Flykt och historia

Just nu är det många som skriver om kriget i Syrien, flyktingar och människovärde, och som tar upp sin egen familjs historia. Det är många vars föräldrar eller farföräldrar har flytt från ett krig. Det är bra att alla dessa människor hörs, för det är de, som tillsammans med alla andra utgör landet Sverige idag. Längre tillbaka i tiden fanns andra flyktingar. Innan någons föräldrar kom hit, var det någons morföräldrar. Innan dess var det någon farmors farfar eller mormors mor. Det sträcker sig lika långt bakåt som människans historia. Vi är intet utan vår historia. Detta, om något borde ju vara intressant för facisterna som jäser landet runt i ”Sverigevänliga” masker. Den historia de svärmar för är lösryckta bitar, tagna ur sitt sammanhang och ställda på led så att det ska se enhetligt ut.

De flesta av oss luras inte. De flesta av oss kan vår historia, och många, många av oss har en egen släktbakgrund som visar verkligheten tydligare än någon folkdräktsklädd dans runt en midsommarstång kan göra. Vi är barnen och barnbarnen till de som en gång flydde andra krig, och spåren av flykten sitter i våra gener. Det är inte bara ord, vetenskapen har sett att traumatiska upplevelser sätter spår, och påverkar genetiskt i kommande generationer. Vi har alltså i många fall både en genetisk historia av flykt, och en berättad historia av flykt.

Mina morföräldrar kom från Estland. De flydde under kriget, var och en på sitt håll, och träffades sedan i Sverige, blev kära, fick min mamma och mina mostrar. Min morfar kom i en av alla de båtar som i tysthet och mörker tog sig över Östersjön. Han och några andra flydde för sitt liv, som folk gör under krig, och hade god hjälp av att en av de andra var dotter till en sjökapten. Hon kunde navigera och hon tog dem över de mörka vattnen fram till Gotland. Min morfar var en skogsbroder, en motståndsman. Skogsbröderna kämpade med gerillaliknande metoder mot den Sovjetiska armén och överlevde i genomsnitt i 2,5 år. Min morfar gömde sig ibland under familjens hus, men även i hålor i skogen. Han kunde inte ha stannat, då skulle han varit död. Min mormor bodde nästintill på den Sovjetiska gränsen. Hon tillhörde en by med Ingermanlänningar som var delad mitt i tu. Ena halvan av byn låg i Estland, andra halvan i Sovjet. Sovjethalvan var sedan flera år utraderad på Sovjetsidan när kriget kom. Mormor och hennes familj flydde till Finland. Sedan fortsatte de att fly högre och högre upp, ju längre in i landet fienden kom. En natt mitt i vintern försökte de, tillsammans med en grupp andra, ta sig över till Sverige. Rakt över isen på Torne älv. De blev stoppade, en kvinna i sällskapet blev fångad och hotades med avrättning om inte de andra kom tillbaka. De hade just passerat gränsen. Bara några meter om jag förstått saken rätt. Gränsvakterna var eventuellt finnar, jag minns inte helt hur mormor berättade, men den lilla gruppen människor lyckades övertala vakterna att släppa kvinnan. Och så var de över. De var i Sverige.

Min mormor och morfar träffades i Göteborg. De gifte sig, fick tre barn, och sedermera fyra barnbarn. Och vi, deras barnbarn, har i sin tur tillsammans snart 7 barn. Ungefär 30000 balter flydde till Sverige under andra världskriget. Om så bara 20000 blev kvar, och om så bara 10000 av dem fick barn, och om vi räknar på 1,5 barn var, så blir det 15000 personer. Med samma hypotetiska siffror en generation till så är vi uppe i 22500 personer. Vi är garanterat fler som har baltiskt påbrå, och dessutom var det ju knappast bara balter som flydde. Vi har folk som flytt från hela Europa. Vi har alla finska krigsbarn. Mina egna barn har en dubbel flykthistoria bakåt. Dels från mina morföräldrar, dels från sin farmor som var ett finskt krigsbarn.

Det är viktigt att få fram alla historier som orkar berättas. Att visa att vi är många, så väldigt många. Att, om vi bara ser tillräckligt långt bakåt, så är det vi alla, som har en flyktbakgrund i släkten. Det var min mormor som stod med sin familj på isen mitt på Torne älv. Det var min morfar som hukade i en liten öppen båt mitt på Östersjön. Hela detta land består av flyktingar, invandrare, samt barnen till flyktingar och invandrare.

