja fillers till småungar.

Jag blir så trött.

Vad kan vi då göra? Bry oss mer låter som en klyscha, men till stor det är det just det vi måste göra. Men vi måste också se till att alla barn och ungdomar lär sig vad empati och medkänsla är. Vi måste inte bara lära våra egna barn, vi måste lära och vara exempel för alla barn och ungdomar.  Lära dem att alla människor har en plats. Att alla har rätt till saker som vård och skola, på lika villkor.

Vi måste visa att alla människor är värda något.
Idag lär sig våra barn motsatsen av samhället.

Mitt barn har blivit stort

Mitt äldsta barn har blivit stort. Vuxen. Ung vuxen i och för sig, men ändå. Det är så underbart, så fantastiskt och så härligt att uppleva när hen pratar om saker som matlagning, och hur en gjutjärnspanna ska skötas.

Men ändå finns ångesten där. Kommer hen att klara sig? Hur blir det med jobb, ekonomi, boende? Jag är så rädd att hen förtränger vissa saker för att de är för jobbiga, och samtidigt blir jag arg på mig själv för att jag inte har tillit fullt ut. Hur ska du göra som förälder när du vet hur det har varit historiskt sett? När du vet att ditt barn tidigare förträngt saker som är jobbiga ända tills de kraschat rakt in i verkligheten med en hård jävla smäll som kunnat rasera en hel värld?

Jag älskar mitt barn så att det gör ont. Och jag vill låta mitt barn stå på egna ben, samtidigt som jag vill hjälpa. Jag vill finnas där, i bakgrunden, för att kunna fånga upp om allt skiter sig. Och det som är extra jobbigt är att just det har jag inte ekonomisk möjlighet till. Jag har inga pengar. Jag kan inte hjälpa. Hela mitt väsen skriker att jag måste förebygga, fixa, säga åt barnet..att.. en hel massa saker. Men det fungerar inte så. Jag gör det jag kan. Finns där som stöd. Finns ett telefonsamtal bort. Finns på diverse appar på mobilen, spelappar, och annat. Barnet vägrar mer aktiv hjälp. Och jag har inte råd med den akuta kraschhjälpen, om den behövs. Det är så enormt ångestframkallande. Men det är så verkligheten ser ut.

Det finns ju så mycket att glädjas åt också. Promenader, gemensamma intressen. Prat om foto, spel, teknik och annat. Nörderi om gamla spelkonsoler och datorer. Jag har världens underbaraste unge, och jag är så lycklig! Och så rädd.

Citat från verkligheten

”Måste du sminka dig, du ser ut som en tvättbjörn.” Efter en försiktig vända med mascara.
”Haha, raccoon!” De påföljande gångerna med smink.
”Jag föraktar folk som dricker.” Efter att jag försiktigt smakat på nyårschampanjen.

”Måste du ha så speciella kläder, det är billigare att vi köper likadana på Jula.” Jag behövde ny jacka, eller nya byxor, eller nya skor.
”Du får inte klippa håret av dig.” I skojfrisk ton.
”Jag menar det.” Fortfarande skojfrisk ton, men med allvar i blicken.

”Korthåriga kvinnor är så okvinnliga.” Varje gång vo träffat en korthårig kvinna.

”Jag tog första bästa.” Om hur vi träffades.
”Stora bröst i alla fall, haha, sa min bror. Haha.Hahahahahaha. Ha.” Berättar vad hans bror sagt efter att ha träffat mig första gången.

”Nu vill jag att du tackar min bror och ger honom en kram! Annars skäms jag.” Efter att vi fått hans brors gamla TV.

”Du är så egoistisk.”

”Du är så lat.”

”Du tänker bara på dig själv.” Jag ville köpa ett ritblock och ett par blyertspennor.

”Kan man tjäna pengar på det?” Varje gång jag var intresserad av något.

”Du städar inte ordentligt.” När jag var utbränd och hade svår värk.

Jag har fler citat. Kommer inte alltid ihåg alla. Det finns även mycket jag har förträngt. Det dyker upp minnen och detaljer ur minnen med jämna mellanrum.

