Glest

Herrejävlar vad jag glömmer bort denna stackars blogg.
Minnesproblem och utmattning bidrar. Hoppas på bättring. Lever ju än.
Ha.
Ha.

Katten i handfatet

Det finns en speciell känsla som infinner sig en dag som denna, när jag, mitt i all värk, all trötthet, all ångest och all otillräcklighet, går in på toaletten för att titta till tumlaren som står och signalerar. Jag möts av det skira ljuset från en vårvintersol som sipprar in genom det frostade fönstret i duschen, och synen av en katt som ligger i handfatet och njuter av tumlarvärmen, och som när jag kommer in, tittar upp på mig och tillgivet blinkar osynkroniserat med ögonen. Jag böjer mig framåt, trots att hela ryggen och bröstkorgen skriker rakt ut i sitt pågående reumatiska skov, och kliar katten lite under hakan samtidigt som jag kisar i det nästan överjordiska ljuset. Då infinner den sig, känslan. Den säger att det finns en chans. Det finns ett hopp. Mitt i ångest, värk och oro inför framtiden. Mitt i utmattningens tunga steg och smärtornas blixtar. Mitt i hela min förtvivlan. Den finns där och jag tänker att kanske, kanske så kommer det att gå bra, mina barn kanske inte begår självmord när de blir vuxna och jag kanske inte kommer att dö ensam. Mänskligheten kanske inte dör i sviterna av miljöförstöring om femtio år.

Jag kanske klarar mig.

Det kanske inte är helt kört.

Är vi förlorade, eller finns det hopp?

Sedan människan började skriva böcker så har det funnits böcker som handlar om framtiden.

Sedan det började göras filmer och serier så har det funnits sådana som handlar om framtiden. Sedan lång tid tillbaka har dessa böcker, filmer och serier handlat om olika varianter av en dystopisk framtid, efter en katastrof av något slag. Ett kärnvapenkrig, eller en utomjordisk attack, eller en meteorit. Någonting som sker hastigt, plötsligt och är omvälvande och kraftfullt.

Någonstans har människan insett att hon kan dö ut. Sålunda skapar hon fiktiva scenarier att förhålla sig till, bekämpa och överleva.

Sanningen är att vi nog redan är dömda. Det kommer dock troligtvis inte bli ett hastigt kraftfullt kärnvapenkrig som utraderar oss, och troligtvis inte heller en utomjordisk attack eller meteorit. Det som kommer att ta död på mänskligheten pågår redan. Vi har börjat göra oss av med vår empati, vår förmåga att förstå och känna med andra människor. Vi har aktivt främjat egoism och ignorans. Nu dör den värld vi känner och behöver. Vår planet gör sig redo att rensa ut det gamla och börja på något nytt. Men det går långsamt. Vi kommer inte att dö ut hastigt. Vi håller redan på att dö ut långsamt.

Människan är ett flockdjur och vi behöver varandra. Vi är som en stor levande organism som endast kan överleva om alla beståndsdelar jobbar mot samma mål, att se till organismens, flockens, bästa. Idag lär vi våra barn att de ska bry sig om sig själva, men ingen annan. Vi lär dem att empati är för den svage och att alla har rätt till allt de kan ta. Kliv gärna på din medmänniskas rygg om det behövs, hugg för all del ned folk för att komma framåt, vill de inte bli nedhuggna så kan de flytta sig. Vi lyssnar inte på varandra och vi lyssnar inte till de signaler som så tydligt varnar oss för vår egen undergång. Vi låter oss bli avledda.

Kom och köp, billiga varor här.

Kom och res, billiga flygresor där.

För den som faktiskt bryr sig om natur och klimat finns avledningar av alla de slag. Global uppvärmning? Inga problem, den finns inte, eller så kan den lösas genom att sluta äta kött, eller så kan den lösas genom att kompostera själv, eller så är det bara en konspiration, eller så...

