Ångest

Aggressivitet och maskulinitet - länk

En mycket bra text om patriarkatet och maskulinitetens orsaker till (i detta fall) masskjutningar och liknande:

Scapegoats and rampage killings, the elephant in the room

Om patriarkatet

Patriarkatet slår. Sparkar. Hoppar med bägge fötterna på sin motståndare. Kvinnorna. Striden, som inte är en strid, utan en misshandel, har pågått så länge att orsaken är svår att komma ihåg. Patriarkatet vet att det har rätt, om inte det slog och sparkade, vad skulle det vara då? Om det inte vore den rådande härskaren i kampen, vad skulle då finnas? Kvinnornas roll är att ta emot slagen och sparkarna. Att framhäva patriarkatet med sin underlägsenhet, sin ynklighet och sin oförmåga att slå tillbaka.

Men kvinnorna är inte oförmögna att slå tillbaka, kvinnorna har så länge fått höra att de inte KAN slå tillbaka, så de vet inte hur det görs. Kvinnorna är svaga men Patriarkatet är stort. Trots detta kämpar en del av kvinnorna tillbaka. En arm höjs från golvet, stoppar tillfälligtvis en knytnäve från Patriarkatets sida. En fot skjuter ut och försöker fälla ett ben. Kvinnorna vill inte segra i kampen, de vill avsluta kampen, göra något annat än att strida. Patriarkatet vet inte vad det innebär.

Patriarkatet är inte heller enigt, ibland tvekar en arm, någon gång avbryter en fot sin spark. En hand öppnar sig och sträcks ut mot kvinnorna, som för att erbjuda hjälp. Men då rycker resten av patriarkatet till och förbannar sina egensinniga, förrädiska kroppsdelar. Sparkar lite extra hårt, slår lite extra obarmhärtigt. Egentligen oroar sig Patriarkatet inte, det vet att även hos kvinnorna så finns de som stöder dem. Ett ben som inte vill resa sig från golvet, det tjänar ju ändå inget till. Ett öra som har hört så mycket glåpord i kampen att det nu på allvar tror att Patriarkatet har rätt.

Men faktiskt så är inte Patriarkatet en homogen grupp, lika lite som kvinnorna är det. Vi är människor. En grupp människor, som utövar förtryck mot en annan grupp människor. Trots att fler och fler män inte håller med och kämpar emot. Trots att fler och fler kvinnor försöker ta sig upp från golvet. Varför fortsätter förtrycket?

Jag tycker det ska vara slut med detta nu.

Dagens länk

Idag vill jag bara dela med mig av en länk:

http://www.arsinoe.se/jag-tanker-inte-lagga-en-enda-javla-sekund-pa-att-bevisa-nagot-patriarkat/

Fanny skriver så direkt, så exakt och så jävla sant. Läs!

Den musikaliska jämlikheten

Ibland hänger jag på Kramfors debatt på Facebook. Häromsistens gav jag mig in i en diskussion som handlar om den mansdominerade musikscenen. Ursprungsinlägget länkade till denna artikel i Uppsalanyheter.se och trådskaparen menade på att Playsister Camp är ett mycket bra initiativ då musikscenen är väldigt mansdominerad. Genast började det då trilla ner kommentarer (från framförallt män) om hur fel det är med kvotering. Kvotering????? Som bevis för tesen postades länkar till Jämställd festival. Det förekom en hel del kommentarer av rätt många olika slag, som dock alla syftade på samma sak, om kvinnor hade velat bli bokade i samma omfattning som män, så hade de bara behövt visa framfötterna lite mer. Med andra ord, det är kvinnornas eget fel. Det påpekades också att det redan från ung ålder är fler killar än tjejer som spelar musik och har band. Återigen, det är tjejernas eget fel.

Det gör mig så ilsk när jag läser sådant. Så arg, ledsen och trött. För, precis som jag skrev i den kommentar jag postade i tråden, så är det så att kvinnor får kämpa i flera led, på flera olika sätt för att ta sig dit de vill. Och när en kvinna har tragglat sig igenom könsnormer, könsinriktade förväntningar och plöjt sig genom ett igenväxt träsk av påtvingade tankesätt, så blir hon ändå alltför ofta bortsållad och ignorerad, enbart på grund av att hon är kvinna.