Att röka eller inte röka

Det fanns en tid när jag skulle tyckt att ett totalt rökförbud var bra och logiskt. Det var på den tiden jag ibland var ute med kompisar på kvällarna och den som inte rökte var en paria. Det var också lite senare i livet då jag som gravid fick rök blåst i ansiktet av folk som tyckte det var löjligt att oroa sig och att jag bara borde hålla käften, åtföljt av ett hånfullt flabb. Sen utvecklades jag som människa, och framförallt, lärde mig att det alltid finns och kommer att finnas idioter, oavsett område, oavsett gruppering, oavsett politisk ideologi. Det handlar inte om rökandet. Jag avskyr fortfarande rök, och jag tål det synnerligen dåligt. Andra saker jag tål synnerligen dåligt, till och med ännu sämre, är lukten av starka parfymer, rakvatten, vissa rengöringsmedel, ljudet av människor som pratar för högt på tåg, buss och tunnelbana, folksamlingar, och mycket mer. 
Det går inte att förbjuda allt, och vi ska inte förbjuda allt. Det är inte en bra sak. Jag förstår mycket väl att det hade krävts ett enormt arbete för att komma på hur folk ska kunna röka utan att det drabbar andra, men det hade varit värt det. Och för övrigt så kommer det ju att krävas ett enormt arbete med att upprätthålla den nya lagen också. Jag gillar inte förbud, rent generellt. Ska förbud finnas ska de vara ytterst väl underbyggda. Detta känns inte så. Låt rökarna röka och hjälp istället till att fixa så att vi andra inte dör av röken på ett sätt som inte innebär förbud som kommer att vara nästintill omöjliga att hålla. Världen behöver inte fler förbud, den behöver färre.

När debatteringsorken tar slut

Jag skulle vilja skriva om mänsklighetens stora lust att förstöra för sig själv, men jag orkar inte. Det är för deprimerande. Istället gör jag vad jag kan för miljön, samhället och annat, utan att ge mig in i debatter på sociala medier. Numera består dessa ändå bara av troll som slänger halmgubbar omkring sig och hävdar att klimatkrisen är en myt och att lusten att gruppvåldta svenska kvinnor ligger i generna hos utomnordiska män. Det går inte att debattera med sådana människor. Det finns också en stor grupp människor som, enligt sig själva, kämpar hårt och aktivt mot rasism och annat. Det brukar fungera så att de hålls i en av tusen antirasistiska grupper på Facebook, vid namn ”Vi som inte röstar på SD” eller ”Vad som helst utom SD” eller nått liknande. I den gruppen lägger de så ut artiklar om Sd-politiker som sagt något rasistiskt, gärna med utropet. ”Dessa svin! Sa jag inte att de var rasister, VA?!?!??!”

Sen att alla vet detta redan, och att artikeln är fem år gammal, verkar inte vara viktigt. Alla pratar upprört en stund, med stora bokstäver, sen råder stiltje tills nästa utrop och gamla artikel delas.

Nej, jag orkar inte. Folk är så ofta blinda, de tänker inte. Och samhället har i årtionden jobbat på bra med att hjärntvätta sina invånare.

Jag orkar inte.

Istället försöker jag odla min egen ork. Skapa, läsa, göra roliga saker. Det är ju inte alltid så lätt, men det kan vara livsviktigt. Det krångliga med att vara autistisk är dock att det är så lätt att snöa in på saker. Jag har lärt mig att hantera det till en viss grad, men det går inte alltid. Sålunda har jag de senaste dagarna startat en biosfär i en gammal burk, samt håller på att lära mig om hydroponisk odling.

Varför?

Inte fan vet jag … Min hjärna tyckte att det var en bra idé.

Och så distraherar det mig från verklighetens tragik.

Att älska sina barn så du går sönder

Vissa beslut är lätta, andra är överjordiskt svåra. Beslut som rör dina barn kan vara det svåraste du någonsin ställs inför.