Vi kan i alla fall inte gå på storföretagen, de som spyr ut gifter, avgaser, rök, de som flyger mest, förorenar mest och bryr sig minst.

Vem är du om du inte kan köpa billiga varor från Asien? Byta kök var femte år? Flyga till Thailand varje år. Kanske två gånger per år till och med.

Vi är så indoktrinerade att vi inte förmår se och förstå vad som händer. Ju fler människor som växer upp utan empati, desto fler uppfostrar sina barn utan empati. Ju fler som växer upp med inställningen att pengar är allt och medmänsklighet är förkastligt, desto fler uppfostrar sina barn till samma synsätt. Det har kommit smygande så länge nu. De som ser ropar förgäves. Det har gått för långt.

Mänskligheten kommer inte att dö i en enda stor smäll.

Vi vrider oss redan i dödsvånda, och det är troligtvis för sent att stoppa.

The ever ongoing story about life

And so, she panicked.

The reality right now was too much. Always problems, with money, with the kids, with all the conditions she had, with the pain and exhaustion. The kids themselves were no problem, but it killed her when they didn't feel well, when they were sad and depressed and nothing she did helped. There had been so many years. So many days. So many hours. She had hugged, listened, comforted. She had been to meetings in their schools, with doctors, psycologists. Working her ass off to make everything as good as possible. Constantly struggeling upphills. Like pissing against the wind.

And everytime she thought she could se something better in the future, when the future came, there was always something else. She had to defend her kids in front of school staff, headmasters, teachers, doctors and everyone. She had to care for them as all parents do. And she had to care for them so much more. She had to walk on the edge of a blade, breathing silently, in the upper part of the lungs, carefully threding to not fall down, or slice up her feet.

Her wonderful, beautiful children.

And also, her wonderful beautiful man.

Not the father of the kids. Sadly. But constantly mistreated, constantly getting squeezed between everybody and everything. Constantly helping, caring, loving her. Beeing there. There was nobody like him, nobody in the whole wide world.

She hated how she treated him. She hated how she was incapable to do the one thing he asked her too. And he didn't even ask for his own sake, but for hers. Because he ached when he saw how much pain it gave her. How much pain this person gave her. The father of her kids. The man who had taken over twenty years of her life, and continued to take, continued to hurt. And she couldn't cut him off. Because of the kids. It was years since the divorce, and she had been to therapy for many of them. And yet she couldn't cut him off. She couldn't even explain it herself, it just wasn't possible, yet. She was afraid, so afraid.

She tried to do things, like a million miniature cut offs. Maybe she was just fooling herself. But still.

The thoughts were rambling in her head, she felt tied up, bound, and not in a good way. What could she do, what could she DO, what COULD she do, WHAT.........

…...and so, she panicked.

Åttonde Mars

I dag är det internationella kvinnodagen. Säg inte grattis. Säg fan inte grattis. (Det vore som att säga grattis till HIV-smittade på internationella HIV-dagen, ungefär.)
Jag är trött idag, som alla dagar, av många orsaker.

Jag är trött på att människor fortfarande säger till små flickor att "pojkar är sådär", och "han slår dig bara för att han tycker om dig", och "försök att bara strunta i honom".
Jag är trött på att pojkar förväntas leka vilda och tuffa lekar, medan flickor som gör det blir tillsagda att ta det lugnt och uppföra sig.
Jag är trött på att flickor sällan ges en chans att få höras.
Jag är trött på att pojkar drillas i att vara kalla, hårda, tuffa och aldrig gråta, visa känslor eller vara respektfulla.
Jag är trött på att män, vuxna män, anses ha noll kontroll över sig själva när de är upphetsade. Eller arga. Eller provocerade. Eller inte förstod. Eller trodde något annat. Eller...osv.
Jag är trött på att kvinnor anses ha ansvar för hela kontrollbiten, oavsett om hon sover. Är medvetslös. Stel av skräck. Dyngfull. Osv.
Jag är trött på alla trista, skambeläggande skämt som "bara är roliga" och "men gud asså, har du ingen humor", när de alltid handlar om att nedvärdera kvinnor, eller nedvärdera män som "beter sig" som kvinnor. Eller män som gör bort sig pga att de inte kan hjälpa sina drifter (haha så kul, de kan ju verkligen inte det, vi låter kvinnorna ta den biten så löser sig allt, ti-fucking-hi.). Eller kvinnor som inte förstår, kan köra bil, kan backa in i ett garage, kan någonting alls. Våldtäktskämt. Kalla män för bög-skämt. Osv. Skrattar du åt dessa skämt så upprätthåller du strukturen.

