Googling

Jag har googlat. Först om allianspartierna, sedan om kungafamiljen. Intressant var det..

Alliansen:

Jag vet inte riktigt vad en ska säga om detta. Alliansen är rökt, moderaterna är nazister och i övrigt verkar en viss förvirring råda.

I fråga om kungafamiljen är det också rätt intressant:

Här kan vi konstatera att kvinnorna i kungafamiljen antingen förväntas vara gravida eller sjuka, medan prinsen däremot är utbildad, medan kungen eventuellt är död.

Att återta välfärden

Sverige faller i bitar. Den en gång så berömda välfärden smulas ner till intet och folket lider och hukar i smulregnet. Åren med Alliansen har tagit hårt på alla utom de rikaste.

Det är lätt att beskylla politikerna för den misär som nu breder ut sig, och det är på ett väldigt direkt sätt politikernas ansvar, fel, om man så vill, men ska vi någonsin kunna lösa detta måste vi tänka ett steg längre. Vi måste tänka på vilka som röstade fram dessa politiker. Om och om igen. Svenska folket. Inte jag, och kanske inte du, men många många andra. Tillräckligt många. Varför blev det så? Var det enbart lägre skatter som lockade eller hade vi det så bra att folk inte insåg vad som skulle hända? Det var inte bara några få som ville minska bidragen till behövande och sälja ut välfärden, privatisera vård och skolor, det var många. Och det är fortfarande ganska många, även om antalet har minskat. Det var nog också många som ville ha en förändring, på något sätt, osäkert vilket, och som tyckte att Alliansens politik lät bra. Det har blivit en hård läxa för dem under dessa år. Men, vi kommer hela tiden tillbaka till det att Svenska folket valde Alliansen. Valde en grupp människor som medvetet drev landet i botten.

Varför?

Oppositionen har ett hårt jobb framför sig. Det gäller att återta och bygga upp. Inte bara laga och plåstra om den välfärd vi en gång hade. Det är för sent för det, och det är inte rätt väg att gå, trots allt var det under denna välfärd som folket började rösta för en annan väg. Vi behöver ett jämlikt samhälle. Ett rättvist samhälle. Ett samhälle som bryr sig om. Ett samhälle som inte är kallt, hårt och egoistiskt. Ett samhälle som värnar om oss som bor i det.

För om vi inte kan skapa detta samhälle, då kommer vi inte att finnas kvar.

Genusdebatt på svenska

Jag läste nyligen denna artikel av Alf B Svensson, som handlar om att Alf anser att vi bör behandla pojkar och flickor annorlunda eftersom det faktiskt finns skillnader mellan könen och då är vi dumma om vi bortser från det. Alf menar att pojkar med sitt testosteron inte kan rå för att de är aggressiva och att de måste tränas i att hantera sin ilska. Han menar på att flickor inte är bra på att ta för sig, och då måste tränas i detta. Som grund för dessa påståenden tar han bland annat upp det faktum att personalen i skola och förskola under många år försökt motverka traditionella könsroller. Men att trots detta så är fortfarande 98% av förskollärarna kvinnor, och 90% av alla våldsbrott begås av män. Det är intressant att Alf tycker att detta bevisar hans tes, då det redan har konstaterats att dessa försök från skolan och förskolans sida inte fungerar riktigt som de ska. Det har kunnat bevisas att personalen, trots vad de själva tror, gör skillnader när de talar med, och umgås med, barnen. Sedan har vi samhället i stort. Det är inte det minsta könsneutralt och då är det väldigt dumt att tro att ett försök som inte lyckas helt, i förskola och skola, skulle ha någon större inverkan.

Min tanke är, varför behandlar vi inte barn som människor och individer. Att män är aggressivare har visat sig bero mer på vad vi förväntar oss av dem än på hormonet testosteron. Att kvinnor är tysta söta och snälla beror på att det är vad som förväntas av dem. Även om vi skulle införa en könsskilt förhållningssätt och undervisning i skolan, så skulle dessa samhällsstrukturer bestå, och resultatet skulle bli förvirring. Dessutom är det en förolämpning mot både män och kvinnor att prata om män som att de inte kan hjälpa sin aggressivitet och inte kan ta ansvar för sitt eget lärande, och kvinnor som att de måste lära sig tro på sig själva och ta för sig. Kvinnor har detta att kämpa emot dagligen och visst måste det uppmärksammas, men detta är fel sätt. Män och deras problem måste också få ta plats, men då kan en inte bara skylla på testosteron som ett slags "oj, men de kan inte hjälpa det" grej. Visst, män och kvinnor har (uppenbarligen) biologiska skillnader, men den största skillnaden är hur vi behandlar män, respektive kvinnor, och hur samhället ser på dem. Det är samhällsstrukturerna som måste ändras, i grunden. Inte hur vi hanterar och behandlar barnen i skolan. För där ska de behandlas likvärdigt, med fokus på individen, annars kommer vi aldrig att se någon ändring.