Hur förklarar du för dina barn att de inte längre kan bo hos dig? Hur förklarar du att du kommer att flytta över femtio mil från dem? Det går inte. Eller, det går, men just nu kan jag inte ta in hur. Det gör för ont, och det är så mycket annat som gjort ont på sistone. Dock överskuggar detta allt. Det är mina barn. Det hjälper inte att de inte är små, det hjälper inte att en av dem redan flyttat hemifrån. De behöver mig. De är inte som andra barn. Jag vill vara nära dem. Men jag är för trasig och för fattig för att bo kvar där jag bor.

Min rädsla har i alla år varit deras far, hur arg han skulle bli, hur väldigt arg han kommer att bli på mig. Jag är fortfarande rädd, väldigt rädd för det. Men det spelar inte längre någon roll. Jag har inget val. Jag har inte råd att bo kvar, har inte råd med någon annan lägenhet i närheten. Jag mår för dåligt för att göra något alls. Jag existerar i en konstant ångest som bara dämpas stundtals för att sedan komma tillbaka med dubblad styrka. Jag kan analysera och gå igenom saker, älta upp och ner och ut och in, det hjälper inte. Det hjälper inte att jag vet varför det blev så här, det hjälper inte att felet inte är mitt.

Jag kommer att behöva flytta ifrån mina barn och det är som att slita hjärtat ur kroppen. När jag flyttar kommer de inte att höra av sig. De har inte den förmågan, och deras far har sedan många år hjärntvättat dem också, på sätt och vis. Jag vet att de älskar mig, men jag är inte helt och hållet en tillräknelig människa för dem.

Jag funderar och funderar, tänker, vänder på saker, funderar ett varv till. Dock ser jag ingen annan lösning. Bilen håller på att gå sönder igen. Jag har inte råd att reparera den. Hyran har höjts, parkeringsavgiften likaså. Nu höjs elen också. Det som inte höjs är min sjukersättning. Jag klarar mig på väldigt lite pengar, och det har gått förvånansvärt bra. Men nu går det inte längre, inte mer en hyra på närmare niotusen kronor. Soc vill inte betala, de tycker att min hyra är för hög och att barnen kan bo hos sin far. Jamen dåså.

Jag har fortfarande svårt att ta det faktiska beslutet.

En bättre dag

Det är en bättre dag idag. Jag har klarat av samvaro, många människor på samma plats, att äta under mindre ordnade former och mycket mer. Några konstiga samtal har det blivit. Jag är en mästare på att vara udda och tafatt. Awkward. Men det är ok. Värdfamiljens bebis är fascinerad av mitt illgula nagellack. Två boxrar röjer runt och är överlyckliga, med viftande snärtande svansar. Laxen gick sönder på grillen men var jättegod, och så åt jag laktosfri gräddfil med gräslök.
Det är midsommar.

När autismen slår till

Jag är vanlig, tänker jag ibland. Nästan normal. Jag klarar ju en hel massa saker. Kan träffa folk (under rätt förutsättningar). Kan gå på festival (och däcka i veckor efteråt). Kan göra så mycket.
Sen slår stressen till, i en ovan situation, och hux flux ligger jag och gråter i vår lilla folkabuss, hungrig, utan kvällsmat, för att jag inte klarar av att stå i ett okänt kök och fixa en macka, med eget smör, eget bröd och egen ost. För att det känns konstigt och obekvämt, och som att jag inte borde eller får. Jag vet inte vilket smör som är vårt då jag inte var den som ställde in det i kylen. Jag vet inte om jag förväntas leta reda på fat och mugg själv eller om jag bör fråga. Stämningen är på något sätt så självklar att jag får panik och känner mig utanför fast jag vet att det inte är så.
Och så är jag trött. Trött efter en lång resa som blev dubbelt så lång på grund av köer, regn och felkörningar, där jag inte var skyldig till de två förstnämnda men väl de sistnämnda. Vi hann fram i tid till en fotbollsmatch min partner sett fram emot, och som jag sett fram emot att se med honom och resten av folket.
Istället fick jag alltså panik och ursäktade mig halvkvävt med att jag skulle ut och lägga mig i bussen.
Jag är dock jävligt bra på att maskera hur jag känner, så ingen anade nått.
Och jag som sett så fram emot detta vill nu mest av allt åka hem och drunkna i ångest ifred.