Jag är trött på jävligt mänga saker. Vården t.ex. Jag vet inte hur många fall det gäller, det vet nog ingen, men det finns otaliga sjukdomar och annat där kvinnor feldiagnosticeras på grund av att alla studier hittills har gjorts på män, och det visar sig nu att det inte alltid ser lika dant ut för kvinnor. ADHD och Autism är en sådan sak. Det börjar bli bättre nu, men fortfarande "anses" det att dessa två saker är vanligare bland pojkar och män. Trots att experter alltså kommit på att"Aj fan, det kan ju se helt olika ut för flickor och kvinnor".
Jag kan ta ett annat exempel från mitt eget liv. Jag blev nyligen diagnosticerad med det som förut kallades Bechterews sjukdom, en sorts reumatism. Baserat på de skelettförändringar magnetröntgen visade så har jag haft sjukdomen länge, ca 20 år gissar de. För 20 år sedan var jag gravid och fick mitt första barn. Jag hade groteska djävulska smärtor, som jag trodde var foglossning som inte gick över efter förlossningen. Jag minns att jag frågade om det skulle vara så redan tidigt, men viftades bort. Ca ett år senare, vacklade jag in till min dåvarande läkare och nästan grät, han tittade lite snabbt, sa att "Nej, foglossning går över ganska direkt, det är det inte. Det är nått vi brukar kalla "dysfunktionellt bäcken", det är en diagnos vi sätter när vi inte riktigt kan hitta orsaken. Du får gå till en sjukgymnast. Jo, och en del blir så dåliga att de hamnar i rullstol. Hej då."
Han kunde "inte riktigt hitta orsaken" efter att ha tittat på mig i fem minuter. Han bemödade sig inte mer än så, och diagnoskriterierna för Bechterews är bland annat att det är mest vanligt bland män, och att dessa män har vissa typiska problem och går som fällknivar. Case closed liksom. Ingen hade nog på den tiden kommit på tanken att kvinnor också kunde få detta samt att symptomen kanske kunde vara lite annorlunda. Bland annat vet man numera att kvinnor drabbas av just den typiska smärta jag har haft från början, den som ironiskt nog påminner om en slags förvrängd foglossning. Men vad vet jag, jag är ju bara kvinna. Nog om just detta.. (Jag hade kunnat tala i evigheter om hur det forskas mycket lite om kvinnosjukdommar etc, men orkar inte just nu)

Pust.
I dag är det internationella kvinnodagen.
Så mycket har blivit bättre, det får vi inte glömma.
Men det som skrämmer mig, verkligen skrämmer mig, på riktigt, är att det har börjat vända. Plötsligt har vi krafter som vill stänga in kvinnor i kök och barnkammare igen, som vill förbjuda abort, och i vissa fall även preventivmedel, och kvinnohälsa osv. Krafter som anser att kvinnor ska stanna hemma med barnen och att män ska arbeta. Att kvinnor ska vara "fina flickor" medan män kan "ta för sig". Osv, osv i all oändlighet. Dessa idioter har alltid funnits, men nu vädrar de plötsligt morgonluft. (och som en parentes kan vi fundera på hur och om detta på något sätt hänger ihop med den högervåg världen just nu upplever. Svar kommer i slutet av skrivelsen)
Vi kan inte sluta kämpa. Vi måste orka, måste fortsätta. Alla kan inte orka jämt, alla kan inte göra allt. Men vi kan inte ge upp. Aldrig någonsin.