Min kommentar i tråden:
Från låg ålder får tjejer lära sig vad "tjejintressen" är för något. Söta flickor, snygga tjejer och sådana som killarna vill ha förknippas med många saker, men aldrig med att de är musiker som tar för sig. Först får vi lära oss att en kvinna inte är någonting utan uppmärksamhet från en man. Sedan får vi lära oss vad som krävs för att vi ska få den uppmärksamheten. Det pratas "tjejtidningar", "tjejgrupper", "kvinnliga artister" mm. Det är något speciellt att musikerna och artisterna är kvinnliga, de manliga är musiker och artister, kort och gott. Och gemensamt för de kvinnliga artisterna är att även då de beröms för sin musik och talang, och även då de ofta är omsvärmade av män, så får vi klart och tydligt veta (från media mm) att männen har de fått på grund av sitt utseende och sin kvinnlighet. Det är så mycket som skulle kunna skrivas vidare om detta, men kontentan av det hela är att när en person från tidig ålder lär sig vad hen "ska" bry sig om hur hur hen "ska" uppföra sig, så ligger den personen redan efter när hen då kanske försöker bryta sig loss från de förutfattade meningarna och t.ex påbörja en musikalisk karriär. När då arrangörer och bokare agerar enligt principen "Åh, en ny (manlig) artist, honom kan vi boka in här mellan de kända, så vi får höra något nytt" när det gäller män, och "Åh, en sjungande tjej, nja, vi vet ju inte om hon är bra, vi tar den här andra (manliga) artisten istället", så är det så att säga rätt kört. Att vi har en hel drös fantastiskt bra kvinnliga artister märks ju inte när det bara är graaaaabbarna som får den där chansen.

Någon talade om detta att det verkar finnas fler kvinnliga singer/songwriters (jag avskyr det uttrycket) än kvinnliga band. Tja, om det är så (kan hålla med om att det ser så ut), så kan ju det eventuellt bero på det faktum att kvinnor från barnsben får lära sig att andra kvinnor är konkurrenter. Och vem vill bilda band med sina konkurrenter? Det kan verka som att jag  förstorar upp saker, men jag tror och jag vet att det finns så många små, subtila och ibland större orsaker till fenomen som detta. Allt möjligt samverkar och det är också därför det är så farligt att sätta sig ner och tänka "Japp, nu har jag klarat av detta, nu behöver jag inte göra mer i frågan".

Angående respekt

Att ha en grundläggande respekt för alla människor är inte samma sak som att ha en specifik respekt för en individ. På samma sätt kan jag respektera alla människors rätt att ha en åsikt, men inte att agera enligt den åsikten när den skadar eller kränker andra människor. Begreppet respekt har blivit både för stort och för urvattnat på samma gång, det krävs att vi respekterar människor i parti och minut, att vi respekterar vad de gör, vilka de är, vad de tror på. Men det blir helt fel. Respekt bör förtjänas. Den grundläggande respekten ska finnas där, men utöver den så är det inget tvång, det är inte ens nyttigt att gå runt och respektera alla människor man möter på högsta nivå. Att jag inte hyser den största respekt för en viss person innebär inte att jag föraktar denne. Det innebär endast att jag, förutom min generella respekt för personen som människa, inte känner vederbörande tillräckligt ännu, inte har kunnat bilda mig en uppfattning, eller kanske till och med har en viss uppfattning, som inte inger någon ytterligare respekt.

Googling

Jag har googlat. Först om allianspartierna, sedan om kungafamiljen. Intressant var det..

Alliansen:

Jag vet inte riktigt vad en ska säga om detta. Alliansen är rökt, moderaterna är nazister och i övrigt verkar en viss förvirring råda.

I fråga om kungafamiljen är det också rätt intressant:

Här kan vi konstatera att kvinnorna i kungafamiljen antingen förväntas vara gravida eller sjuka, medan prinsen däremot är utbildad, medan kungen eventuellt är död.