Sorg och ilska

Idag tog jag bort en vän på Facebook, vilken antagligen motsvarar att säga upp bekantskapen så här i de sociala mediernas tidevarv. Det gjorde ont. Väldigt ont. På flera sätt.

Jag är inte bortskämd med vänner, senast jag hade nära vänner var i högstadiet, och jag har insett såhär efteråt att de kanske inte var lika förtjusta i mig som jag var i dem. Jag hade ingen aning om min Aspergerdiagnos då, och mina minnen av den tiden, mina vänskapsminnen, är ljusa. Annat jobbigt hände då, men mina vänner fanns. Och sen gick vi ut nian, och de fortsatte till gymnasiet, och jag, som var autistisk och råkat ut för en idiot till syokonsulent gick inte vidare till gymnasiet.

Åren som följde träffade jag mitt ex, flyttade hemifrån, började plugga på komvux och annat. Jag ringde mina vänner, jag hörde av mig till mina vänner, jag ville ju fortsätta umgås.

De hörde aldrig av sig till mig. En av dem kom på mitt bröllop. Jag har idag ingen kontakt med dem, och det är synd. Jag hade velat veta hur de egentligen såg på vår vänskap, på mig. Om inte annat för att lära mig något.

Men jag kommer ifrån ämnet...

Vännen jag tog bort idag hade jag kämpat att umgås normalt med, jag gick många gånger med på att ses även då jag pga utmattning mm inte orkade, för jag ville inte förlora en vän igen. Men så började min vän gå på min partner i olika diskussioner. Jag förstod ingenting. Ingenting alls. Jag trodde det var ett misstag i stundens hetta, men det dök upp några gånger för mycket. Jag funderade. Samtidigt började en person närstående till min vän gå in och skriva lite förvirrande kommentarer på vissa saker jag delade på Facebook. Konstigt, men alla är ju olika. Jag förstod inte vad som menades, men tänkte att hen kanske bara uttryckte sig lite otydlig. När det hände en gång till, under ett inlägg där jag länkat till en väldigt tydlig och väldigt lättförståelig artikel så kom personen in igen och skrev en otydlig kommentar, som möjligtvis var någon mindre otydlig än förut. Dock till det mer negativa hållet. Det kändes jobbigt men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra åt saken. Jag var och är så utmattad just nu. På gränsen att falla ner i ett djupt hål, och ångesten äter mig levande. Jag orkade inte ta tag i saken. Min partner tog tag i saken och frågade vad som menades, och personen svarade på ett sätt som plötsligt gjorde det väldigt tydligt att den inledande kommentaren hade varit ett totalt förkastande av allt som stod i artikeln jag delade. Dock framfördes det som att artikel var otydlig och orättvis. Jag såg plötsligt klart, men blev ännu tröttare, och sjönk ännu djupare ned i mitt hål. Det var så väldigt jobbigt och jag var så väldigt ledsen. Detta är ju en person som är väldigt viktig för min vän. En person jag har varit väldigt glad att min vän har.

Det hände för någon dag sedan. Och så kom då idag.

Jag och min partner hade tidigare kommenterat en länk någon helt annan person delat, min partner först, sen jag. Vi hade uppmärksammat en sak vi tyckte var lite lustig, och konstaterade det.
Det var inget negativt, det var ett neutralt påpekande eftersom vi tyckte det var intressant. Dessa kommentarer skedde också för någon dag sedan. Idag kom min vän in och skrev en kommentar som jag tyckte kändes ganska så hätsk. Jag blev förvånad. Min vän tyckte att vi var onödigt negativa, och avslutade med en liten syrlighet. Jag blev helt paff och svarade genast och förklarade hur vi menade och såg på saken. Och fick ett svar till om bland annat att min partner alltid är så negativ i allt som skrivs. Och jag orkade inte mer. Jag blev så jäkla ledsen. Denna människa som jag trodde var min vän, var helt uppenbarligen inte det.