Det är vi som byggde landet. Det är vi som ska välkomna nya byggare till vår gemenskap.

Peppardoft

Saker som sker gradvis under en väldigt lång tid märks oftast inte. Så plötsligt är det något som kastar en tillbaka till hur det var från början, och du inser att skillnaden är milsvid.

Ta detta med kryddor. Jag lagar mat och kryddar ungefär som jag alltid gjort. Jag har lärt mig nya varianter under årens lopp, men grunderna är som förut. Jag fyller 42 år i höst, så jag har haft några år på mig att laga och krydda mat. Jag har inte reflekterat över detta med kryddor särskilt mycket, annat än att vissa kryddningar är goda, andra inte så goda, vissa är si, andra så.

Och så började jag köpa ekologiska kryddor. Och kastades genast tillbaka i tiden.
Mitten av 70-talet. Det lagas mat i köket i radhuset där min familj bor. Någon använder svartpeppar. Och jävlar vilken doft. Det går inte att beskriva, det handlar inte om mängd, det handlar inte om användningsförfarande. Det handlar om en bra råvara. Ett pepparkorn som fått växa i frid och ro, som fått må bra och inte blivit stressat (eller vad nu pepparns motsvarighet till stress är).

Detta gör mig både lycklig och gråtfärdig på en gång. En sån liten sak som ett pepparkorn, och ändå ett så tydligt tecken på att något inte är som det ska. Min peppar är uppenbarligen som den ska. Men pepparn jag använt under alla dessa år, hur var det med den? Jag önskar att vi, som mänsklighet, vaknar upp upp tar tag i problemet.

Själv står jag med tårar i ögonvrårna och peppardoft i näsan och ser framför mig köket vi hade när jag var liten.

Fettförakt

Jag var människa innan jag visste att jag var kvinna. Jag var kvinna innan jag visste att jag var bisexuell. Jag var bisexuell innan jag blev tjock. Jag var tjock innan jag visste att jag hade en autismdiagnos.
I grunden är jag ändå människa.
Jag är inte rasifierad och utsätts inte för ett sådant förtryck. Jag är vit och har därmed de fördelar som detta idag för med sig. Jag är inte trans, och jag lever just nu i ett heteroförhållande. Jag utsätts inte för transförtryck eller homofobi.
I grunden är jag ändå människa.
Jag kämpar mot orättvisor. Jag kämpar mot förtryck. Jag kämpar för allas lika värde. I vissa kamper kämpar jag genom att stötta och följa de  som har tolkningsföreträde, de som kampen gäller. I vissa kamper kämpar jag både för egen del och för andras. Jag är tyst när det inte är min sak att tala. Jag vet att kampen, även om jag alltid för den, inte alltid gäller mig, och det är inget problem, då jag alltid är en människa. Och alla människor har i grunden samma människovärde. Slåss jag för alla så slåss jag för mig själv.

Så kom då en dag då någon tog upp något som jag inte riktigt förstått, på allvar, att det var ett förtryck. En företeelse som jag kanske trott mest gällde mig. Som jag inte orkat ta in då det varit för jobbigt.
Fettförakt.
Som överviktig missgynnas jag i samhället. Värre än så.
Jag hånas. Skambeläggs. Är tillåten och tacksam att göra narr av. Skuldbelägga.
Samhället vill att jag ska banta ner mig och bli smal så att inte alla människor ska behöva betala för min förmodade sjukvård på grund av mina förmodade hälsoproblem uppkomna av min ack så hemska övervikt. Samtidigt vill samhället ha kvar mig som ett varnande exempel. Som ett uppskattat humorinslag.
"Nu finns det ju så mycket vi inte får säga i det här landet, så vad ska vi då säga om vi inte får skratta åt tjockisar?"
Jag såg att det fanns andra som upplevde detta, andra som varit med om samma saker. Många, många andra. Jag började se och förstå att även detta är en del av strukturerna. Det var en lättnad att inte vara ensam, samtidigt som det var och är en sorg att det ser ut så här.