"Sett till hela arbetsmarknaden har kvinnor, när alla löner är uppräknade till heltid, 87 procent av mäns lön."
Kvinnor som blir utsatta för våld i nära relationer får fortfarande höra, alldeles för ofta, att "Det är inte ens fel när två träter."
Män våldtar kvinnor. Män våldtar män. Andelen kvinnor som våldtar är försvinnande liten. Ändå skriker män i kör om dessa få exempel, varje gång någon dristar sig att ta upp en diskussion om VARFÖR det är främst män som våldtar.
Kvinnor skuldbeläggs för allting. När vi sminkar oss. När vi inte sminkar oss. När vi rakar benen. När vi inte rakar benen. När vi arbetar heltid, när vi arbetar deltid, när vi är hemma med barnen. När vi inte är hemma med barnen.
Män "hjälper till" hemma och "passar" sina egna barn.
Varje gång en kvinna tar upp något i stil med att hon känner sig otrygg när hon går hem sent (Ja men var inte ute sent då!), eller inte har lika mycket betalt som sina manliga kollegor för samma jobb (Jamen du måste ju lära dig att löneförhandla lilla gumman), eller är trött på att vara den som gör allt hushållsarbete (Du måste ju säga till, hur ska jag annars veta när och om jag ska städa/tvätta/ta hand om mina egna barn), så kommer alla dessa män som just fått väldigt ont i sitt kränkthetscenter. De brukar ha med sig några så kallade patriarkala pleasers (PP (tack Full Patte för den ypperliga termen) som säger att DE minsann aldrig upplevt det de där andra kvinnorna pratar om, och därför måste alla andra kvinnor ljuga. Alla andra miljoners miljoner kvinnor. Måste ljuga. Och männen myser.

Jag vill att idag, den åttonde Mars, Internationella kvinnodagen, så tar alla män som faktiskt är vettiga (och ni är ju SÅ jävla många, på riktigt!) och börjar agera. Sluta skratta åt sexistiska skämt och våldtäktsskämt. Våga visa er sårbara, ömsinta, mänskliga, vackra och kanske till och med fåniga. Säg till era "schyssta polare", era "duuudes", era "snubbar", era "bro's" varje gång de säger puckade saker om kvinnor. Säg till dem när de uttrycker sig kvinnofientligt, när de skryter om att de "fått ligga, för hon orkade inte stå emot tjatet", eller "var rätt full", eller "sov redan" eller något annat lika jävla dumt. Säg till dem när de börjat rya om hur feminister är hemska och onda och vill döda alla män.
Jag lovar, de gånger feminister faktiskt eventuellt VILL döda alla män är just när män uttrycker sig på det sättet..

Jag är trött. Jag orkar inte skriva mer just nu.
Planeten snurrar varve efter varv i en evigt framrusande bana runt solen, på väg genom ett oändligt universum.
Kan vi inte bara vara snälla mot varann?

(Svaret på den tidigare frågan är "Ja", det hänger ihop. Rasism, sexism, kvinnohat, white supremacy, homofobi etc, allmänt äckliga åsikter om allt.)