Så jag tog bort min vän från Facebook.
Och det gör ont.

Men jag har min bästa vän kvar. Kanske är jag inte skapt för att ha nära vänner annat än den jag är tillsammans med. Är det så, så är det så.

Jag har funderat mycket i flera timmar nu. Något jag rent generellt tycker ha ökat på sociala medier är att det inte finns något neutralläge längre. Skriver du något neutralt tror folk att du är negativ. Allt måste innehålla tio ton socker med lite glitterströssel på toppen, annars anklagas du för att vara negativ, bitter och arg. Jag orkar fan inte, jag vill vara neutral i fred, och min partners sätt att skriva är en lisa. Ibland skrivs det argt, ibland, glatt, och ibland neutralt. Inget lull, inga omskrivningar, inget tjo och tjim om det inte är just det som avses. Jag vet att många stör sig på min partner på grund av vissa kommentarer, min partner kan vara väldigt rak, och även otrevlig ibland. När folk har varit otrevliga först. Men framförallt rak, faktamässig och inte lismande och gullande. Jag älskar det och jag älskar min partner.

Jag är ändå ledsen just nu.

Glest

Herrejävlar vad jag glömmer bort denna stackars blogg.
Minnesproblem och utmattning bidrar. Hoppas på bättring. Lever ju än.
Ha.
Ha.

Katten i handfatet

Det finns en speciell känsla som infinner sig en dag som denna, när jag, mitt i all värk, all trötthet, all ångest och all otillräcklighet, går in på toaletten för att titta till tumlaren som står och signalerar. Jag möts av det skira ljuset från en vårvintersol som sipprar in genom det frostade fönstret i duschen, och synen av en katt som ligger i handfatet och njuter av tumlarvärmen, och som när jag kommer in, tittar upp på mig och tillgivet blinkar osynkroniserat med ögonen. Jag böjer mig framåt, trots att hela ryggen och bröstkorgen skriker rakt ut i sitt pågående reumatiska skov, och kliar katten lite under hakan samtidigt som jag kisar i det nästan överjordiska ljuset. Då infinner den sig, känslan. Den säger att det finns en chans. Det finns ett hopp. Mitt i ångest, värk och oro inför framtiden. Mitt i utmattningens tunga steg och smärtornas blixtar. Mitt i hela min förtvivlan. Den finns där och jag tänker att kanske, kanske så kommer det att gå bra, mina barn kanske inte begår självmord när de blir vuxna och jag kanske inte kommer att dö ensam. Mänskligheten kanske inte dör i sviterna av miljöförstöring om femtio år.

Jag kanske klarar mig.

Det kanske inte är helt kört.

Är vi förlorade, eller finns det hopp?

Sedan människan började skriva böcker så har det funnits böcker som handlar om framtiden.

Sedan det började göras filmer och serier så har det funnits sådana som handlar om framtiden. Sedan lång tid tillbaka har dessa böcker, filmer och serier handlat om olika varianter av en dystopisk framtid, efter en katastrof av något slag. Ett kärnvapenkrig, eller en utomjordisk attack, eller en meteorit. Någonting som sker hastigt, plötsligt och är omvälvande och kraftfullt.

Någonstans har människan insett att hon kan dö ut. Sålunda skapar hon fiktiva scenarier att förhålla sig till, bekämpa och överleva.

Sanningen är att vi nog redan är dömda. Det kommer dock troligtvis inte bli ett hastigt kraftfullt kärnvapenkrig som utraderar oss, och troligtvis inte heller en utomjordisk attack eller meteorit. Det som kommer att ta död på mänskligheten pågår redan. Vi har börjat göra oss av med vår empati, vår förmåga att förstå och känna med andra människor. Vi har aktivt främjat egoism och ignorans. Nu dör den värld vi känner och behöver. Vår planet gör sig redo att rensa ut det gamla och börja på något nytt. Men det går långsamt. Vi kommer inte att dö ut hastigt. Vi håller redan på att dö ut långsamt.