Det är ingen enskilt problem:
* att arbetsgivare ofta väljer bort de överviktiga
* att överviktiga ses som mindre intelligenta än normal och underviktiga
* att många klädaffärer fortfarande inte har storlekar som passar oss
 vilket gör det svårt att köpa kläder
* att läkare och vårdpersonal 99 gånger av 100 påpekar vår vikt, oavsett om det har att göra med det vi söker vård för, oavsett om det är relevant.
* att människor ser det som en rättighet att påpeka att vi är tjocka
* att människor ser det som en rättighet att kommentera vad vi äter
* att människor ser det som en rättighet att ge oss hälsotips
* att så många fortfarande tror att övervikt alltid är lika med ohälsa
* att så många fortfarande tror att övervikt alltid beror på lathet och/eller överätande
* att det förutsätts att överviktiga inte kan ha ätstörningar

Det finns så mycket mer att ta upp och jag minns inte ens allt, jag har lärt mig att glömma och förtränga.

När fettföraktet började diskuteras var vi många som var glada. Glada över att äntligen kunna tas på allvar, och glada över att kunna ta kampen för även detta samtidigt som vår övriga kamp. Denna kamp förminskar inte de som fanns innan. Kampen mot orättvisor är sprungen ur kärlek, och kärlek minskar inte när den växer. Det skulle vara en paradox.Vi finns inte på bekostnad av någon annan.

Vi vill bara få finnas, vi också.

Fläskstek i ugn

Och nu över till någonting helt annorlunda...


Fläskstek i ugn

En st picknickbok, skinkstek eller liknande
Timjan
Mango chutney
Salt
Vitpeppar, hel

Ugnsform
Ugnsfolie


Köttet kan vara både fryst och tinat, tillagningstiden varierar därefter. Lägger man in köttet fryst eller halvfryst så hinner det ta åt sig kryddorna mer.


Riv av en stor bit folie, det ska täcka köttet mer än väl.
Lägg folien i formen och skapa en skål med händerna. Placera köttet i folieskålen. Klicka ut mango chutney runt kanterna. Lägg i några pepparkorn i botten. Häll salt ovanpå, tillräckligt för hela biten. Strö rejält med timjan över.

Vik in kanterna på folien över köttet, och ta kortsidorna (som har längst folie) sist. Stoppa in en köttermometer och vik sedan ihop paketet så att allt sluter så tätt som möjligt, och så att termometern ticker upp på ovansidan.

Tillagas i mitten av ugnen i ca 200 till 250 grader, beroende på storlek. Det ska vara ganska hög värme då folien skyddar. Det tar ca 2 timmar om det är tinat och det dubbla om det är fryst, men detta kan variera mycket.

Köttet är klart när termometern visar på 65 till 67 grader. Vid 65 bli köttet lätt rosa, vid 67 blir det genomstekt. Låt det vila lite innan, då stiger temperaturen de sista graderna som behövs.

Ät med potatis eller ris, med sås gjord skyn.

Du som slår på dina egna

Du
Just du, du som talar om människors lika värde.
Du som talar passionerat om att vi inte får låta rasismen växa.
Du som engagerar dig, som skriver artiklar, blogginlägg, insändare,
som går på möten, som uttalar dig i media, som lägger ner all din tid på att
motarbeta och varna
för rasism.
Men som samtidigt fördömer de som demonstrerar.
de som vägrar ta normaliseringen.
de som påpekar din del i vissa skeenden.
I samma ögonblick som du förkastar en hel grupp människor
för att någon enstaka av dem kanske eventuellt kastade en sten
under förhållanden som du personligen inte vet något om.
I samma ögonblick som du försvarar polisens agerande
när de slår
mejar ner
kör över
och misshandlar de som vill skydda och kämpa för oss alla
I samma ögonblick som du säger
"Vi har faktiskt yttrandefrihet"
och med det menar att hatiska organisationer ska få hålla demonstrationer
oemotsagda
Så är alla dina tidigare gärningar i godhetens namn,
alla dina antirasistiska ord
och allt du berömt dig för och skrutit med
Noll och intet.