Saken är den att, om ett barn behandlas likadant, oavsett om det är en flicka eller pojke, från födseln, och då menar jag av alla, av samhället, så har det barnet, om det är en pojke, redan i sig väldigt många redskap att hantera sitt ack så faaaarliga testosteron, när han blir äldre. Mognadsstadier finns, och kan vara jobbiga, krångliga, pest, och fan vet allt, men det kan man ta sig igenom. Har däremot pojken sedan dag ett lärt sig att killar och män ska vara tuffa, slåss, panga med vapen, styra, ställa, bestämma, och framförallt, inte kan hjälpa att de är bråkiga, samt att det är naturligt för en pojke att få mer hjälp med saker (te.x i förskolan), ja, då har vi redan skapat ett potentiellt monster. Om barnet är en flicka och behandlas likadant och likvärdigt, så uppstår aldrig situationen där hon lär sig att hon, till skillnad mot pojkarna, måste vara tyst, snäll och duktig. Hon kan då utvecklas utan hämmande åsikter och syn på vem och vad hon är. Hon kommer förmodligen på grund av detta att slippa det mesta av den ångest hon annars skulle kunna ha haft när det gäller studier och skola, och hon kan gå vidare i livet utan att känna att hon måste vara dubbelt så duktig, dubbelt så bra, och dessutom söt, rar och underbar, för att räknas _nästan_ lika mycket som en man.

Amazing earth:

http://www.treehugger.com/slideshows/natural-sciences/nature-blows-my-mind-80000-year-old-aspen-grove-clones-itself/

The nature of life and time

I was born in a time of too late

when the movement of mind was already on roll

and I never felt quite at home

but life is indeed 

to short

too short to regret 

too short to nag

move on

see ahead

and I move on and I see ahead

and I try not to grieve

things of unalterable nature

I was born in a time of too late

but I live today

and the value of life and love

does not get hindered by borders

of space

or time

Sometimes it's easy to feel small in the world, to feel helpless, out of time, like you don't fit. I have almost never felt like I fit. It has, since early childhood been a sensation of something, just without reach, something I should be, or have, or experience. But even though this feeling remains, not all the time, but it still lingers, just in the corner of my eye, just almost below the sound level. I am happy today, for the most. I can handle myself, for the most. But when I fall through, this out-of-reach feeling is there to nag me and taunt me. Driving me mad and enhancing whatever reason that made me fall through. You might see me as ignorant, indifferent, or even rude. That is not me, it's just this feeling of not belonging. I never belong, I just hope to, try to, and wish to. And this makes me feel like nobody is interested in my views, my thoughts and my opinion. So what do I do? I live. I love. I do my best to be happy. I do my best to be happy for myself and those close to me. Because in the end, I won't be one of those people that leaves a mark in this world. I didn't get on the boat in time, and I will never reach it's destination. I paddle around in the sea, forever searching and I when I die I will slowly sink to the bottom, anonymously. And there is nothing to do about that, so I choose not to try. I want my life now, as it is, to be as good as it can be. 

It's just those times.. when I almost see ... almost hear.. and I have this feeling that there was a boat I should have been on.

Do I nag? Yes I do.

Fucking apeshit cold and why can't I ever get any rest

05.45 Youngest son woke me up, he had wet his bed. Changed the beddings. Staggered back to bed, wondering why I had no memory of swallowing a cactus.
07.45 The trash truck arrived and started making noice, right outside my bedroom window.
09.08 Youngest son woke me up, saying he wanted breakfast and could he please skype with his friends. Got up. Growled. Made breakfast. Groweld. Woke the middle son and gave him breakfast. Growled. Tried to wake the oldest son. He growled.
10.00 Had tea. Cactus still in throath.
10.12 Tried to wake the oldest son. He still growled.
10.30 The same.
10.35 Walked the silly darn dog with middle son. The sun hurt my eyes. Head ached. Saw a butterfly. Son happy anyway.
11.03 Back. Tried to wake the oldest son, again. More growling.
11.17 The same.
11.25 Called the ex, told him to come get oldest son and dog. No growling, strange enough.
11.27 Did my best to wake the oldest son, telling him his father would fetch him in a while.
11.34 Oldest son yelled from his bedroom "I don't have any clean socks or t-shirt and WHY DIDN'T YOU WAKE ME UP EARLIER???
11.35 Tried to find clean socks and t-shirt while pondering if it could be legal to throw your teenager out of a window, under certain circumbstances.
11.45 Ex arrived on parkinglot and called for son to get down to the car.
11.46 I followed, with the dog. The sun hit my head with a sledgehammer. Started to freeze. Cactus still in throath.
12.26 Writing this. Kitchen cleaned, dishes in dishwasher. Laundry started.  Both kids that are still here have been fed. I have not eaten. Think I have a fever, know I have a headache, its too hot and i am freezing and why oh WHY is there a big fucking cactus in my throath????

And its not really..

Sometimes it feels like everything is too late. Too late to start over. Too late to become who I really am. Too late to help my kids grow up to be happy. Too late for babies.

I hate when this mood comes over me. It hurts.

And I am fucking tired of hurting.