Människan är ett flockdjur och vi behöver varandra. Vi är som en stor levande organism som endast kan överleva om alla beståndsdelar jobbar mot samma mål, att se till organismens, flockens, bästa. Idag lär vi våra barn att de ska bry sig om sig själva, men ingen annan. Vi lär dem att empati är för den svage och att alla har rätt till allt de kan ta. Kliv gärna på din medmänniskas rygg om det behövs, hugg för all del ned folk för att komma framåt, vill de inte bli nedhuggna så kan de flytta sig. Vi lyssnar inte på varandra och vi lyssnar inte till de signaler som så tydligt varnar oss för vår egen undergång. Vi låter oss bli avledda.

Kom och köp, billiga varor här.

Kom och res, billiga flygresor där.

För den som faktiskt bryr sig om natur och klimat finns avledningar av alla de slag. Global uppvärmning? Inga problem, den finns inte, eller så kan den lösas genom att sluta äta kött, eller så kan den lösas genom att kompostera själv, eller så är det bara en konspiration, eller så...

Vi kan i alla fall inte gå på storföretagen, de som spyr ut gifter, avgaser, rök, de som flyger mest, förorenar mest och bryr sig minst.

Vem är du om du inte kan köpa billiga varor från Asien? Byta kök var femte år? Flyga till Thailand varje år. Kanske två gånger per år till och med.

Vi är så indoktrinerade att vi inte förmår se och förstå vad som händer. Ju fler människor som växer upp utan empati, desto fler uppfostrar sina barn utan empati. Ju fler som växer upp med inställningen att pengar är allt och medmänsklighet är förkastligt, desto fler uppfostrar sina barn till samma synsätt. Det har kommit smygande så länge nu. De som ser ropar förgäves. Det har gått för långt.

Mänskligheten kommer inte att dö i en enda stor smäll.

Vi vrider oss redan i dödsvånda, och det är troligtvis för sent att stoppa.

The ever ongoing story about life

And so, she panicked.

The reality right now was too much. Always problems, with money, with the kids, with all the conditions she had, with the pain and exhaustion. The kids themselves were no problem, but it killed her when they didn't feel well, when they were sad and depressed and nothing she did helped. There had been so many years. So many days. So many hours. She had hugged, listened, comforted. She had been to meetings in their schools, with doctors, psycologists. Working her ass off to make everything as good as possible. Constantly struggeling upphills. Like pissing against the wind.

And everytime she thought she could se something better in the future, when the future came, there was always something else. She had to defend her kids in front of school staff, headmasters, teachers, doctors and everyone. She had to care for them as all parents do. And she had to care for them so much more. She had to walk on the edge of a blade, breathing silently, in the upper part of the lungs, carefully threding to not fall down, or slice up her feet.

Her wonderful, beautiful children.

And also, her wonderful beautiful man.

Not the father of the kids. Sadly. But constantly mistreated, constantly getting squeezed between everybody and everything. Constantly helping, caring, loving her. Beeing there. There was nobody like him, nobody in the whole wide world.

She hated how she treated him. She hated how she was incapable to do the one thing he asked her too. And he didn't even ask for his own sake, but for hers. Because he ached when he saw how much pain it gave her. How much pain this person gave her. The father of her kids. The man who had taken over twenty years of her life, and continued to take, continued to hurt. And she couldn't cut him off. Because of the kids. It was years since the divorce, and she had been to therapy for many of them. And yet she couldn't cut him off. She couldn't even explain it herself, it just wasn't possible, yet. She was afraid, so afraid.

She tried to do things, like a million miniature cut offs. Maybe she was just fooling herself. But still.

The thoughts were rambling in her head, she felt tied up, bound, and not in a good way. What could she do, what could she DO, what COULD she do, WHAT.........

…...and so, she panicked.

Åttonde Mars

I dag är det internationella kvinnodagen. Säg inte grattis. Säg fan inte grattis. (Det vore som att säga grattis till HIV-smittade på internationella HIV-dagen, ungefär.)
Jag är trött idag, som alla dagar, av många orsaker.