Lögnen om friheten

Jag är så trött på allt skitsnack från högermänniskor och liberaler. Detta eviga gnäll om frihet och valfrihet och hur viktigt det är för dem.
Sanningen är att den frihet som dessa människor hela tiden åberopar mest verkar gälla saker som rätten att välja en icke kommunal men ändå statligt stödd friskola, eller en icke landstingsägd vårdinrättning. Här skriks det med upprörda stämmor om inte lille Sixten "får" gå där hans föräldrar vill (och det är på något magiskt sätt aldrig i den kommunala skolan.), men intressant nog så skriks det inte lika högt när lille Sixtens jämnåriga med fattigare föräldrar inte har möjlighet att få en bra start i livet, likvärdiga möjligheter, ordentligt med mat på bordet samt adekvat klädsel under den kalla årstiden. För detta räknas inte som frihet enligt dessa människor.
Ändå finns det inget som är så befriande som möjligheter. Möjligheten att ha ett bra liv. Möjligheten att kunna använda sina talanger. Möjligheten att vara fri och kunna utvecklas till sin maximala potential. Liberaler och högermänniskor, inte helt lika varandra, men bägge skriker om frihet. Och det är så tragiskt att se.
Frihet ligger i att alla får samma möjligheter så långt det bara går. Men den valfrihet som nu har införts segregerar.
Högern och liberalerna ser inte helt lika på detta med frihet dock. En liberal talar stort och fint om vikten av FRIHET, alltid uttalat med stooora bokstäver och anade fanfarer i bakgrunden. Liberalen menar att alla, utan undantag kan ta sig dit de vill i livet. En människas bakgrund, uppväxt och andra förutsättningar har ingen som helst betydelse, alla kan ta sig dit de vill. Och eftersom alla kan, så ska ingen få hjälp. Det behövs ju inte och då blir det orättvist. Detta sägs ofta av liberaler som kommer från över- och medelklasshem, där de har fått stöd hemifrån, aldrig behövt gå hungriga, där de från dag ett har fått lära sig att de har möjligheter och kommer att lyckas. De ser inte skillnaden på sin egen situation, och situationen för den som är uppväxt i fattigdom med föräldrar som är missbrukare, inget stöd någonstans, allt vederbörande får höra är hur värdelös hen är. Liberalen upprepar, som en trasig grammofonskiva, "Alla har samma möjligheter".

Högermänniskan har en något annorlunda inställning. Utåt rabblar hen samma sak "Alla har samma möjligheter". Men inom sig vet högermänniskan att alla inte alls har samma möjligheter. Högermänniskan vill inte att alla ska ha samma möjligheter, för om det vore så, så skulle hens eget värde falla och inte vara förmer än andras längre. Högermänniskan vet dock att det nog inte skulle tas emot så bra om dessa åsikter kom fram, så hen skanderar högt och tydligt med i Liberalens ramsa. "Alla har samma möjligheter."

Det finns flera paradoxer med högermänniskans och liberalens sätt att se på samhället.
De gnäller om hur det måste bli lättare att starta företag, samtidigt som de älskar att framhäva hur "allt går med hårt arbete"
De är inkonsekventa, säger sig tänka på alla människor, vara feminister och vilja alla väl, men samtidigt har deras politiker röstat nej till det mesta som skulle gynna låginkomsttagare, kvinnor, invandrare och hbtqfolk. Som lösning på alla problem föreslås skattesänkning och/eller att göra det lättare för företagen. Detta framförs gärna samtidigt med en känga till vänstern, där det påstås att det enda vänstern vill är att bestraffa folk som jobbar hårt, att höja skatter och förstöra för de stackars företagen.

Det enda som hörs är till slut ett grötigt och entonigt rabbel. "Alla har samma möjligheter. Det måste bli bättre för företagen. Det får inte vara fult att tjäna pengar. Alla har samma möjligheter"

Allt detta är en jävla lögn, och de flesta som upprepar den vet om det.

Högern och liberalerna vill ha frihet för alla som kan skaffa sig det. Vänstern vill att alla ska kunna skaffa sig frihet.

Vänstern är frihet.

8:e Mars

Vi är inte tysta
vi tänker aldrig mer vara tysta
vad ni än gör
vad ni än säger
vi är den tusenhövdade hydran
hugger du av ett huvud,
kommer hundra åter
Ni tror att vi hatar er
vill kuva er
vill störta er
Men det vi hatar är patriarkatet
det vill vi störta
döda
förstöra
Tusen miljoner systrar
vill ha tusen miljoner bröder
på lika villkor
ni är inte våra herrar
vi är inte era slavar och konkubiner
vi har redan så många bröder på vår sida
det som faktiskt är allas sida
vi kämpar tillsammans som människor
men strukturerna består
vi tar ner dem, lite i taget
men de består
vi naggar dem i kanten
men de består
Vi hugger och hackar bort dem
men de består
De består
för att kapitalet stöttar dem
alltså måste vi även hacka bort kapitalet.
Vi, och alla våra bröder och systrar.
Vi, människorna.