Vem tror du våldtar

Det har varit så mycket snack om våldtäkter, våldtäktsmän och övergrepp. Det har också varit väldigt mycket snack om hur inte alla män våldtar, hur det mest är ickesvenskar som våldtar och hur det nog egentligen inte var några våldtäkter alls, om man tänker efter.
Jag är så trött. Så väldigt trött. När en person inte förstår själva grunden i ett samtal du för med hen, då är det svårt att föra ett vettigt samtal. Om du diskuterar färglära med någon och personen i fråga besvarar dina kommentarer om varma respektive kalla färger med "aaa, men jag tycker att gult är fult", då blir det inte någon vettig diskussion. Om du diskuterar fotboll (för att ta ett annat aktuellt ämne) och du pratar om olika lags försvarstaktiker och den du pratar med säger "Jo, men jag gillar Ronaldo så att han är alltid bäst." som svar på allt du säger, då blir det inte så givande. Och vidare, diskuterar du de strukturer i samhället som är ansvariga för att män våldtar, samt att det är just män som våldtar, och den du pratar med säger t.ex.  "Inte alla män" eller "Fast det där var ju knappast någon våldtäkt" eller "Men tänka på alla miljoners miljarders falska anmälningar då" eller någon av de tusentals andra saker vi får höra, vi som diskuterar detta, då blir det inte någon särskilt konstruktiv diskussion. Det blir ett hån mot alla som utsatts och kommer att utsättas för våldtäkt och övergrepp.
Män som grupp måste lära sig att kvinnor är människor. Att det de inte skulle komma på tanken att göra mot sina polare, inte är ok att göra mot någon de är intresserade av. Det finns så många vettiga män, män som inte våldtar, män som vet att män som grupp har en jävligt skev syn på kvinnor, män som aktivt arbetar mot patriarkatet och som inte tar åt sig när någon hatar män, för de vet varför, och de vill bidra till att det ändras. Tyvärr är dessa män så få.
Män säger att de är trötta på att folk generaliserar och hatar män.
Män säger att de minsann aldrig skulle våldta någon.
Män säger att manshat är fel.
Män säger att vi borde sparka ut alla invandrare så att de inte våldtar "våra" kvinnor.
Män säger att de flesta våldtäktsanmälningar är falska.

Jag är trött på att prata med väggar, trött på att förklara utan att få gehör.
Trött på att ingen lyssnar på offren.
Trött på att det absolut mest upprörande vid en våldtäkt nyligen, inte var själva våldtäkten, utan hur en person reagerade efteråt.
"Ja, det var ju dumt att någon blev våldtagen, men hon sa ju faktiskt att HON HATAR MÄN!!!!!!"

Perspektiv people. Om du gråter och är kränkt för att någon säger sig hata män precis efter att en man våldtagit någon, då har du problem. Stora problem. Klart det känns jobbigt att bli hopbuntad med våldtäktsmän, men vet du vad? Det är fan så mycket värre att bli våldtagen.

Du kan fråga nästan vilken kvinna som helst. Det är ju inte som att vi är få.

Ångest på ett fat

Ångest.
Det finns så många olika sorter, så många varianter. Det finns den där ångesten du känner när du tänker på dina barn, och hoppas att de ska bli lyckliga i livet. Den är vanligtvis inte så farlig. Sen finns det ångesten då du tänker på dina barn och deras diagnoser, och mående, och problem, och då jävlar är det inte lika trevligt längre.

Det finns ångesten som smyger sig på om morgonen, illvilligt och förlamande, och ångesten som kommer slibbande om kvällen, svart, klibbig, som en gammal stickad kofta någon släpat genom ett kärr och sedan lindat om din hals och ditt bröst.

Det finns ångesten som slår till sekundsnabbt, i ett läge då du trodde allt var bra, men sen kom exet och sa någonting, i stil med "Förstår du hur komplicerat det här blir för mig?", och så dör du. Eller inte, fast det känns så.

Det finns ångesten som får det att slå över, sekundsnabb den också, så att du tappar kontrollen över din kropp, helt och hållet, och bara skriker och skriker... och skriker... och kastar saker.. och gör illa dig själv. Den efterlämnar blåmärken.

Det finns ångesten du inte vet om, och inte märker, förrän något förändras och den försvinner, och plötsligt förstår du vad det var som fanns där hela tiden innan, och då får en ny ångest av rädslan för att den konstanta ångesten ska komma tillbaka. När den gör det, känner du den hela tiden. Hela. Tiden.

Det finns så många varianter. Jag har bara nämnt sju. Sju sorters ångest.


Välkommen, får jag bjuda på sju sorters ångest, jag har själv upplevt dem!