Jag är trött på att människor fortfarande säger till små flickor att "pojkar är sådär", och "han slår dig bara för att han tycker om dig", och "försök att bara strunta i honom".
Jag är trött på att pojkar förväntas leka vilda och tuffa lekar, medan flickor som gör det blir tillsagda att ta det lugnt och uppföra sig.
Jag är trött på att flickor sällan ges en chans att få höras.
Jag är trött på att pojkar drillas i att vara kalla, hårda, tuffa och aldrig gråta, visa känslor eller vara respektfulla.
Jag är trött på att män, vuxna män, anses ha noll kontroll över sig själva när de är upphetsade. Eller arga. Eller provocerade. Eller inte förstod. Eller trodde något annat. Eller...osv.
Jag är trött på att kvinnor anses ha ansvar för hela kontrollbiten, oavsett om hon sover. Är medvetslös. Stel av skräck. Dyngfull. Osv.
Jag är trött på alla trista, skambeläggande skämt som "bara är roliga" och "men gud asså, har du ingen humor", när de alltid handlar om att nedvärdera kvinnor, eller nedvärdera män som "beter sig" som kvinnor. Eller män som gör bort sig pga att de inte kan hjälpa sina drifter (haha så kul, de kan ju verkligen inte det, vi låter kvinnorna ta den biten så löser sig allt, ti-fucking-hi.). Eller kvinnor som inte förstår, kan köra bil, kan backa in i ett garage, kan någonting alls. Våldtäktskämt. Kalla män för bög-skämt. Osv. Skrattar du åt dessa skämt så upprätthåller du strukturen.

Jag är trött på jävligt mänga saker. Vården t.ex. Jag vet inte hur många fall det gäller, det vet nog ingen, men det finns otaliga sjukdomar och annat där kvinnor feldiagnosticeras på grund av att alla studier hittills har gjorts på män, och det visar sig nu att det inte alltid ser lika dant ut för kvinnor. ADHD och Autism är en sådan sak. Det börjar bli bättre nu, men fortfarande "anses" det att dessa två saker är vanligare bland pojkar och män. Trots att experter alltså kommit på att"Aj fan, det kan ju se helt olika ut för flickor och kvinnor".
Jag kan ta ett annat exempel från mitt eget liv. Jag blev nyligen diagnosticerad med det som förut kallades Bechterews sjukdom, en sorts reumatism. Baserat på de skelettförändringar magnetröntgen visade så har jag haft sjukdomen länge, ca 20 år gissar de. För 20 år sedan var jag gravid och fick mitt första barn. Jag hade groteska djävulska smärtor, som jag trodde var foglossning som inte gick över efter förlossningen. Jag minns att jag frågade om det skulle vara så redan tidigt, men viftades bort. Ca ett år senare, vacklade jag in till min dåvarande läkare och nästan grät, han tittade lite snabbt, sa att "Nej, foglossning går över ganska direkt, det är det inte. Det är nått vi brukar kalla "dysfunktionellt bäcken", det är en diagnos vi sätter när vi inte riktigt kan hitta orsaken. Du får gå till en sjukgymnast. Jo, och en del blir så dåliga att de hamnar i rullstol. Hej då."
Han kunde "inte riktigt hitta orsaken" efter att ha tittat på mig i fem minuter. Han bemödade sig inte mer än så, och diagnoskriterierna för Bechterews är bland annat att det är mest vanligt bland män, och att dessa män har vissa typiska problem och går som fällknivar. Case closed liksom. Ingen hade nog på den tiden kommit på tanken att kvinnor också kunde få detta samt att symptomen kanske kunde vara lite annorlunda. Bland annat vet man numera att kvinnor drabbas av just den typiska smärta jag har haft från början, den som ironiskt nog påminner om en slags förvrängd foglossning. Men vad vet jag, jag är ju bara kvinna. Nog om just detta.. (Jag hade kunnat tala i evigheter om hur det forskas mycket lite om kvinnosjukdommar etc, men orkar inte just nu)

Pust.
I dag är det internationella kvinnodagen.
Så mycket har blivit bättre, det får vi inte glömma.
Men det som skrämmer mig, verkligen skrämmer mig, på riktigt, är att det har börjat vända. Plötsligt har vi krafter som vill stänga in kvinnor i kök och barnkammare igen, som vill förbjuda abort, och i vissa fall även preventivmedel, och kvinnohälsa osv. Krafter som anser att kvinnor ska stanna hemma med barnen och att män ska arbeta. Att kvinnor ska vara "fina flickor" medan män kan "ta för sig". Osv, osv i all oändlighet. Dessa idioter har alltid funnits, men nu vädrar de plötsligt morgonluft. (och som en parentes kan vi fundera på hur och om detta på något sätt hänger ihop med den högervåg världen just nu upplever. Svar kommer i slutet av skrivelsen)
Vi kan inte sluta kämpa. Vi måste orka, måste fortsätta. Alla kan inte orka jämt, alla kan inte göra allt. Men vi kan inte ge upp. Aldrig någonsin.

"Sett till hela arbetsmarknaden har kvinnor, när alla löner är uppräknade till heltid, 87 procent av mäns lön."
Kvinnor som blir utsatta för våld i nära relationer får fortfarande höra, alldeles för ofta, att "Det är inte ens fel när två träter."
Män våldtar kvinnor. Män våldtar män. Andelen kvinnor som våldtar är försvinnande liten. Ändå skriker män i kör om dessa få exempel, varje gång någon dristar sig att ta upp en diskussion om VARFÖR det är främst män som våldtar.
Kvinnor skuldbeläggs för allting. När vi sminkar oss. När vi inte sminkar oss. När vi rakar benen. När vi inte rakar benen. När vi arbetar heltid, när vi arbetar deltid, när vi är hemma med barnen. När vi inte är hemma med barnen.
Män "hjälper till" hemma och "passar" sina egna barn.
Varje gång en kvinna tar upp något i stil med att hon känner sig otrygg när hon går hem sent (Ja men var inte ute sent då!), eller inte har lika mycket betalt som sina manliga kollegor för samma jobb (Jamen du måste ju lära dig att löneförhandla lilla gumman), eller är trött på att vara den som gör allt hushållsarbete (Du måste ju säga till, hur ska jag annars veta när och om jag ska städa/tvätta/ta hand om mina egna barn), så kommer alla dessa män som just fått väldigt ont i sitt kränkthetscenter. De brukar ha med sig några så kallade patriarkala pleasers (PP (tack Full Patte för den ypperliga termen) som säger att DE minsann aldrig upplevt det de där andra kvinnorna pratar om, och därför måste alla andra kvinnor ljuga. Alla andra miljoners miljoner kvinnor. Måste ljuga. Och männen myser.

Jag vill att idag, den åttonde Mars, Internationella kvinnodagen, så tar alla män som faktiskt är vettiga (och ni är ju SÅ jävla många, på riktigt!) och börjar agera. Sluta skratta åt sexistiska skämt och våldtäktsskämt. Våga visa er sårbara, ömsinta, mänskliga, vackra och kanske till och med fåniga. Säg till era "schyssta polare", era "duuudes", era "snubbar", era "bro's" varje gång de säger puckade saker om kvinnor. Säg till dem när de uttrycker sig kvinnofientligt, när de skryter om att de "fått ligga, för hon orkade inte stå emot tjatet", eller "var rätt full", eller "sov redan" eller något annat lika jävla dumt. Säg till dem när de börjat rya om hur feminister är hemska och onda och vill döda alla män.
Jag lovar, de gånger feminister faktiskt eventuellt VILL döda alla män är just när män uttrycker sig på det sättet..

Jag är trött. Jag orkar inte skriva mer just nu.
Planeten snurrar varve efter varv i en evigt framrusande bana runt solen, på väg genom ett oändligt universum.
Kan vi inte bara vara snälla mot varann?

(Svaret på den tidigare frågan är "Ja", det hänger ihop. Rasism, sexism, kvinnohat, white supremacy, homofobi etc, allmänt äckliga åsikter om allt.)